30.8.2023

Genom att studera hur framtidsbegreppet använts under en specifik tid och plats kan man teckna en bild av en båge från förväntning till en förgången vision. I det specifika kan man också få syn på uppfattningar och språkbruk som visar en kosmologi av begrepp, uppfattningar och världsbilder.

Martins Kwazema, doktorand i historia vid Åbo Akademi försöker få syn på alternativa möjligheter för utvecklingen i det postkoloniala Afrika. Den avhandling han arbetar på heter “The Irony of Economic Miracle: Spotlight on Past Futures of Ghana’s December 31st Revolution 1982 – 1992”. Avhandlingsarbetet bygger på en metod Kwazema själv utvecklat som han kallar ”Past Futures Framework”.

– Ghanas närhistoria är ett intressant afrikanskt exempel. Liksom stora delar av det övriga Afrika fick Ghana på 1980-talet känna effekten av neoliberalismen, Thatcherismen och Reaganismen som gav landet en utveckling som gick från maoistisk inspirerat revolutionärt folkstyre, till auktoritär neoliberalism som i sin tur gav upphov till vad som kallades ”ett ekonomiskt mirakel” för att sedan övergå till mångpartistyre och svår skuldsättning.

Utvecklingslinjen Kwazema fokuserar på börjar år 1979 då Jerry Rawlings, löjtnant i Ghanas flygvapen, leder en militärkupp mot regeringen i Ghana. Rawlings och hans kuppmakare lyckas ta makten och låter avrätta ett antal officerare och den tidigare statsledningen, regerar tillsammans med sitt femton man starka De väpnade styrkornas revolutionära råd (AFRC – Armed Forces Revolutionary Council) i 112 dagar under vilka det arrangeras mord och kidnappningar på 300 medborgare i avsikt att ”städa upp” i korruptionen samtidigt som man försöker införa ett folkvälde. Rawlings motiv till kuppen var att omfördela förmögenheten den korrupta eliten orättvist och olagligt samlat på sig. Efter de 112 dagarna överlät Rawlings fredligt makten till en demokratiskt vald regering, ledd av Hilla Liman, men två år senare, den 31 december 1981 ledde Rawlings sin andra militärkupp då han ansåg att Limans civila styre var för svagt och att ekonomin höll på att raseras.

Efter sitt andra maktövertagande grundar Rawlings Det provisoriska nationella försvarsrådet (PNDC – Provisional National Defence Council) som anklagar ansvarslösa businessmänniskor och den borgerliga eliten för landets ekonomiska misär. Juntan inför en fyraårsplan, inför statskontroll över all export och import och försöker få bukt med korruptionen och göra sig kvitt beroendet av marknaderna i väst. Men reformerna leder inte till önskat resultat och redan 1983 orienterar sig Rawlings junta mot ett samarbete med de man tidigare kallat ”imperialismens lakejer”, det vill säga IMF och Världsbanken. Rawlings junta höll makten fram till 1992 då man utlyste demokratiska val, som man vann, och då blev han president fram tills han förlorade valet år 2000. Jerry Rawlngs dog år 2020.

Två perioder

Kwazemas forskning kretsar kring en metod som han kallar ”The past future framework”, ett sätt att förstå en tidsperiod genom att titta på hur man förhöll sig och pratade om framtiden vid en given tidpunkt, fokuset ligger på att spåra förändring av framtidsbegreppet från hur det används på en förväntning på framtiden till hur samma framtid blir en förgången framtid, en förgången möjlighet eller vision. Han använder sina studier i framtidsstudier som bas

I Afrika är det i alla fall uppenbart att det finns återkommande teman. De saker som hände under den koloniala tiden upprepas under den postkoloniala tiden.

– Det man, bland annat, kan få syn på genom att titta på hur man i en given tidpunkt pratade om framtiden är alternativ till den situation man befinner sig i nu. Det handlar
alltså inte nödvändigtvis om att säga något om framtiden, snarare om att visa på alternativa möjligheter, att saker inte med nödvändighet måste vara som de är nu.

Framtiden existerar inte i nuet, men i den förväntning som finns i nuet.

–Den afrikanska kontinenten är annars också intressant hur historieforskningsperspektiv. Allmänt taget finns det olika idéer om hur man ska förhålla sig till tanken om att historien upprepar sig, alltså om det är sant eller inte att den upprepar sig och vad det i så fall betyder. I Afrika är det i alla fall uppenbart att det finns återkommande teman. De saker som hände under den koloniala tiden upprepas under den postkoloniala tiden.

Kwazema delar in Ghanas blick mot framtiden i två distinkta perioder under tiden från 1980 till 1992. Tiden från 1980 till 1982 betecknar han en folkets revolution med en anti-imperialistisk regering.

– Då försöker man bryta sig loss från de multinationella bolagen och överstatliga organisationerna, IMF och Världsbanken betecknas som imperialismens lakejer.

– Under 1983 sker kursförändring då juntan ber IMF och Världsbanken om hjälp. Det var en kursändring som gjorde att regeringen trampade på en hel del tår. Varken studerande, fackföreningar eller ”progressiva krafter” var glada åt det här.

