22.6.2022
Anna Yarovaya jobbade som journalist i Petrozavodsk i ryska Karelen. För några år sedan blev stämningen i hennes hemstad allt hotfullare och hon och hennes familj flyttade till Finland. Intervjun fokuserar på hennes perspektiv på de senaste årens händelser och särskilt våren 2022.
Jag börjar med en hel drös frågor på en gång: Var kommer du ifrån, vad arbetar du med, när flyttade du till Finland och varför?
– Jag heter Anna Yarovaya. Jag föddes och växte upp i Petrozavodsk i Ryssland. Jag måste erkänna att jag aldrig tänkt flytta till en annan stad, ännu mindre ett annat land.
– Jag har bott i Italien, Finland och Tjeckien under kortare perioder. Det har rört sig om cirka en månad-långa arbetsresor. Under dessa resor insåg jag att det inte finns någon bättre plats för mig att bo på än i Petrozavodsk.
– Jag hade viljan och energin att förändra livet i min hemstad till det bättre. Som journalist har jag alltid försökt hjälpa folk genom att skriva om aktivister som drivit ärenden som bättre vägar, cykelleder, parker i stan istället för att bygga ännu ett shoppingcenter.
– Men i slutet av 2017 insåg jag och min man Gleb att vårt arbete gjorde livet otryggt för vår familj. Direkta hot och antydningar om brottsutredningar började nå vår dörr och eftersom våra barn var två och sex år gamla bestämde vi oss för att lämna landet. Det var ett mycket svårt beslut!
– Min man ringde kollegor på universitet i Joensuu och hörde sig för om det fanns några möjligheter för honom att få ett arbete som forskare i Finland. Några månader senare skrev han på ett kontrakt och sommaren 2018 lämnade vi Petrozavodsk.
När såg du se tecken på att Putins regim började bli totalitär?
– Jag skulle inte kalla Vladimir Putins regim totalitär, den är diktatorisk. Men förmodligen var det en gradvis utveckling. Jag tror det började 2011, kanske tidigare, men jag märkte det inte klart innan 2011.
– Jag kommer ihåg dagen. Dmitrij Medvedev, som då var Rysslands president, gick under en kongress för partiet Förenade Ryssland ut med att han inte skulle delta i presidentvalet 2012. Det trots att han hade laglig rätt att ställa upp för en andra period. Vi såg hans uttalande i direktsändning med Gleb. Jag kommer ihåg att Gleb sade: ”Det var det. Det här är början på slutet.” Det var uppenbart att Medvedev helt enkelt inte tilläts ställa upp för en andra period eftersom Putin ville återta presidentskapet.
Från 2012 till 2022, det vill säga med 10 år under Putin, försvann nästan alla oberoende medier. Nivån på censuren ökade till en nästan surrealistisk nivå. Journalister benämndes ”utländska agenter”. Enorma resurser investerades i propaganda som utgav sig för att vara journalistik.
– Från och med det ögonblicket började allt märkbart försämras: Åtgärderna mot protesterna på Bolotnajatorget 2012, annekteringen av Krim 2014, mordet på Boris Nemtsov 2015, och en massa brottsutredningar av politiska orsaker, striktare censur, och så vidare.
Det här är dramatiska exempel som man även såg i medierna här i
Finland. Men fanns det andra, mer subtila tecken?
–Som jag sade, så med början från 2012 började en åtstramning av lagar och en period av höjd aggressivitet i samhället.
– Från 2012 till 2022, det vill säga med 10 år under Putin, försvann nästan alla oberoende medier. Nivån på censuren ökade till en nästan surrealistisk nivå. Journalister benämndes ”utländska agenter”. Enorma resurser investerades i propaganda som utgav sig för att vara journalistik.
– Myndigheterna började också förbjuda demonstrationer, eller så förflyttades de till platser utanför stan där ingen kunde se dem. Efter det började de helt enkelt arrestera demonstranter och sedan började polisen misshandla dem. Brottsutredningar för uttalanden och delningar på sociala medier har också ökat.
– Trots att det inte funnits några riktiga val i Ryssland på många år har det fortfarande, på vissa håll, i små städer och regioner utanför storstäderna varit möjligt att träffa borgmästare och representanter för myndigheterna som blivit folkvalda. Men med tiden har den här möjligheten också försvunnit.
Hur upplevde du de här sakerna i vardagslivet i Petrozavodsk?
– En svår fråga. Det verkar som att rätt lite har ändrats för vanliga människor. Eller, 2014 blev importen av ost sanktionerad. Fast en sådan sak märkte nog ingen.
– Men om man tar frågan på allvar och gräver lite djupare i politik och ekonomi märker man att myndigheterna har tagit total kontroll över alla som bor i Ryssland. Ens digitala sociala nätverk övervakas, telefonen avlyssnas, om du börjar klaga på något kommer du snabbt att tystas av böter eller en fängelsedom.
