31.3.2023

Rektor Mikael Lindfelt skriver om det stundande riksdagsvalet, de stora globala utvecklingslinjerna och hur en utbildningspolitik som inte beaktar dialog och enbart koncentrerar sig på volymer riskerar försämra förutsättningarna för Åbo Akademi. En utbildningspolitik som däremot värnar om specialkunskaper och ser specifika förutsättningar kan fortsätta den gynnsamma utvecklingen den sittande regeringen satt igång.

Riksdagsvalet hägrar. Den andra april 2023 avslöjas röst för röst hur den nya politiska verkligheten i Finland ser ut de kommande åren. Utan att överdriva är det klart att mycket står på spel. Jag inleder med några principiella iakttagelser. Därefter ger jag en översikt över några teman som rektorerna vid de finländska universiteten valt att lyfta fram inför riksdagsvalet. Slutligen landar jag i några sammanfattande reflektioner kring hur olika politiska scenarier ter sig ur Åbo Akademis perspektiv.

Riksdagsval, demokratival och samtidens framtid

De senaste årens internationella trender med medvetna strävanden mot ökade konflikter och motsättningar samhällsgrupper emellan har sakta men säkert också landat i den finländska politiska diskussionen. Det här märks tydligt i tonläget på de offentliga samtalen, på den respektlöshet och på de ständiga behov av förenklingar som ges retorisk styrka. Men man ser det lika mycket i den dramaturgi som både ny-och gammalmedia tillhandahåller.

Det offentliga mentala landskapet utformas allt tydligare av två kännspaka grundvillkor. Och det intressanta blir närmast med vilken balans villkoren (eller ges synlighet) framställs. Det ena grundvillkoret är respekten för demokrati. I det här avseendet finns i vårt land en stark tradition av demokratirespekt. Riksdagsval ordnas fredligt och respekten för resultaten är grundmurad. Trender med riggade val eller upprepade anklagelser om valfusk från ”stora världen” har – ”thank god” – inte landat här.

Samtidigt, det här får inte göra oss blinda eller okänsliga för det faktum att demokrati handlar om ett samhälleligt organiserat sätt att hantera konflikter. Sätten eller modellerna för att hantera konflikter är samtal, argument, respekt för andras synsätt, strävan efter lagstiftning som binder alla parter och respekt för organiserade former för legitimt våld. Demokrati kan därför kopplas ihop med såväl yttrande och äganderätt som samvetsfrihet och minoritetsskydd.

Det andra grundvillkoret hänför sig till det rent evolutionära i all mänsklig samverkan och umgänge. Jag syftar här på att de starkaste drivkrafterna i våra strävanden efter social trygghet som främst knyter an till känslor såsom rädslor och hopp/förhoppningar. Det innebär att den demokratiska formen för samhällsstyrning genom fredlig konflikthantering är en tacksam arena för att höja den dramatiska effekten, genom att accentuera betoningen på konflikter. Utgående från det här kan demokrati också förbindas med skvaller, rykten, tyckanden, social försäkran, lögner och annan slags påverkan som antingen skapar eller förstör förtroenden. Vid sidan av ”tryckfrihet” finns också ”tyckfrihet”, som en kollega till mig elegant uttryckte demokratins repertoar.

Sociala medier är utan tvekan den innovation som mest förändrat det demokratiska landskapet. Det här genom att på olika sätt både hyperdemokratisera och förytliga samhället genom ständiga förenklingar. Tillvaron består av ”sanningar” som alla är lika ”sanna” medan kunskap riskerar att bli den enas eller den andras åsikt. Sociala mediers format (tid, plattform) och styrning (algoritmer) möjliggör en verklighet, där enskilda individer alltid får mera av det de prefererar högre. Den djupt mänskliga viljan att få mer av det vi gillar blir på gruppnivå något helt annat än på individnivå. Stärkta grupptillhörigheter för likasinnade och större konfliktytor mellan olika åsiktsgrupperingar blir en helt rimlig följd.

I en regering med ens hyfsad förståelse för det tvåspråkiga Finland finns större möjligheter att få gehör för sådana synpunkter än i en regering med partier som är ointresserade eller direkt tveksamma till tvåspråkigheten i Finland.

