Skriv här det du söker efter!

En kronolänsman i Nagu under ryska tiden

Familjen Mörne. Alfred Theodor med maka Emmi i förgrunden. Bakom står från vänster döttrarna Ellen, Aina och Impi. Åtminstone Ellen och Impi vikarierade som länsmän under Alfreds sjukdom. Sonen Axel, arkitekt i Nagu, var troligen den som tog bilden. Sonen Albert dog av blixten, så eftersom han inte är med på bilden är den troligen från 1910.

Alfred Theodor Mörnes karriär som länsman kom att bli den längsta av alla länsmän i Nagu. Hans tjänstgöring sträckte sig över mer än trettio år. Birgitta Edelman-Holmberg, barnbarnsbarn till Alfred och Emmi Mörne, har gått igenom de dokument som Mörne efterlämnat. Genom hennes berättelse får vi en fascinerande bild av vardag och fest, brott och straff i ett skärgårdssamhälle kring förra sekelskiftet.

Den 13. föll Hans Kungliga Majestät såsom offer för ett nedsligt attentat i St Petersburg, sörjd af millioner trogna undersåtar.” 

En svartvit, gammal bild på en uppklädd skäggig man i kostym.
Länsman Alfred Theodor Mörne. Årtal okänt.

Detta antecknar den unge vikarierande länsmannen i Nagu, Alfred Theodor Mörne, i sin statskalender då tsar Alexander II i mars 1881 dödats i en granatattack. Skottet mot generalguvernör Bobrikoff och hans död i juni 1904 nedtecknar länsman Mörne kort med klockslag. 

Mellan Alexander IIs död och skottet mot Bobrikoff hade det runnit en hel del vatten under broarna även i lilla Nagu. Förryskningspolitiken innebar att befolkningen uppdelades i upproriska finlandskonstitutionella och undfallande ryssvänner. Som tsarens representant i Nagu torde länsmannen snart befunnit sig i en alltmer polariserad och plågsam situation.

Trots dessa omvälvningar syns det inga spår av protester eller vrede i länsman Mörnes kalendrar. Man kan nästan tala om en bedövande tystnad vad det gäller kommentarer om skeenden i storfurstendömet. Efter notatet om Bobrikoffs död fortsätter nämligen anteckningarna med att påminna om sedvanliga länsmansplikter, såsom ’Inventering på Själö’, ’P.A. Holländers konkursauktion’ och ’Extra kommunalstämma om vinterångbåtsrännor och fattigvårdsföreståndarinna’. Livet går sin gilla gång med lokala bestyr.

Utifrån Mörnes efterlämnade papper kan man konstatera att han upprördes mer av att en fogde underlåtit att reparera två vägtrummor på Högsar, än av de omvälvande skeendena i riket. Resor och transporter företogs inte utan möda, så vägtrummornas bristande skick var ett bekymmer som fick Alfred att utgjuta sig på ett språk som föranledde att den utskällde svarade: 

Hvad det formella af ditt bref beträffar, så skulle jag gjort anspråk uppå att det hade varit mera öfverensstämmande med konvenansens fordringar och mindre hänsynslöst. – (Det) är skrifvet på ett sätt och i en ton, som möjligen kan användas, då det gäller en underordnad, men också då det gäller en sådan, undviker gerna en bildad menniska slikt språk. Jag undanber mig för framtiden ett dylikt skrifsätt.” 

Tyvärr finns inte Alfreds ursprungliga brev kvar, men han arkiverade nogsamt svaret och man får hoppas att han tog det till efterrättning.

Alfreds länsmannakarriär kom att bli den längsta av alla länsmäns i Nagu. Hans tjänstgöring sträckte sig över mer än trettio år.

 

OM VI ser kronologiskt på Alfred Theodor Mörnes liv vet vi att han föddes på den ganska ståtliga Räikkä gård i Ylöjärvi, nära Tammerfors, i november 1851. Han var yngst av elva barn. Modern, Serafia, var 45 år gammal då hon födde Alfred. Hans far, kommissionslantmätare Arvid, dog redan då Alfred var i yngre tonåren. 

Alfred skickades till Högre Elementarskolan i Tammerfors, där han nitton år gammal tog studenten. Hans 20 år äldre bror Arvid Oskar arbetade som tullförvaltare. Det är ganska troligt att det var på dennes inrådan Alfred får anställning som biträde på generaltulldirektionens kansli i Helsingfors 1872. 

