23.3.2023

Enligt Mika Helander har staten sedan några år varit på väg tillbaka som en stark aktör och kapitalets globala rörlighet minskat och kommer att minska. De frågor som nu är aktuella på ett globalt plan är säkerhet och miljö. Helander efterlyser samtidigt en vision om hur vi vill leva våra liv tillsammans.

Mika Helander är äldre lektor i sociologi och samhällsvetenskaper vid Åbo Akademi. Han intervjuas flitigt i medierna om arbetsmarknads- och avtalsfrågor. MfÅA pratar med Mika Helander inför det stundande riksdagsvalet om frågor som både diskuterats under de senaste månaderna och om frågor som han tycker att vore viktiga att tänka på både inför och efter valet i april.

MfÅA börjar med en av de frågor som lyfts mot den sittande regeringen från högerhåll, nämligen:

Mika Helander, hur ser du på den ökade och ökande nationella skuldsättningen?

– Jag ser den inte som så allvarligt.

Varför det?

– Därför att så många länder inom EU-området är skuldsatta ungefär som vi är och staten har blivit aktuell på nytt.

På vilket sätt?

– Staten har tvingats träda in tre gånger sedan 2008 då man tog på sig att rädda bankerna, sedan kom COVID och nu har vi Rysslands anfallskrig i Ukraina. Det har nu upprepade gånger visats att staten måste träda in och hålla reda på saker. Nu har man tvingats ta lån för att klara situationen och för att göra anpassningar inför framtiden.

– Vad gäller skuldsättningen så har hela euroområdet bestämt att vi ska upprätthålla en stabilitet i ekonomin, vi står inte ensamma med vår skuldsättning och vi är en del av eurosamarbetet.

Men om man lyssnar på Samlingspartiet så är läget alarmerande.

– Man pratar då om upplåningstakten, som brant ökat. Men man måste komma ihåg sammanhanget. Vi har under de senaste åren haft stora saker att förhålla oss till med både pandemin och den gröna omställningen som kom snabbt över oss i och med kriget. Vi ville genast frigöra oss från rysk energi, och det är inte småsaker. Det som kostar i energiomställningen kan man säga att är framtidsinvesteringar.

– Man kan se på skuldmängden i förhållande till BNP, vilket man oftast gör, men man kan också se på skuldmängden i förhållande till eget kapital, vilket man mera sällan gör.

– Tittar man på vilket kapital som finns tillgängligt så sitter våra pensionsfonder på 235 miljarder euro medan den privata egendomen ligger på 314 miljarder. De siffror kan nämnas som referens till statskulden som för tillfället är 190 miljarder. Sedan har vi hela den statliga föreningssektorns egendom till detta. Så vi står inte inför någon ruin.

Man kan se på skuldmängden i förhållande till BNP, vilket man oftast gör, men man kan också se på skuldmängden i förhållande till eget kapital, vilket man mera sällan gör.

– Den grekiska skuldsättningen, som man ibland hänvisar till, är närmast att betrakta som en anakronism som är ett resultat av hur det grekiska samhället är uppbyggt och den tyska ordo-liberalkapitalismen som är en bankdriven finanskapitalism. Det centrala vad gäller Grekland var de tyska bankernas roll, det vill säga de som lånat till grekerna och sättet de skötte situationen på.

Sverige är ju närmast skuldfria jämfört med oss, hur ska man förhålla sig till det?

– I Sverige ligger skulden på den privata sidan, hos enskilda medborgare istället för på staten. Men vi befinner oss i en svängning i Zeitgeist, en svängning i tidsandan just nu.

På vilket sätt?

– De senaste 30 åren har man betonat det privatas roll och närmast beklagat sig över att något sådant som stat finns och att stat kostar. Men nu har man igen vaknat till att staten är den samlande aktören som fungerar i tider av instabilitet och att det är staten som kapitalet vänder sig till när det får problem.

Hur ser du på de ökande räntekostnaderna?