Mot den här bakgrunden, som jag ovan skissade utgående från några gamla och nya övergripande förändringar, utspelar sig den nya normala vardagen i ett demokratiskt samhälle. Den vardagen handlar om att personer och politiska grupperingar tävlar om tolkningsföreträde vad gäller gruppintressen, önskvärd framtid och grundläggande värderingar. Det här blir synligt när samhället fördelar pengar och när lagar stiftas.

När vi i Finland konkret går mot riksdagsvalet våren 2023 gör vi det i en mycket exceptionell situation. Den globala pandemin sammanfogade landet till en unison kör tills den första chocken övergick till en hanterbar samhällsmedicinsk situation som samtidigt möjligjorda normala värderingskonflikter. När följande kris – Rysslands aggressiva anfallskrig mot Ukraina den 24 februari 2022 – eskalerade till en ny slags global geopolitisk instabilitet såg vi samma rörelse. Den tidigare minoritetens argument för Finlands inträde i försvarsalliansen NATO blev snabbt majoritetens röst och det ”naturliga valet” för alla betydande politiska aktörer. Konsensus i utrikes- och säkerhetspolitik är en så självklar utgångspunkt i Finlands realpolitik att den till och med är inristad grundlagens balansakt mellan presidenten och statsministern.

När den nuvarande regeringsperioden går mot sitt slut kommer vi att minnas den som de externa krisernas tid – med allt vad det innebär av sjukvårdens kris och omorganisering, stöd till de delar av arbetsmarknaden som drabbades av pandemins samhällsomställning. Lägg till beredskap för annalkande energikris och säkerhetspolitikens inträde till politikens absoluta centrum, med självklart legitima krav om ökad försvarsbudget och NATO-anpassning.

Jag och väldigt många andra med mig minns hur samtliga ledande politiker inför riksdagsvalet 2015 lovade att inte skära i utbildningen eller dess infrastruktur. Följderna av Sipilä-regeringens nedskärning genast efter valet känns fortfarande i universitetens budgeter och den svacka som nedskärningen bidrog till har inte ännu rättats till.

Krisernas tid möjliggjorde också ny beslutsamhet i de större megatrenderna, digital omställning (digital transformation) och grön omställning (green transition) vad gäller energi- och resurs sektorn. Samtidigt som behovet av trygga och stabila internationella relationer vilka utgår från sammanhållen värdegrund ökar, tilltar avståndet mellan olika samhällsordningar på den globala arenan. I EU-kommissionens första sammanhållna universitetspolitiska strategi från 2022 syns dessa tendenser väldigt tydligt: EU:s universitetspolitik utgår explicit från europeiskt grundade demokratiska värderingar. Formuleringarna ter sig rätt arroganta om man inte håller den förändrade geopolitiken i minnet när man läser strategin.

Nationell universitetspolitik

Universiteten lever starkt symbiotiskt med samtidens förändringar. Digital- och grön omställning finns med på agendan både bland internationella och nationella forskningsfinansiärer, oberoende om man än vänder blicken mot EU-finansiering, Finlands Akademi eller Business Finland eller mot några av de största stiftelsefinansiärerna.Den digitala omställningen syns nationellt, inte minst, inom ramen för Digivision 2030-projektet, vars syfte är att skapa en grundläggande nationell plattform för utbildningsinfrastruktur. I synnerhet möjligheterna att kanalisera en allt större andel av landets kompetensutveckling och fortbildning till universiteten och högskolorna, tillsammans med behovet att öka samarbetet mellan olika universitet och högskolor driver utvecklingen allt tydligare. Den radikala digitala omställningen som följer i pandemins kölvatten och som man ser på de flesta arbetsplatser är också här för att stanna.

Såväl Digivision 2030-projektet som vägkartan för den nya FoUI 2030 (forskning, utveckling, innovation) är stora nationella förändringsgeneratorer som varje universitet aktivt behöver förhålla sig till och förbereda sig inför. Medan den förra är inriktad på ett helhetstänk för samhällets utbildningsinfrastruktur, är den senare ett motsvarande helhetstänk för forskning, utveckling och innovationer. Båda processerna för universitetssektorn in i en allt tätare interaktion med arbetsmarknaden och näringsliv i vid mening. Samhällets konkurrenskraft och framtidens vitala arbetsmarknadsbehov är ledstjärnor som i olika dokument och festtal legitimerar universitetens finansiering och existensberättigande.