Alfred har före sin anställning fått intyg på att han lärt sig dubbel, så kallad ’italiensk’, bokföring, men det finns inga andra uppgifter om att han någonsin under hela sin karriär skulle genomgått några speciella kurser. Intyg på att han kan finska och svenska får han senare under sin länsmanstid. 

Alfreds handstil är till en början stor, rund och barnslig som en skolgosses, trots att han är stor nog att inhandla 1/2 stop körsbärsvin och en bunt papyrosser, men redan efter några månader som kanslibiträde ser man att hans handstil blir liten, prydlig och återhållsam. Han är vorden en professionell kanslist.

1876 börjar han biträda hovrättsrådet C.F. Munck i ’Övre Satakundas nedre domsaga’. I slutbetyget skriver Munck att ynglingen Mörne har “…ådagalagt berömvärd flit och ordentlighet, samt iakttagit ett hedrande uppförande…”. Alfreds hetlevrade sida var kanske inte ett så dominerande karaktärsdrag trots allt. Men han höll å andra sidan mest på med ’renskrivning av Häradsrättens expeditioner’, som Munck skriver. Oreparerade vägtrummor är ju en annan sak.

Efter att ha biträtt Munck i ’Övre Satakundas nedre’ övergår Alfred till att bli kanslist i Åbo landskansli, varvid han ambulerar som vikarierande kronolänsman i Lundo, Föglö, Loimijoki och Mouhijärvi. Den 8 december 1879 blir ett viktigt datum för Alfred, eftersom han då påbörjar ett länsmansvikariat i Nagu distrikt och sedan kommer att vikariera denna post utan avbrott, medan två länsmän, H.A. Wahlroos och G. Sundroos, innehar posten. Den senare blir tydligen aldrig länsman annat än till namnet, eftersom Alfred Theodor vikarierar under hela hans länsmansperiod.1)

Det är tre veckor kvar av 1879 då Alfred Theodor Mörne tar över länsmansposten som vikarie. Vi får anta att Alfred anar fred och ingen fara ända tills det dimper ner ett bistert brev från hans överordnade, kronofogde Josias R. Springert i Wirmo, daterat 19 januari 1880. ’Klockan 6 på morgonen’, tillägger kronofogden surt.

Brevet nämner fem viktiga rapporter som saknas från Nagu. ”Eljest saknas en hel massa utav diverse rapporter från Nagu, men dem förutan kan man för denna gång slå sig ut”, skriver Springert, vilket måste betecknas som en ganska hotfull anmärkning, förklädd till hjälpsamhet. Kronofogden har sedan i sista stund i hörnet på brevet tillfogat ett bistert: ”Huru drifver landthandlande i Nagu sin rörelse, då ingen anmälan till mig ingått ”.

Kanske är det efter denna näsbränna Alfred sätter sig ner och författar sin ’Promemoria’, eller lathund, som månad för månad tar upp alla förteckningar som bör uppgöras och all rapportering som bör ske. I slutet av den digra luntan har han ytterligare tillagt ’Diverse observanda’ som anger hur utlänningar ska rapporteras, att arkangeliter bör underkastas läkarundersökning, hur vistelsebiljetter, broar, sågverk, fångtransporter, gästgiverier, veneriskt sjuka, estlänningar, studerande, fattigdomsbevis med mera ska utfärdas, handhas eller rapporteras. Det hela utgör en arbetsbeskrivning som man hoppas hans efterträdare kom att dra nytta av.

 

VAD FICK då den unga mannen från det inre av Finland att bosätta sig i skärgården? Svaret är som så ofta; en ung dam. Vikarierande länsman Mörne hade nämligen inhyst sig hos änkan Fredrika Lindqvist i Finby Södergård. Familjens tre yngsta döttrar hade avlidit, så det var bara Maria Emilia och två söner som var kvar i boet.

Alfred Theodor förälskade sig i Maria Emilia, eller ’Emmi’ som hon kallades. Som nybliven änka behövde modern säkert en extra inkomst och hyrde därför ut ett rum åt den vikarierande länsmannen. Det tog dock över ett år efter Alfreds utnämning 1882 innan bröllopet stod. Efter en kort tids ledighet har Alfred kort antecknat i sin kalender: ’Flyttat till Ernholm’. Alfred och Emmi har tydligen installerat sig i länsmansgården, som då befann sig där. 2)

1885 fick paret Mörne sitt första barn, Alfred Alarik, som dock dör redan efter några månader. Sedan följer barn i ganska snabb takt: 1886 föddes Axel och året därpå Aina. Sedan kom flickorna Ellen och Impi, 1888 och 1890 respektive, och sist ännu en son, Albert, 1894. Efterhand blir stugan trång och länsmansfamiljen flyttar till gården ’Lugnet’ på Urksor, ett par kilometer från Nagu kyrkby. 1898 arrenderar de dessutom jordområdena runt huset.

