Skriv här det du söker efter!

Ejderns nya, svåra vägval

Havsörnar på jakt efter kvällsmat under ejdrarnas ruvingsfas. Vanligen rör de sig i små flockar på 6–12 individer av alla olika åldrar (nio fåglar i den här flocken). Mest handlar det om icke-häckande årsklasser. Örnflockarna står också för en stor del av predationen på ungar.

Retrospektivt kunde 2000-talet sammanfattas som en total katastrof för vår skärgårds mest älskade fågel, ejdern. Den tiotusenfaldiga ejderpopulationen i Skärgårdshavet och den åländska skärgården klappade ihop, idag finns bara en liten bråkdel kvar. Skärgårdarna med de öppna häckningslanden blev öde i snabb takt. Aningen bättre gick det i den mer slutna skärgården närmare fastlandet och de stora öarna. Samtidigt blev könskvoten skev. Av alla ejdrar är nu bara en tredjedel ådor, det vill säga honor. Vad var det som hände?

Forskarna har tolkat händelseförloppet gällande både utarmningen av den häckande stammen och den skeva könskvoten lika – av någon orsak har ådornas dödlighet kraftigt ökat. Vi låter bli att än så länge beröra de direkta orsakerna, eftersom det också finns många andra händelseförlopp att fundera på. Att pussla fram en helhetsbild av vad som hände är både svårt och mångfacetterat, mycket av kunskapen är bristfällig och odokumenterad.

Den bild som jag tänker måla upp här utgår från mitt Hangöperspektiv. Hangövattnen är intressanta i sammanhanget av många orsaker. Hangö ligger på gränsen till ejderns riktiga rike i väster, på gränsen till Finska viken, där ejderns östra rike begränsas till följd av utsötning och sviktande födotillgång. I Hangö Tvärminne finns den enda riktigt väldokumenterade ejderpopulationen i vårt land. På Hangö Fågelstation Halias räknar man in hela Finska vikens population på våren och följer upp hur fåglarna rör sig sommartid. Detta är centralt, ejderns förflyttningar på olika geografiska skalor är viktiga att förstå om vi vill förvalta ejdern. Ejderns egna val är väldigt svårstuderade – men det som allt handlar om är enkelt: stanna eller dra vidare. Det handlar om vägval.

I våra vatten har ejdern alltid varit ganska förutsägbar. I tusentals år har den kommit på våren med kött, ägg och dun. Detta har varit ett faktum ända sedan människor började röra sig i den skärgård som växte fram efter istiden. Förhållandet har varit intimt, men utnyttjande från människans sida. Ejdern har alltid varit så talrik att dess förekomst haft stor betydelse för skärgårdsborna. Att vi sedan själva för drygt hundra år sedan försatte våra ejdrar i trångmål, är en annan historia. Rovdriften mot ejdrarna minskade och stammen repade sig innan den nya, och pågående, utförsbacken.

En ejderhona tittar fram bakom en klippa.
Traditionellt uppfattas ejdern som ytterst platstrogen i sin häckning. Samma märkta individ kan år ut och år in hittas i samma klippskreva.

Låt oss se på detta århundrade med ejderns ögon. Eller, rättare sagt, med ådans ögon. Ådorna är nyckeln till ejderns väl och ve hos oss. Det är ådorna som återkommer från vintervattnen till oss. Gudingarna, hanarna, som de har i släptåg kan vara hemma varifrån som helst, det är ådorna som är födda här.

Eftersom levnadsförhållandena i våra vatten har blivit svåra, måste en återvändande åda göra avvägningar på liv och död. Det handlar om boplatsval, oberoende om det är den unga fågelns första häckning eller den erfarna äldre ådsysterns val att häcka där hon alltid gjort. Ska hon välja en bekant plats eller rösta med vingarna och hitta en ny? Traditionellt uppfattas ejdern som ytterst platstrogen i sin häckning. Det finns många historier om ådor som alltid bott på en speciell plats, både i folkmun och bland forskare. Det kan handla om samma märkta individ som år ut och år in hittas i samma klippskreva. Frågan är om ådorna kan handskas med förändringar? Svaret är jo, i viss mån, de försöker åtminstone.

 

Ytterskären i det forna ejderriket Skärgårdshavet är numera tomma och öde. Personligen har jag svårt att tro att alla ådor skulle ha dött – ibland försvinner de så fort att det ter sig omöjligt. Det här kan ske på flera skalor, inom ett mindre område eller över avsevärda avstånd. Sålunda kanske det går att hitta ett samband mellan att de centrala delarna av Finska viken omkring år 2010 fick flera häckare, samtidigt som Skärgårdshavet tömdes.

Det finns också goda forskningsresultat som visar att de östliga områdena under årtionden fylldes på av ejdrar som vuxit upp eller häckat i Skärgårdshavet. Under toppåren på 1990-talet uppskattades att 75 procent av alla våra ejdrar häckade i Skärgårdshavet och på Åland. Minskar produktionen av unga fåglar i kombination med en utvandring av äldre häckare, måste detta få konsekvenser, i detta fall för Finska viken. Senare mattades influxen till Finska viken av. Det är beklagligt att just ingenting i detta resonemang kan verifieras genom till exempel ringmärkta fåglar. I brist på kunskap måste vi alltså gissa oss till vad som hände.