Det är stora förändringar. Processerna är så grundläggande för Finlands kompetensförsörjning att de styrs bortom den vardagliga politiska styrningen, normalt periodiserad i fyra års intervaller. Båda har en parlamentarisk förankring bortom den traditionella uppdelningen i regering och opposition. Därtill är FoUI-vägkartans utveckling fastslagen i lagstiftning som förbinder den offentliga sektorn att bidra med 1/3 av totalfinansieringen såvida den privata sektorn förbinder sig att bidra med motsvarande 2/3. Detta så att denna i slutändan ska komma att omfatta 4 procent av Finlands BNP. Vid universiteten ser vi det här som en mycket lovvärd utveckling. Vi är därmed beredda att förbinda oss till långsiktig och strategiskt målmedveten forsknings och innovationspolitik, om strukturen, uppföljningen och målbilden för resurser kan garanteras på ett trovärdigt sätt.

Om och när planen för ökad forskning, utveckling och innovationsverksamhet förverkligas kan mera forskningsmedel frigöras. Det här samtidigt som universitetens forskning och innovationsverksamhet knyts närmare samhällets, industrins och näringslivet explicita utvecklingsmål. Även om FoUI-vägkartans grunddokument (som överläts till statsminister Sanna Marin 1.3.2023) gör läsaren uppmärksam på skillnaden mellan grund- och tillämpad forskning. Därtill synliggörs hur annorlunda både grund- och tillämpade forskningen är jämfört med industrins utvecklings- och innovationsverksamhet visavi genomslagskraft och samhällsbetydelse. Det finns ändå en övergripande och parlamentariskt förankrad tanke om att samtliga dessa dimensioner bör presenteras inom samma meningsbärande ramstruktur.

Mot bakgrund av denna skissartade teckning av de stora internationella och nationella trenderna blir det begripligt vad Åbo Akademi och övriga finländska universitet flaggar för vad gäller målsättningar i det kommande regeringsprogrammet 2023–2027. Arenan är den gemensamma i Finlands universitetsrektorernas råd (UniFi).

Jag och väldigt många andra med mig minns hur samtliga ledande politiker inför riksdagsvalet 2015 lovade att inte skära i utbildningen eller dess infrastruktur. Följderna av Sipilä-regeringens nedskärning genast efter valet känns fortfarande i universitetens budgeter och den svacka som nedskärningen bidrog till har inte ännu rättats till.

Nu riskerar vi att återigen befinna oss i samma situation. Detta särskilt när krisernas tid bidragit till en tongivande politisk diskussion om de omfattande nedskärningar de kommande regeringsperioderna måste hantera. Universiteten står för det framtidsinriktade. Vi vill ingjuta hopp för samhällets fortsatta konkurrenskraft och välfärd men då finns det få alternativ till att stöda relevant utbildning och forskning.

UniFi:s övergripande budskap är att en investering i universiteten är en fundamentalt framtidsinriktad handling. När detta sägs är det mot en bakgrund att Finland satsat allt mindre på utbildnings- och forskningssektorn jämfört med våra nordiska grannländer och flera andra riktgivande länder: ”redan nu har vi den största bristen på utbildade arbetstagare i OECD-länder”, fastslår UniFi:s program. I och med att den nationella ekonomiska satsningen på utbildning sjunkit har vi – till mångas stora förvåning – hamnat i en situation, där vi på många områden har brist på kompetent arbetskraft. Den situationen riskerar att förvärras om inte kursen läggs om genast.