Länsmans lön var inte så väl tilltagen och affärsutbudet magert. Ett stort mått av självhushåll var säkert av nöden. Arrendeavtalet för Urksor krävde 20 vinter- och 20 sommarkarladagsverken med kost i gården, men gav sedan rätt till sommarbete för tre får med lamm. Häst erhölls från huvudgården för att bruka potatislandet och så hade man rätt att samla torrved, ’sparsamt begagna skogen och all växtlighet’, inklusive det man kallade ’fotvassa’, dvs den vass som kan slås och bärgas utan båt. Årligen fick arrendatorn även bryta 200 kärvar allöv. Arrendet fortsätter till Emmis död 1925, varvid barnen Axel och Ellen köpte ägorna.

Hushållet höll sig också med ko och länsman passar också på att fylla skafferiet till exempel genom att skjuta småvilt när han är på uppdrag ute i socknen. Såväl Alfred som hustru Emmi ägde andelar i skepp. I briggen Agent innehade Emmi 4/100 och vinstredovisningar från skeppen Amée, Otto och Gefina återfinns bland Alfred Theodors efterlämnade papper. Vi ser hur bondeseglatsen späder på även länsmansfamiljens uppehälle.

Två ganska otydliga personer på en väg framför ett större och ett mindre hus.
”Lugnet” på Urksor 1908. Albert Mörne till vänster, gossen som gör honnör är okänd. Den lilla boden har sedermera flyttats över vägen och blivit förstorad till sommarstuga.

I TILLÄGG till den reguljära rapporteringen, enligt det kalendarium Alfred hade upprättat i sin Promemoria, innebar länsmanssysslan en hel mängd andra uppgifter av både juridisk och polisiär art. Brott, dödsfall och självmord skulle utredas och rapporteras, och de sorgliga följderna såsom bouppteckningar, konkurser och exekutiva auktioner förrättas. Minst en gång per år hölls ’trasauktion’ på Själö, som då fungerade som ’dårhus’, såsom den gängse benämningen var. Länsman skulle helst själv förrätta auktionerna. Han skulle även närvara vid läsförhör och alla folkmöten i kommunen.

Brott som skulle utredas var kanske inte oväntat sådana som penning-, klädes-, hö- och häststölder. En hund som förgiftats av råttgift leder till förhör och erkännande. Pigor och arbetare som avvikit utan arbetsgivarens tillstånd var också föremål för polisiära åtgärder. Faderskapsmål måste utredas så gott det gick och effekterna efter sjömän som avlidit på de sju haven måste handhas. Mer märkligt är ett fall där ett dött prematurt foster försöktes smugglas in på kyrkogården. Året är 1887.

Hur fallet med det döda fostret kommit till länsmans kännedom är oklart. Gravgrävaren säger sig ha hittat cigarrlådan med fostret i graven när han höll på att gräva och därpå uppenbarade sig torparen A.J. och bad att cigarrlådan skulle flyttas undan så att den ’ej måtte komma i folkets ögon’. Någon måste sedan ha sett till att den i alla fall kom i länsman Mörnes ögon, eftersom han anländer med anteckningsblock, blyertspenna och konstapel Blomberg för att undersöka fallet.

Vid förhör förnekar först alla inblandade parter kunskap om cigarrlådan, men till slut medger torparen A.J. att det är han som kommit med lådan och bett gravgrävaren gömma den i graven.

Det ofullgångna barnet hade fötts på nyårsafton. Länsman konstaterar att det inte syntes någon yttre skada på detsamma. Hans anteckningar ger inget besked om vad som sedan hände med fostret och vilka eventuella påföljder de inblandade fick för försöket att smuggla ner det i en annans grav. Detta var annars ett välkänt förfarande för att få ett odöpt, eller som här ett i smyg fött ’oäkta’ barn, att begravas i vigd jord. I Sverige kallas sådana insmugglade barn ’askebarn’. Genom den heliga anknytningen hoppades man att barnet skulle mottas av vår Herre och inte förvandlas till en ’myling’, dvs. ett väsen som irrade omkring och letade efter sitt namn.