– Det var tungt för mig och Gleb att leva i ett sådant samhälle. Men för de flesta människor gör det ingen skillnad, verkar det som.
Hur skulle du beskriva situationen för vanliga ryssar nu, efter den 24 februari?
– Först verkade det som att nivån på aggressionen i samhället och på samma gång stödet för Putin steg till helt vansinniga nivåer. Det fanns inget vett alls kvar i den samhälleliga debatten. Jag slutade kommunicera med folk som stödde kriget. Och just precis kriget, inte ”specialoperationen”.
– Men efter det tillbringade jag två dagar i Ryssland. Jag mötte vänner, talade om livet i den här nya tiden. Jag förstod att allt inte var fullt så illa som det verkade utifrån. Ja, det finns de som aktivt stöder ”preZZZidenten” och Z, men många är helt enkelt tysta och rädda, och de stöder inte Rysslands handlingar i Ukraina.
– Folk har blivit rädda för att dela sina tankar med andra människor, särskilt om de inte är säkra på sin egen åsikt om kriget.
Ur ditt perspektiv, finns det något Finland, Europa, väst borde ha gjort annorlunda innan 24 februari?
– För mig ser det ut som att det största misstaget väst gjorde var att dess ledare underskattade Putins makthunger. Det är förstås lätt att nu säga att ”vi inte trodde att något sådant här skulle kunna ske.” Men från min synvinkel ser det ut som om det funnits många anledningar att dra ner på det finansiella stödet till regimen, till exempel genom att sluta köpa gas och olja.
– Putin har lagt beslag på Krim och han har uppmanat till laglöshet i Donetskregionen i Ukraina sedan 2014! Senast då borde man ha infört alla sanktioner och vägrat köpa råvaror från ett land som anfaller ett annat. Men alla slöt sina ögon. Och alla valde också att låta bli att bry sig om förföljelsen av journalister och politiker i Ryssland.
– Som en vän till mig sade: I väst ser de på oss som om de såg på en cirkus. Putin gör något med dessa människor och i väst bara väntar man och ser på vad som ska ske näst.
– Och som ett resultat av den inställningen har vi krig nu. Skulle det ha varit fallet om hela världen på riktigt brytt sig om Ukraina redan 2014?
Hur ser du på Rysslands framtid? Ser du att du själv har en framtid i Ryssland?
– Igen en svår fråga. Jag skulle ju vilja att Ryssland gjorde sig av med tyranni och diktatur. Jag skulle vilja se mitt hemland fritt och lyckligt. Jag skulle vilja vara till nytta för mitt land. Det är mycket smärtsamt att klippa av banden till Ryssland. Vi flyttade ju inte till USA, Västeuropa eller ens Helsingfors, utan just till Joensuu för att det ligger nära Ryssland.
– Gleb och jag vill inte utesluta möjligheten att flytta till Ryssland om Putins regim faller. Jag tror att många av mina kollegor väntar på samma sak. Men mycket beror också på när en sådan sak sker. Både jag och Gleb ser nog att vårt liv ligger i Finland, åtminstone fram tills att barnen blir vuxna. Men på samma gång kan vi inte sluta tänka på hur vi kan hjälpa vårt hemland härifrån.
Hur upplever ni situationen i Finland? Hur relaterar ni till exempel till ryska vänner?
– För mig verkar det som om Finland är ideallandet i Europa vad gäller reaktioner på det som sker. Jag läser att finländare bäst av alla förstår att Ryssland har attackerat Ukraina och det är ett krig som pågår där, inte en specialoperation. På samma gång förstår finländare att vanliga ryssar inte är skyldiga till de handlingar de ryska myndigheterna gör. Som exempel kan jag nämna att jag efter att det här kriget började fick ett tillfälligt jobb på universitetet här, två månader, men ändå! Jag har också fått utrymme att skriva en egen kolumn i lokaltidningen. Personligen känner jag mig inte det minsta kränkt av det här landet.
– Vad gäller vänner: Ja, vi slutade kommunicera med vissa bekanta på grund av deras tvetydiga hållning till vad som sker i Ukraina. Till en början var jag oroad av det här, men nu känner jag mig friare. Jag har också nya vänner som jag kan diskutera med om vad det är som sker med vårt land och i Ukraina. Dem hade jag inte någon anledning att prata med förr, men nu har vi något gemensamt.
– Och, jo, jag använder en hel del av min fritid till att hjälpa ukrainare. Vi håller möten med tebjudningar för ukrainare. Vi har också försökt hjälpa en gravid kvinna i Mariupol. Vi har samlat grejer till barnet, hittat en frivillig som var med kvinnan under födseln, och igår hämtades hon från sjukhuset hem till sig. En del andra saker också. Sånt hjälper en att hållas flytande i dessa svåra tider, att man känner att man är till någon nytta.