20.3.2023
Ukraina är som ortodoxt kristet land unikt i sin pluralitet. Maktkampen mellan Kyiv och Moskva kan enligt Tornike Metrevili hota den här pluraliteten.
Det är en stor skillnad mellan Kyiv och Russki Mir, det vill säga mellan Kyiv och den ”ryska världen” eller den ”ryska freden”. Skillnaderna går djupt, säger Tornike Metreveli, georgisk forskare i kristendom, nationalism och populism, aktiv i både Lund och på Harvard. I Åbo uppträdde han som föreläsare vid Polin-institutet vid Åbo Akademi.
– Ukrainarna ser sig själva som ett eget folk, som har ett eget land, en egen kultur och egna traditioner. Ryssland ser Ukraina som en del av Ryssland, ett lillebrorsfolk och det märks inte minst i hur patriarkatet i Moskva uttrycker sig om Kyiv. Det vill säga ständigt förminskande och som ett område och ett folk som Moskva har rätt att regera över, något som de bland annat motiverar med gamla traditioner.
Den ortodoxa kyrkan i Kyiv är betydligt äldre än den ortodoxa kyrkan i Moskva.
Den ortodoxa kyrkans historia i förhållande till Kyiv och Moskva är komplex, men Kyivs närhet till de centrala makterna i Europa gjorde att man var i dialog med både den katolska kyrkan och senare också den protestantiska världen på ett annat sätt än Moskva där kyrkan varit allierad med tsarmakten som tillsammans med patriarkatet i Moskva på 1400-talet uppfann att man är det tredje Rom och väktare och förvaltare av den sanna kristendomen.
När Ukraina anslöts till Sovjetunionen kvästes kyrkan och religionens roll i samhället undertrycktes. Dock gav Stalin under andra världskrigets sista år kyrkan en roll som moraliskt stöd till krigsansträngningarna, men då var kyrkan infiltrerad av underrättelsetjänsten NKVD, som senare blev KGB. KGB:s intima samröre med den ryska ortodoxa kyrkan höll i sig fram till Sovjets kollaps 1991. Moskvas nuvarande patriark Kirill av Moskva, känd för en utsvävande livsstil under sin sejour i Schweiz under 1970-talet, han var KGB-agent redan då, och patriarkatet i Moskvas intima relation med KGB, nuvarande FSB, är också orsaken till en del av den misstänksamhet som den ryskspråkiga ortodoxa kyrkan i Ukraina får känna av nu, då kriget rasar.
– Moskvapatriarkatets anspråk på inflytande och de kanoniska gränserna går inte på samma ställen som de lagliga landsgränserna. Det är ett av de fundamentala problemen. Men i Ryssland är idén om det ryska imperiet knutet till kyrkan. (Kanonisks gräns betyder i sammanhanget vilka områden de ortodoxa kyrkorna ser att tillhör deras inflytandesfär, inte bara i administrativ mening utan även i en andlig mening, red.)
Ryssland som räddare
Att väst är dekadent och Ryssland unikt skickat att rädda den kristna världen från förfallet är som nämnt en gammal moskovitisk idé som återkommer genom århundradena. Den förekommer också hos för oss välkända författare som Dostojevskij och Solzenytsin.
Den ryska antivästliga propagandan som vi nu ser accelererade år 2007. Den hämtar kraft ur idén om Rysslands messianska roll. Putins tal vid säkerhetskonferensen i München 2007 används som referens för propagandakampanjen som hållits igång sedan dess. I den ryska antivästliga propagandan målas Västeuropa och den Europeiska Unionen som ett syndens näste som totalt spårat ur med till exempel rättigheter för homosexuella och undergrävande av kärnfamiljens helgd.
– Om man lyssnar på Kirill så är ”gender”, gender-begreppet, synonymt med väst. Och ”gender” är fruktansvärt – det går mot alla goda familjevärderingar. ”Gender” är civilisationens fiende, det är dekadensen sammanfattad i ett ord.
Och det är under detta skadliga västliga inflytande som Ukraina, i den ryska propagandan, tappat bort sin själ. Bland annat därav den ”särskilda militära operationen” för att rädda landet undan gaypropagandan och satanismen.
– Moskva framställer sig som konservatismens grundpelare och det är därför deras retorik sammanfaller så väl med den europeiska ytterhögerns ideologi, det blir en gemensam kamp mot liberalismen.
Vad kan Ukraina göra för att kontra det här?