Under det övergripande budskapet fastslår UniFi:s målsättningar för det första (1) att FoUI-investeringar bidrar till ökad kompetens, beredskap att öka antalet doktorer och experter på hög nivå samt satsningar på attraktiva forskningsinfrastrukturer som bidrar till internationellt uppmärksammade kompetens- och innovationsmiljöer samt på kreativ, nydanande forskning. För det andra (2) är en satsning på universiteten en satsning på framtidens utbildningskompetens. De satsningar som behöver tryggas hänför sig både till antalet studieplatser, internationell attraktionskraft samt möjliggörande av strukturer och substans för väl genomtänkta modeller för kontinuerligt lärande. För det tredje (3) är en satsning på universitetens verksamhet en medveten satsning på bildning, på ökad förståelse, på kunskap och på kompetens i dess betydelse för samhällets resiliens och kristålighet i osäkra tider. UniFi talar därför i sitt ställningstagande om att universiteten kan stå som en garant för ”informationens och kompetensens försörjningsberedskap”.

Regeringsprogram och ÅA

Den regeringsperiod som nu avrundas har – trots krisernas tid – varit gynnsam för Åbo Akademi. I en lämplig mix av god och enträgen vilja, bred och mångsidig lobbning, stöd både inom och utom Åbo Akademi samt en stor dos av tur och politiska tillfälligheter har vi fått två efterlängtade utbildningsrätter under innevarande regeringsperiod. Statsrådets beslut från åren 2020 och 2022 har gett oss rätten och ansvaret att utbilda magistrar och doktorer inom farmaci (provisorsutbildning) och juridik. Den förstnämnda bidrar till i en regional utvecklingshelhet inom biovetenskapen medan den sistnämnda har ett allmänt samhällsintresse för att tillgodose framtidens behov inom rättsväsendet på svenska i Finland. I detta avseende har vi inget som behöver åtgärdas i det kommande regeringsarbetet.

I och med att den nationella ekonomiska satsningen på utbildning sjunkit har vi – till mångas stora förvåning – hamnat i en situation, där vi på många områden har brist på kompetent arbetskraft. Den situationen riskerar att förvärras om inte kursen läggs om genast.

Generellt sett spelar dock regeringssammansättningen en viss betydelse för Åbo Akademi. Den ekonomiska fördelningsmodellen som används för UKM:s basfinansiering till universiteten är inte fördelaktig för Åbo Akademis lagstadgade ansvar för högre utbildning på svenska i Finland. Detta då det varken finns någon aspekt som beaktar det särskilda ansvaret i strategiskt avseende eller någon koefficient som räknas för de kostnader som uppstår för att upprätthålla små, men för det lagstadgade ansvaret, centrala utbildningsmiljöer. I en regering med ens hyfsad förståelse för det tvåspråkiga Finland finns större möjligheter att få gehör för sådana synpunkter än i en regering med partier som är ointresserade eller direkt tveksamma till
tvåspråkigheten i Finland.

Ett kommande regeringsprogram som alltför starkt betonar utbildningsfrågor utan att på motsvarande sätt ge FoUI-vägkartan tillräckligt starkt politiskt stöd riskerar också att missgynna Åbo Akademi. Detta då vi inte kan bygga vår verksamhet på utbildningsvolym utan på att utveckla våra styrkeområden inom forskningen. Ett kommande regeringsprogram som riskerar uppfatta FoUI-vägkartan för smalspårigt eller utan ett uttalat bildningsperspektiv kan också slå fel ut för Åbo Akademi, eftersom våra forskningsspetsar inom centrala ”green tech”-områden eller biomedicin är relativt smala i jämförelse med de stora universitetens motsvarigheter.

Den regeringsperiod som nu avrundas har – trots krisernas tid – varit gynnsam för Åbo Akademi.

Sammanfattningsvis kunde man säga så här: Om det kommande riksdagsvalet och det nya regeringsprogrammet betonar motsättningar och skrivs med alltför stark betoning på majoritetskultur (politiskt och socialt) och om detta breder ut sig på bekostnad av att sträva efter dialog och samverkan finns uppenbara risker att det svenska i Finland lider nederlag, och därmed också verkligheten vid Åbo Akademi. Om den politiska eliten vågar gå den andra vägen och fortsättningsvis söka mera dialog, samförstånd och respekt inför stora samhälleliga omvälvningar är förutsättningarna betydligt bättre.

Mikael Lindfelt
Rektor vid Åbo Akademi