26.4.2023
Anthony Powell är en för till och med litteraturvetare rätt okänd engelsk författare, möjligen för att han är svåröversatt. Som skildrare av människor var han svårslagbar.
Varför är Anthony Powells A Dance to the Music of Time internationellt så okänd, trots att den 12-band långa romansviten hör till ett av 1900-talets mest framstående engelska verk? ”Perhaps because it’s so frightfully English?” var förklaringen jag fick av en bokhandlare på ett antikvariat i London. Det ligger kanske något i det. Samtidigt kan den uppfattningen vara en myt som begränsat verkets vidare spridning. Powell skildrar visserligen en distinkt brittisk överklassmiljö: Eton (som han gillade), Oxford (som han ogillade), balerna i Mayfair (där han inte var av tillräckligt fin släkt från för Powells dans genom tiden att giftas bort på), officerslivet (som han till sin förvåning ofta trivdes med under kriget), veckoslutsvistelserna på landet (där Wodehouse-aktiga episoder utspelade sig) utgör en sluten värld för den oinvigde. Därtill är språket i romanen en faktor: de subtila, undanträngda känslorna, och humorn, som utgör bärande element i verket, är svåröversatta.
Men samtidigt är Powell allt annat än en snävt brittisk överklassförfattare. Redan under studietiden fick han starka intryck av Proust samt de ryska klassikerna. Han missade heller aldrig ett tillfälle att resa till kontinenten. Själv platsade officerssonen Powell in någonstans i skiktet mellan övre medel och överklassen. Han var konservativ men hörde under sina formativa år till 1920-talets radikala litterära och konstnärliga kretsar i London. Powells nära vänner inkluderade den reaktionära Evelyn Waugh och vänstermannen George Orwell. Dialektiken mellan radikalism och konservatism utgör också ett tilldragande element i romanen: A Dance kretsar kring de sociala och ideologiska spänningar som karakteriserar ett samhälle. Powells litterära målsättning var att förstå och skildra mänskor. Titeln på romanen fick Powell, som själv var en skicklig tecknare, på the Wallace Collection i London. Där gjorde 1600-talskonstnären Nicolas Poussins tavla ett djupt intryck på honom:
“The image of Time brought thoughts of mortality: of human beings, facing outward like the Seasons, moving hand in hand in intricate measure: stepping slowly, methodically, sometimes a trifle awkwardly, in evolutions that take recognisable shape: or breaking into seemingly meaningless gyrations, while partners disappear only to reappear again, once more giving pattern to the spectacle: unable to control the melody, unable, perhaps, to control the steps of the dance.”
Att romanens gestalter lyser så starkt beror på att berättarjaget Nicholas Jenkins intar rollen som diskret betraktare i stället för att själv ta plats i rampljuset.
A Dance beskriver utan nostalgi hur en epok tynar bort och en annan tar form. Likt de dansande figurerna i Poussins målning träder romangestalterna regelbundet in och ut på scenen i takt med tidens melodi. Samtidigt är Powells beskrivningar av bestående, djupt mänskliga egenskaper oslagbara. Journalisten, soldaten, politikern och älskaren skildras tidlöst och trovärdigt i den specifika socio-ekonomiska och historiska kontexten de lever i. Kenneth Widmerpool, en av romanens centrala gestalter som vi får följa från barndomen till döden, är en genial skapelse med universella drag. Den fullständiga medelmåttan som genom kalkylering och målmedvetenhet armbågar sig in i parlamentet representerar en arketyp alla kan känna igen. Att romanens gestalter lyser så starkt beror på att berättarjaget Nicholas Jenkins intar rollen som diskret betraktare i stället för att själv ta plats i rampljuset. Och just det känns nästan revolutionärt i en tid som präglas av en besatthet med det omedelbara, självcentrerade och kortsiktiga.
Johan Ekman
Skribenten är forskare vid fakulteten för samhällsvetenskaper, ekonomi och juridik vid Åbo Akademi.