– De hänger ihop med inflationen och det är ett besvärligt läge. Man försöker ju kontrollera inflationen men den beror på kraftigt höjda energi- och råvarupriser, som igen, åtminstone delvis beror på kriget, och inte på en urspårad konsumtion eller allmänt taget för höga löner i förhållande till något annat.

– De löneförhöjningar vi haft här, eller de som kommer, motsvarar inte värdeförlusten som inflationen åstadkommit vilket betyder att vi i gemen blir fattigare.

Vi har alltid varit rädda för lån, man ser inte vilken stabil grund en stat som vår står på och att lån inte är farliga när staten i övrigt fungerar.

– Sedan Snellman på mitten av 1800-talet har vi haft en idé om att det värsta av allt är lån, också när det gäller staten och inte enbart privatekonomi – och stat och privatekonomi är mycket olika saker. Sammanhangen har inget med varandra att göra.

– Om vi tagit mera lån under nödåren i mitten av 1800-talet skulle vi ha kunnat undvika hungersnöden men då hade vi behövt låna mer och tidigare och då valde man istället svälten. Vi har alltid varit rädda för lån, man ser inte vilken stabil grund en stat som vår står på och att lån inte är farliga när staten i övrigt fungerar. Mera lån skulle ha behövts för att uppnå bättre beredskap.

Om vi lämnar ekonomin, hur tycker du att andra stora frågor om vår framtid ser ut?

– Vi måste få slut på kriget. Fred är som hälsa för en stat och för nationerna. Utan hälsa gör man inte så mycket. Och det handlar inte enbart om kriget i Ukraina. Det finns många affekter och idéer i rörelse just nu som driver oss bort från varandra. Vi borde fundera på hur vi ska leva tillsammans.

– Som det ser ut nu kan vi inte lova våra barn att det får leva i en bättre värld än vi levt i. Framtiden verkar insvept i en dimma.

När jag läst de här diskurserna om visionslösheten har jag ofta stött på att den nordiska modell vi lever i nu är ett resultat av socialdemokratin. Socialdemokratin som en pragmatisk modell, snarare än något som är helt och hållet bundet till ett parti, som förverkligade sina visioner och sedan gick i stå någonstans kring 1980-talet. Det du säger låter liknande: vi har inga visioner om hur vi ska ha det. Förutom kanske en grön omställning, men det är inte en bild av livet.

– Jag måste säga att jag själv inte finner socialdemokratin som så otroligt visionär efter det andra världskriget

– New Deal på 1930-talet, som drev igenom en avgörande förändring i västvärlden var inte resultatet av socialdemokrati men idén var socialdemokratisk och det ser jag som den stora gärningen som lade grunden för den ordning vi har nu. Sedan har det mycket handlat om att skapa ett jämlikt samhälle för att undvika revolutioner. Man kan säga att John Maynard Keynes var en av de största förespråkarna för socialdemokratin även om man nu normalt inte skulle förknippa honom med socialdemokrati.

På vilka grunder skulle man beskriva Keynes som en förespråkare för socialdemokrati?

– Jag förlitar mig på Tony Judts resonemang om Keynes. Enligt Judt koncentrerade sig Keynes på olika problemställningar kring osäkerhet. Han byggde en slags beredskap genom att förespråka en stor stat och ett starkt samhälle som förmår jämna ut fluktuationer i ekonomin. Keynes var enligt Judt liberal, men Keynes ansåg att kapitalismen inte kan överleva om den minimeras till att sörja för att de rika blir ännu rikare.

– Men nu lever vi i andra tider med andra perspektiv. Och där har vi vår förra regering som pratade om ”krismedvetenhet” som modell. Som om att vi står inför en ekonomisk undergång. Det är förstås en ideologisk hållning och inte den pragmatism som man försöker få det att låta som. Norge, som har ett arbetarparti vid makten, landet är stenrikt och har inga skulder – de tycker ändå att det är ”kris” och har jobbat för att införa terminsavgifter i de norska skolorna.