Om det fanns någon rädsla för att det odöpta fostret i Nagu skulle bli en myling vet vi förstås inte. Kanske såg man bara kyrkogården som ett propert ställe att begrava det. Begreppet ’vigd jord’ framkallade säkert en starkare magisk känsla hos folk år 1887 än det gör idag.

Trevligare händelser var förstås socknens bröllop, aktiviteter i segelsällskapen, samt andra festliga sammankomster med middagar och pokalutdelningar. I syföreningens lotterier krävdes länsmans närvaro för att allt skulle gå regelmässigt till.

 

ÅTERKOMMANDE NOTERINGAR i länsmans kalendrar är sporadiska väderobservationer och även andra naturobservationer, såsom olika fåglars ankomst. Sädesärlans, eller ’isspjernans’, ankomst var ett säkert och välkommet vårtecken. Namnet ’isspjerna’ kom av att fågelns ansågs annonsera att isen snart skulle gå och vattnet skulle få svalla fritt igen.

1 maj 1893, skriver Alfred, ”gick ’Åland’ via Sjählö från sitt vinterkvarter vid Asterholma i Kumlinge till Åbo, fortfarande i is”. Den sjätte ”skjöt isen å fjorden”.  Den tionde maj utauktioneras ”Henrikssonskans, från Andtböle, pälskappa, kl. 10. f.m.” Sommaren var i antågande.

Öppet vatten var efterlängtat, då det möjliggjorde inte bara ångbåtarnas framkomst utan även all annan båttrafik, kommersiell såväl som privat. Först 1908 fick man ångbåt i vintertrafik, men dess framkomlighet var osäker och tidtabellen ibland förskjuten i flera dygn. 

För vägtransport hade Alfred inte ens egen häst, utan fick förlita sig på hyrkusk från Finby. Utgifterna blev nogsamt bokförda. Vid brådskande besked, såsom vid bränder då mannar från byarna måste utkommenderas, skickade länsman ut en budkavle försett med sigill. En fjäder stacks i sigillet för ’brådskande’ och två för ’genom elden’, det vill säga vad vi kanske skulle kalla ’express’. Man föreställer sig lätt vilken tid det tog att sammankalla släckningsstyrkan. 

Något så modernt som en telefonlinje hade Nagu dock beståtts med. Alfred skriver den 29 november år 1900 ett klagobrev till berörd myndighet rörande planer att avlägsna den telefonapparat som redan flera år funnits i Vikom på linjen Åbo-Lohm. Han poängterar polisens behov av telefonapparaten och i en paragraf skriver han att ifall apparaten i Vikom skulle frånskiljas ledningen skulle det betyda att ”förbindelsen med den civiliserade världen” bröts. Detta påstående har han ändå till slut strukit över i sitt utkast till brevet. Han insåg väl vid närmare eftertanke att det nog var att ta i lite i överkant och kunde väcka ont blod.

 

KEJSAR ALEXANDER III avlider och länsman Mörne får den 28 november 1894 bege sig till Korpo kyrka för att avlägga ’tro- och huldhetsed’ till den nye kejsaren, Nikolaj II. Det är nu som tumskruvarna börjar dras till allt hårdare på storfurstendömet Finland. Februarimanifestet 1899 innebar att all makt överfördes till kejsaren och hans riksråd. 1901 kunde därför en ny militärlag träda i kraft, som gjorde det möjligt att finländarna måste tjänstgöra varsomhelst i ryska truppförband. Ett par år senare upplöstes även i praktiken den finska militären. 

Manifestet hade kungjorts i strid med gällande lagstiftningsordning, varför finländarna  hävdade att den helt enkelt var olaglig och många infann sig inte till militäruppbåd.

Länsman Mörne agerar undfallande och antecknar nogsamt hur många, och vilka, från varje socken som uteblivit till uppbåden. Protesterna mot de ryska olagligheterna tilltog och 1905 genomfördes storstrejken. Alfred Theodors yngsta son Albert var då nästan 12 år och gick i skola i Åbo. Han har efterlämnat ett litet häfte där han ger en ögonblicksskildring av händelserna i Åbo, dag för dag. Han beskriver bland annat hur folkmassan gräver fram statsrepresentanter ur sina gömställen och ger dom en ordentlig omgång för att de var ryssvänner. 

Vad lille Albert drog för paralleller till sin far, länsmannen och förmodade ’ryssvännen’, och vad Albert yttermera meddelade honom, får vi inte veta. Men det är nog ganska klart att Albert måste ha berättat om de dramatiska händelserna i Åbo till sin familj i Nagu. Alfred Theodors brorson, författaren Arvid Mörne, sympatiserade under denna tid med den socialistiska rörelsen och detta måste ju även ha varit en tagg i sidan på Mörne.