– En viktig sak är att se till att inte gå åt rysktalande i Ukraina och inte heller den ryska ortodoxa kyrkan i Ukraina. Det skulle vara en fara för pluralismen och sekularismen i landet om man gick för hårt fram.
– Går man hårt fram finns det en risk för att den ortodoxa kyrkan i Kyiv får en roll som mera påminner om Moskvapatriarkatet, det vill säga man riskerar få en betydligt klarare koppling mellan kyrka och stat. Hittills har alltså kyrkan i Kyiv inte varit sammanflätad med staten. Medan patriarkatet och Kreml går hand i hand.
– Ukrainas förra president Petro Porosjenko hade, eller har fortfarande en idé om en ”en stat och en kyrka”. Men det är just pluralismen i Ukraina som gjort landet unikt som ortodoxt land.
Kampen mellan kyrkorna
Kampen mellan Kyiv och Moskva intensifierades med Rysslands olagliga annektering av Krim 2014.
– Kampen har tre nivåer. Den första är global. Den kristna ortodoxa kyrkan har inget överhuvud, varje nation har sin egen biskop, men samtliga erkänner patriarken av Konstantinopel som den främsta bland jämlikar. När Kyiv år 2019 fick kanonisk självständighet från Moskva nådde man en ”autokefal status”. Det betyder att man inte längre lyder under Kirill. Det var en stor prestigeförlust för Moskva, både inomkyrkligt men också geopolitiskt. Det var det ekumeniska patriarkatet i Konstantinopel som erkände Kyivs, eller den ukrainska ortodoxa kyrkans status som autokefal.
Det finns tre olika typer av status för individuella kyrkor inom den globala ortodoxa kyrkan. Den högsta nivån är autokefal, en nivå som alltså inte har något överhuvud förutom att man ser patriarken av Konstantinopel som främst bland jämlikar. Under autokefal finns autonom och avhängig. En autonom kyrka har ett inre självstyre men man står ändå under en autokefal kyrkas överhöghet (fallet med ukrainska ortodoxa kyrkan innan 2019)
En avhängig kyrka har åter inget eget självstyre och står under direkt kontroll av en autokefal kyrka. (Den finländska ortodoxa kyrkan blev autokefal 1925, innan dess var man en autonom del av Moskvas patriarkat.)
– Den andra nivån är en lokal nivå där man på orten antingen går i den ukrainskspråkiga eller ryskspråkiga kyrkan. Till skillnad från Ryssland, som ju beskriver sig som väldigt kristet trots att mycket få går i kyrkorna, är de ukrainska kyrkorna faktiskt välbesökta, både de ryskspråkiga och ukrainska.
Metrevili säger att det inte nödvändigtvis ligger något politiskt val bakom vilken kyrka ortsbefolkningen besöker, det kan vara så enkelt att man går av vana eller att man tycker om prästen.
– De personer jag intervjuat för min forskning kunde säga att det inte ens slagit dem att den ryskspråkiga kyrka de besökt eller besöker ordnar under Moskva snarare än Kyiv. Men det här är intervjuer som gjordes innan kriget. Bara Gud vet vilken dynamik som gör sig gällande efter kriget.
– Den tredje nivån är den rysk-ukrainska spänningen som vi redan varit inne på. Där är en av de drivande idéerna hos Ryssland och den ryska ortodoxa kyrkan att Kyiv automatiskt sorterar under Moskva. Moskva har också långsiktigt medvetet byggt en massa kyrkor för att rent fysiskt befästa sin position i Ukraina.
– Men trots allt detta är de inskränkningar mot den ryskspråkiga kyrkan i Ukraina Zelenskyj nyligen gjort är farliga. Inskränkningarna hotar den religiösa pluralitet som gör Ukraina unikt som ortodoxt land. Zelenskyj riskerar också alienera den ryskspråkiga kyrkobesökande befolkningen.
– Det är möjligt att Ryssland vill försöka aktivera en religiös dimension i konflikten. Kreml ser ett inbördeskrig i Ukraina som ett fördelaktigt efterkrigsscenario där medlemmarna till Kyiv- och Moskvakyrkan slåss mot varandra. Mitt eget fältarbete i Ukraina under 2017–19 avslöjade rysk aktivet på gräsrotsnivå där man försökte uppvigla till konflikter mellan församlingar. Det är oklart om ryssarna kommer att försöka upprepa den här strategin. I Kreml är ”ingenting sant, och allting möjligt”