– Vi i Finland, som förmodligen haft världens minst visionära socialdemokrati, framstår nu som föredömen i framsynthet med våra beredskapslager, Sanna Marin, vårt sätt att tackla pandemin, en aktiv statlig politik med en stark stat. Det framstår som en paradox, givet hur det såg ut för trettio år sedan. Men här är vi nu. Det är en historisk tillfällighet.

– Socialdemokratin, som våra nordiska länder är präglade av, kan ses som ett försäkringsbolag. När det interna och yttre trycket ökar, när det blir kris så fixar de här staterna läget, de kommer med plåster men utan större visioner om något.

– Samtidigt lyckas man inte ens marknadsföra de mest centrala förbättringar man gjort som socialskyddssystemet som nu istället framstår som en börda. Men trygghet och säkerhet handlar om mycket mera än säkerhetsvakter, polis och armé.

Du pratade tidigare om Zeitgeist, att tidsandan ändrats – kan du utveckla det?

– Zeitgeisten ändras nu. Det syns i arbetsmarknadsfrågor.

Hur?

– De historiska fluktuationerna kan påverkas av individers agens, men som det ser ut är vi på väg in i en historisk vågrörelse där staterna kommer att bli starkare.

Kan du beskriva det här närmare?

– Det är nu uppenbart att staten är starkare då staten vid flera tillfällen garanterat kapitalets funktionsduglighet. Arbetsgivarna är också nu mindre benägna att diktera villkoren i löneförhandlingar och man signalerar kompromissberedskap. Ifjol hade vi historiens längsta strejk i skogsindustrin som var en markering från arbetstagarnas sida. Det tar tid innan alla aktörer märker vad som är på gång, men det är på gång.

Du pratar alltså om en global trend som syntes i skogsindustrins strejk hos oss?

– Den globalisering som vi ser nu är inte fokuserad på kapitalet. Kapitalet var i fokus under de senaste 30-40 åren. Men det vi nu ser är globala omställningar i säkerhetspolitik, energifrågor och klimatfrågor. Och det finns många aspekter som reglerar kapitaldimensionen nu.

FN är däremot så jäkla dött. Där borde man förmodligen hitta nya lösningar.

– Ett exempel är Brasilien där Jair Bolsonaro förlorade valet och behandlingen av regnskogen blivit en fråga igen, och inte som en ekonomisk fråga utan som en existentiell fråga.

– FN är däremot så jäkla dött. Där borde man förmodligen hitta nya lösningar.
– Men man kan vara pessimist också. Kriget i Ukraina kan ju eskalera och det smäller till.

Om man utgår från att det smäller och det blir en global katastrof så finns det inte någon större vits med att planera så mycket för framtiden …

– Nej. En bättre vision är då att Ukraina kommer ur det här kriget, i och för sig till ett fruktansvärt pris, men på väg in i en modernisering av samhället. Och där har Finland en roll att spela. Det är precis som Sauli Niinistö sade i sitt tal i Kyiv att man måste våga planera för freden. Och där har Finland något att ge i form av fredsmedling och vår erfarenhet med minoritetsfrågor.

Men på tal om valet hos oss …

– Ja, gällande vårt eget val så är det viktigt att inte göra utrikespolitik till valfrågor. Vi måste ha en gemensam idé om vår roll i internationell politik. Vi måste också ha en gemensam diskussion om vad vår roll i NATO ska vara. Jag tycker att det fattas en diskussion om varför vi gick med i NATO. Presidenten sade i sitt nyårstal att tiderna nu ändrats och därför NATO. Jag anser att man borde diskutera det här bättre.

Vilka andra frågor, som nödvändigtvis inte lyfts upp inför valet, tänker du att vore viktiga att diskutera?

– De digitala möjligheterna som aktualiserats med COVID och karantän. I samband med det har frågor om det offentliga och privata blivit aktuella. Till exempel hur vi använder våra rum, arbetsrum på arbetsplatsen och hur rum i våra egna hem blivit arbetsrum. Jag är inte emot den här förändringen, personligen jobbar jag gärna hemifrån. Men det finns frågor att ställa här, om till exempel tillgänglighet, hur
mycket man kan förutsätta av var och en och så vidare.