Socialisterna och de konstitutionella, med generalstrejken i ryggen, lyckades tvinga tsaren att i Novembermanifestet återta de olagliga dekreten och den finska grundlagen fastslogs. Detta innebar förstås en pinsam omställning för länsman Mörne. Kappan måste vändas med vinden.

 

EN KONSTITUTIONELL klubb bildades i Nagu 1905. I tidningen Västra Finland från 13.12.1905 kan man läsa att de på sitt möte bland annat beslöt att ”…offentligen uttala sitt ogillande öfver härvarande kronolänsman Mörnes uppfattning af sin ställning som ortens högsta polisman, enär han under dessa tyraniets (sic) år med synnerlig nit arbetat för den olagliga värnpliktslagens åtlydande samt föröfrigt efter all den förmåga öfver vilken han disponerar visat sig vara ett troget, viljelöst redskap i regeringspartiets och sin närmaste förmans tjänst. På grund av flera ömmande omständigheter ville mötet dock ej vidtaga några vidare åtgärder.”

Vilka de ’ömmande omständigheterna’ var har jag inte lyckats utröna. Kanske var han inte en så förfärlig figur. Nitisk i sitt arbete, säkerligen, men hade möjligtvis hans sympatier för kejsaren svängt och detta var känt i trakten?

Under alla år sedan det första sorgeuttrycket för Alexander IIs död, som jag citerade i början, finns det inte i Alfreds almanackor ett enda känslo- eller opinionsuttryck. Men när Novembermanifestet proklamerats och man utser en ny senat med den liberala Meckelin i spetsen och Finland återfått sina grundlagar, står det dock plötsligt präntat i Alfreds almanacka, fortfarande med den lilla prydliga tjänstemannahandstilen: ”Den 4de december sammanträdde den nya Senaten för 1sta gången. Hipp, hipp hurra!!!” 

En ung kvinna i uniform på huk bakom en hund.
Impi Mörne i länsmansuniform 1910. Hunden hette Treu.

 

UNDER SIN sista tid som länsman var Alfred Theodor allt sjukligare och vikarierades av sin son, arkitekten Axel, och även ibland av dottern Impi. Trots att Alfred antecknar att han börjat med ’salta bad’ så blir hans hälsa inte bättre, utan han dör 3 september 1911.

En gammal, svartvit bild på en död man i öppen kista med blomdekorationer kring.
Alfred Theodor Mörne på lit de parade på ”Lugnets” gårdsplan i september 1911.

Länsmanshemmet blev efterhand ett sommarparadis för kommande generationer. Idag är ägorna uppsplittrade och det tomma ’Lugnet’ står till salu. Ångbåtsbryggan vid Finby Fladan, som möjliggjorde den bästa förbindelsen med den civiliserade världen, är borta för länge sedan, men nu går det å andra sidan utmärkt bilväg ända fram. 

 

Fotnot

1) Nagu Sockens Historia, II, s 118 innehåller felaktigheter därvidlag. Gustaf Sundroos (ordinarie länsman 1881–1882) vikarierades under hela sin tid av Mörne, som sedan utnämndes till ordinarie länsman 1882.

2) I Nagu Sockens Historia, II, s 117 anges det att länsmansgården befunnit sig på Ernholm sedan tidigt 1700-tal, men på s. 140 nämns det att länsman Lundenius flyttat till Ernholm 1876 och att ’Häradsposten måste nu föras även dit.’ Mörnes flytt tycks överensstämma med den senare uppgiften.

 

Källor

Merparten av Mörnes efterlämnade materialet finns i författarens ägo. En samling finns även, i osorterat skick, på Åbo Akademis bibliotek, Handskriftssamlingarna (Mörne, Alfred Theodor). Det kan också nämnas att den senare samlingen även innehåller papper som härrör sig från A.T.Mörnes svärfar, kofferdiskepparen Mickel Evert Lindqvist, vilka kunde vara av glädje för personer som intresserar sig för bondeseglatsen.

 

Artikelförfattaren Birgitta Edelman-Holmberg är filosofiedoktor i socialantropologi från Stockholms universitet. Numera pensionär, men forskade tidigare i arbetsrelationer vid järnvägen och relationen människa-djur. Stundtals entusiastisk amatörfotograf. Bor i Durham, UK, med make och vuxna barn, men tillbringar somrarna på en pytteliten ö i Nagu.

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2019. 
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!