– År 1983 förändras PNDC från en ”folkets regering” till en auktoritär regim. Man legitimerar sina auktoritära medel med att de behövs för att tysta den rabiata oppositionen som protesterade mot helomvändningen mot nyliberalism och Världsbanken och IMF:s åtgärdsprogram. De auktoritära åtgärderna behövs alltså för att åstadkomma de nödvändiga förändringarna. Under den tiden får Ghana tillgång till internationellt kapital och ekonomin och BNP växer sakta och redan under 1983 talar IMF och Världsbanken om omstruktureringen som en ”succé”, och kallar Ghanas förvandling ”ett ekonomiskt mirakel”.

– Sättet att beskriva Ghana påminner mycket om hur man beskrev de sydostasiatiska ”tigerekonomierna” under 1980-talet. Ett annat sätt att beskriva situationen gjordes av den förre presidenten Hilla Limann som sade att Ghanas mirakel begränsade sig till att lyda IMF medan befolkningen i stort blev fattigare.

Dåtidens framtid

Kwazema säger språket mellan 1982 till 83 är anti-imperialistiskt med starka populistiska underströmningar och maoistiska socialistiska idéer. Man utvecklade ett marxistiskt revolutionärt medvetande och kategoriseras allmänt som vänster. Från och med mars 1983 till 1992 ändrade språket i och med den totalförändrade politiska orienteringen och vokabulären börjar då bestå av neoliberal retorik, fortsättningsvis med starka populistiska underströmningar.

– I mars 1983 började Jerry Rawlings kritisera ideologerna i sin egen regim som inkompetenta, fulla av ”häftiga teorier” och oförmögna att skapa ett alternativt ekonomiskt system. Och det är därför han byter från maoistisk socialism till auktoritär teknokrati. Rawlings bestämmer sig alltså för att vara pragmatisk och hans vändning beskrivs som en av de mest framgångsrika i västafrikansk historia. Han försöker hålla sig ideologiskt oberoende trots det ekonomiska samarbetet med IMF.

– Genom båda perioderna håller man fast vid att det är fråga om en revolution, och att det är samma revolution.

– År 2002 klassas Ghana som ett HIPC land – Highly Indebted Poor Country, ett högt skuldsatt fattigt land. Utifrån det kan man ställa sig frågor om vilken typ av ”ekonomiskt mirakel” som inträffade under 1980-talet. Man kan också fråga sig vilken typ av ekonomiskt system som är hållbart.

– Några saker man kan observera är dock att Ghana fungerar och ses som en succé ur Världsbankens perspektiv när man har en auktoritär regim och att framgången, igen ur Världsbankens perspektiv, rasar samman direkt man övergår till en mångparti-regering.

Kolonialismens spår

Enligt Kwazema har afrikaner inte under modern tid lyckats utveckla ett eget sätt att regera över sig själva.

– De system vi har i de flesta afrikanska länder bär på reliker av från kolonialismen, system som man nu brottas med och försöker jämka ihop med det internationella systemet. Under allt det här finns väldigt gamla sedvänjor som delvis överlevt, som skuggor, som Ashanti som fanns innan den internationella handeln vid Guldkusten tog vid.

Alla som varit i Afrika eller under en längre tid varit kontakt med afrikaner vet
att tidsbegreppet i Afrika inte har att göra med klockan.

– Ashanti var, och är, en samling av små lokala system som interagerar på olika informella sätt. Ett slags samling av råd för olika områden som gemensamt överlägger, men formen är inte den parlamentariska form man förknippar med väst.

Kwazema säger att det också finns en betydligt vidare fråga som handlar om fundamentalt olika sätt att leva och uppfatta tillvaron.

– Alla som varit i Afrika eller under en längre tid varit kontakt med afrikaner vet
att tidsbegreppet i Afrika inte har att göra med klockan. Afrikaner har ofta, i sin kultur, ett helt annat begrepp om vad tid är än vad västerlänningar har. Det afrikanska begreppet är inte en ”mekanisering av det temporära” som dikteras av klockans hegemoni. Men det fråntar inte afrikaner framtidsbegreppet eller förmågan att förutse och handskas med snabba förändringar. Men tidsbegreppet i sig skiljer sig från hur västerlänningar uppfattar tiden.

Kwazema talar om olika kosmologier, ett begrepp som kanske kan översättas som olika världsuppfattning men som är ett vidare begrepp än vad som överlag avses med ”världsuppfattning”. Det han beskriver är vad som kanske kunde kallas en verklig kulturskillnad, det vill säga en skillnad som är förankrad i ett helt sätt att leva och vara i världen där begrepp inte lätt går att översätta mellan språken.

– Det är den här skillnaden i kosmologier som inte är lätt att få att fram då skillnaderna inte kommit till uttryck i språk och officiella förfaranden. Men vi borde hitta sätt att umgås med allt det här i den globala byn och hitta sätt att handskas med framtida krockar mellan olika kosmologier.

– Ett sätt att närma sig det här är att just titta på det tidsspecifika i hur språket om framtiden såg ut i Ghana: genom att vara specifik får man tag på tid och plats och där kan man se hur saker betyder andra saker än vad de betyder nu. Och man ser också hur alternativ till det vi nu har kunde tecknas.