– Men det här hemifrån-jobbandet har också konsekvenser för hur vi umgås och vem vi umgås med, vilka människor vi möter. I mitt jobb som sociolog är det viktigt att vara ute på arbetsplatser, prata med folk där de verkar, att besöka arkiv, att helt enkelt röra sig fysiskt samhället. Sådant kan lätt komma på undantag i den utveckling vi nu är inne i, men eventuellt också i samband med krav på fysisk närvaro på arbetsplatsen. Det handlar om att hitta en balans.

Det är slående hur snabbt vi gått från att man fått kämpa för att jobba hemifrån en dag i veckan till att det är svårt att få folk att fysiskt infinna sig på arbetsplatsen en dag i veckan.

– Jo, där har arbetsgivarens möjligheter till kontroll kanske blivit mindre. De arbetsgivare som utgår från att folk är lata och oföretagsamma får en svårare sits. Men faktum är att vi är väldigt autonoma och självaktiverande i Finland, om vi har möjlighet att jobba med något meningsfullt. Vår forskning i universitetsvärlden och ITC-sektorn visar att utlänningar som kommer hit ibland blir aningen handlingsförlamade av att ingen säger åt dem vad de ska gör och hur de ska göra. Att man själv ska aktivera sig och ta reda på hur saker ska göras och sedan också göra det utan särskilda order är inte alls så vanligt på andra håll i världen.

– I Finland, i varje fall i universitetsvärlden blir arbetsgivarens roll snarare att ge arbetstagarna de möjligheter de behöver för att sköta sitt jobb och sedan skydda dem från att bli utbrända, snarare än att jaga på dem.

Vi har kanske slirat iväg från ämnet lite, men kan du ännu till sist nämna ett tema i finländsk politik som kanske är mera avgörande än vi märker i den dagliga debatten?

– Det vore nog barnens välmående. Det är en stark prioritet i samhället. Det är nästan en sekulär religion hos oss. Jag tror att förra regeringen tog mycket stryk av att det gick och skar ner i utbildningen och skolresurserna. Vi är i gemen bekymrade över barnens hälsa och välmående i skolan.

– Familjens roll är ett annat tema som hör ihop med barn och skola. Familjens roll behöver stödas upp. Jag tänker inte enbart på heterosexuella förhållanden, jag tänker på alla som vill ha barn. De behöver stöd. Och där var föräldraledighetsreformen ett viktigt inslag.

– Och ännu ett ord om ett samhällspolitiskt tema: vi behöver akta oss för att reducera politiken och livet till att handla om nytta. Till exempel ”nyttan med att ha barn”. Om man då genast tänker i ekonomisk nytta. Vi behöver tänka på vad ett bra meningsfullt liv är och utgå från det.

*   *   *

Keynesianism: John Maynard Keynes som nämns av Mika Helander var en brittisk ekonom som levde 1883– 1946 och anses vara makroekonomins fader. Hans kändaste verk; The General Theory of Employment, Interest and Money publicerad 1936, förändrade tänkandet kring ekonomi och gav upphov till begreppet ”den keynesianska revolutionen”.

En av Keynes huvudteser är det klassiska ekonomiska tänkandet med åtstramning vid dåliga tider bara leder till oro och osäkerhet och att alla aktörer aktar sig för investeringar. Därför hittar det klassiska ekonomiska tänkandet heller inte någon väg ut ur en ekonomisk recession. Keynes menade att konsumenterna är drivkraften i ekonomin och därför ska staten se till att stimulera ekonomin genom att spendera för att få igång efterfrågan igen.

Tony Judt: Helander var inne på Keynes efter att ha läst Tony Judts bok Ill Fares the Land från 2010. Boken beskriver världsekonomin efter andra världskriget och är en hård kritik av hur ekonomin sköts efter Berlinmurens fall.