Ännu mindre känner vi till hur unga ådor väljer sitt första häckningsområde. Det saknas helt enkelt vetenskapliga belägg. Vi vet att till Hangö Tvärminne återkommer ytterst få individer som är födda där. Vart tar de vägen? Hur väljer de häckningsplats?

Min egen teori är att ejder söker sig till ejder. Den tentativa boplatsen kan en ung åda identifiera via det faktum att andra ådor finns på plats. Men det finns inga exakta uppgifter att falla tillbaka på. Låt oss istället fundera på tänkbara scenarier.

Ejderhonor ligger på rad och ruvar.
Trängsel vid stenfoten på norrsidan av Bengtskärs fyr 2021. Hela kobben är full av ådor. Fyrland som Bengtskär och Lågskär på Åland är viktiga fristäder, ifall det finns människor på plats under häckningstid. Det är inget problem för ejdrarna att vänja sig vid människor.

 

För att ta ett positivt exempel kan vi titta på Bengtskär. I början av 2000-talet häckade några få ådor på den lilla klacken vid havsbandet, sommaren 2021 var de över 500! Vattnen kring Bengtskär och själva ön hyser en villervalla av ditrekryterade ådor. Ett parallellt fenomen pågår i gästhamnen i Hangö. Här kan faktiskt det elände som kopplas till död och emigration från tidigare häckningslokaler hjälpa oss att öka förståelsen. I Hangö har antalet skär där det överhuvudtaget häckar ejder krympt från tiotals blomstrande kolonier till några få. De få aktiva kolonier som ännu existerar drar till sig snart sagt alla ådor. En del är kanske unga ådor, en del äldre. Nu finns de sista fungerande kolonierna så att säga mitt i byn.
Det är viktigt att förstå, att oberoende av ådornas status, befinner de sig mitt i en process där antalet möjliga häckningsskär hela tiden blir färre. Detta sker både på gott och ont. Både på Bengtskär och i Hangö är det närheten till människan som håller de jagande havsörnarna borta. På samma sätt motverkas minken och mårdhunden, båda invasiva och främmande arter. Trots detta är situationen inte enkel och de fåtaliga häckskären ytterst sårbara.

Ett nytt fenomen och ett nytt dilemma för ådorna har dessutom dykt upp. Kring de få aktiva häckningsskären hänger betydligt fler ådor än de som faktiskt häckar. Hangö Tvärminne har forskningsdata om detta. En allt större andel av ådorna väljer att inte häcka alls. Eventuellt klarar de av att identifiera de hot en liggande åda utsätts för. Det vill säga havsörn, mink och mårdhund – just i den ordningen – och väljer att skjuta upp häckningen till nästa år, i hopp om att situationen är bättre då? Ejdern är en långlivad fågel, men naturligtvis inte evig. Det nya fenomenet är oroväckande, för mycket tyder på att minst hälften av alla ådor väljer att stå över häckningen. Tänk på alla svåra val en enskild åda måste fatta – hitta ett dugligt häckningsområde och identifiera ett hyfsat häckningsskär, för att sedan dra slutsatsen om det går att häcka eller inte. Inte lätt precis.

Det vi kan göra är att värna om de häckningsholmar där det fortfarande finns ejder. Se till att de så långt som möjligt hålls fria från rovdjur för att ge en chans åt ejdrarna att föröka sig igen. Ejdrarna själva verkar klara av att hitta lokaler där det inte finns fyrfota rovdjur, vilket är bra. På det hela taget finns det just nu mycket få goda nyheter när det gäller ejdrarna, mest svåra val. För att förhindra en total kollaps, brådskar en aktiv förvaltning och planer på hur detta ska göras i praktiken.

En man med grått skägg i solglasögon och röd mössa.

 

 

 

Artikelförfattaren Mikael Kilpi är pensionerad skärgårdsfågelforskare och passionerad ejdervän. Han rör sig ute bland ejdrarna i Hangö från tidig vår till sen höst.

 

Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 2/2022.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!

Litteratur

  • Jaatinen, K., Hermansson, B., Mohring, B., Steele, B. B. & Öst, M. 2022: Mitigating impacts of invasive alien predators on an endangered sea duck amidst high native predation pressure. – Oecologia 198: 543-552.
  • Kilpi, M., Jaatinen, K. & Öst, M. 2018: Suomen haahkakannan kato – mitä oikein tapahtui? – Suomen Riista 64:7-20.
  • Öst, M., Lindén, A., Karell, P., Ramula, S. & Kilpi, M. 2018: To breed or not to breed: drivers of intermittent breeding in a seabird under increasing predation risk and male bias. – Oecologia 188: 129-138.

 

Är du intresserad att följa ådorna på Bengtskär hemifrån den egna solstolen, kan du hitta dem på Youtube med sökordet ”Bengtskär eider live”.