28.10.2022
Jordan Peterson är en intellektuell superstjärna vars föreställningar fyller arenor. Häcklare kallar honom en ”intellektuell för korkade”. Hans publik på nätet ser honom ofta som en profet. Själv lyfter han fram sanningssägandet som det viktigaste: Den som inte kan tala sanning försätter sig i sitt eget privata helvete.
En forskare vid Jyväskylä universitet, säger i en intervju i Ilta-Sanomat den 9 oktober, samma dag som kvällsföreställningen i Helsingfors ishall, att hon inte läst något av Jordan Peterson, att hon medvetet låtit bli, förutom att hon tagit del av något enstaka referat som hon fann ”på något sätt så tvivelaktigt och onödigt” att hon inte slösat desto mer tid på honom.
Men när man läser vidare fortsätter forskaren ändå direkt med att veta att Peterson
är själva modellen för en könsfråge-predikant som har konservativa uppfattningar om mäns och kvinnors roller och fortsätter: ”Han förklarar för unga män varför de blivit för-fördelade och varför skulden till det här ligger hos kvinnorna, liberala värderingar, med mera. Han rör sig med populistiska tongångar och kurvorna rätas ut rätt så bekymmerslöst. Man pratar förenklande om stora saker och gör dem svartvita. Den sortens prat resonerar särskilt hos människor som känner att
de blivit dåligt behandlade.”
Man kunde eventuellt ställa en motfråga om vem det är som drar till med populism, svartvithet och förenklingar?
Det ovan återgivna förhållningssättet till Peterson är bekant för den som läser nordisk och engelskspråkig press som sysslar med kultur- och samhällsfrågor: Bland en inte oansenlig mängd offentliga intellektuella finns det ett avståndstagande, man skulle nästan våga säga ett utbrett förakt mot Jordan Peterson. En person som har fel i allt han uttalar sig om. Uppfattningen kan sägas vara den officiella hållningen hos den intellektuella mainstreamen (även om det naturligtvis finns undantag).
Som bevis för Petersons misshaglighet åberopas att han är populär bland unga marginaliserade män och också bland, moderata, högermänniskor. Vad extremhögern anser om honom, i vilken mån de alls lyssnat på honom, är svårt att avgöra. Dock tillskrivs Peterson ibland skuld för att extremhögern lär låna fraser av honom. Men om sådant diskvalificerar en tänkare så måste till exempel även Nietzsche, varifrån både högerideologer och de franska existentialisterna vars arbete är en del av den grund identitetspolitiken hämtar sin civilisationskritik från, placeras i giftskåpet.
En annan återkommande aspekt hos kritiken mot Peterson är att de som kritiserar, eller snarare hånar honom, ”en intellektuell för korkade personer” är ett återkommande omdöme, sällan går i dialog med det han säger. Kanske för att man egentligen inte lyssnat på vad han säger, annat än enskilda fraser. Att han förhåller sig skeptiskt till att klimatförändringen beror på mänsklig påverkan räcker för många att diskvalificera allt annat han säger. Uttalandet om klimatet kom under en intervju, eller snarare ett maratonsamtal, med Joe Rogan, men är en uppfattning som han senare också upprepat.
En annan orsak till att hålla honom på armlängds avstånd kan vara hans politiska uppfattningar där Justin Trudeau och ”globalisterna” är fienderna i kulturkriget, eller till och med, slaget om planetens framtid. Där verkar Peterson nästan alliera sig med Kremls uppfattningar om det korrumperade väst: Ett väst som lever ut sin moralistiska hybris i kampen mot klimatförändring, och ett väst vars samhällen är totalt underordnade totalitära woke-principer som till och med avskaffat skillnaden mellan könen. Och därför, säger Peterson, nästan rakt ut i en femtio minuter lång utläggning i somras, som dock överraskande få verkar ha noterat, är det kanske inte så märkligt att Ryssland upplever att man måste bekriga Ukraina som annars kommer att falla under detta västerländska liberala helvete.
Petersons beskrivningar av det korrumperade väst verkar i övrigt också stämma överens med det gamla ryska narrativet om västs förfall (och Rysslands uppgift som frälsare) – som finns i den litteratur han ofta citerar, då främst Dostojevskij men också Solzjenitsyn.
Men angående kulturkriget så gick en annan lika populär som bespottad intellektuell, Slavoj Zizek, i offentlig dialog med Peterson och visade att det är möjligt att ha ett civiliserat samtal med honom, om man själv har tillräcklig kunskap om vad man pratar om. I diskussionen, som finns på Youtube, diskuterar Peterson och Zizek Karl Marx, och där visar det sig att marxkritiken, som Peterson ofta svänger sig med, inte är hans starkaste kort och att hans prat om ”kulturmarxisterna” inte har så mycket på fötterna.
Men det var alltså en dialog, ett vänligt samtal mellan två personer med brant olika
uppfattningar om världen. Den som lyssnade på dialogen lärde sig något.
En tredje orsak till att man inte går i närkamp med Peterson kan vara att de existentiella frågor han sysslar med är svåra. Då handlar det alltså inte om kulturkriget (som främst verkar utspela sig bland nordamerikanska universitet och på sociala medier). De existentiella frågorna är svåra både för att de inte är enkla att avgränsa och för att frågorna kräver att man sätter sig själv på spel. Forskare, både naturvetare, humanister och samhällsvetare i övrigt, är generellt försiktiga med att uttala sig om frågor om mening. Det är inte ens vanligt att filosofer, om de är av mera tekniska skolor, vill uttala sig om existentiella ärenden.
Här kan man passa på att säga att den filosofi som finns på ämnet filosofi vid Åbo Akademi faktiskt vågar ta sig an existentiella frågor, vilket gör att både Joel Backström, Salla Aldrin Salskov och undertecknad, som deltagit i ämnets många fina seminarier, känner igen de resonemang om samvete, relationer, fenomenologi, etik, och moralpsykologi, med mera som Peterson artikulerar under söndagskvällen i Helsingfors ishall. Även bibelberättelserna är bekanta från filosofin vid Åbo Akademi, liksom de Dostojevskijromaner som används för att illustrera en moralisk hållning eller de själsliga konsekvenserna av att agera utifrån vissa ideologiska hållningar. Brott och straff och En underjordisk dagbok var åtminstone under min studietid romaner som återkommande diskuterades.
Få marginaliserade unga män
De omtalade marginaliserade unga männen lyste under kvällen i Helsingfors med sin frånvaro. När Joel Backström, docent i filosofi vid Helsingfors universitet och för närvarande specialforskare inom det tvärvetenskapliga projektet ”Värdegrund under omförhandling” vid Åbo Akademi, där företagsekonomer och teologer deltar, Salla Aldrin Salskov, nybakad doktor i filosofi likaså från Åbo Akademi (hon har fått rasande fina omdömen för sin avhandling) och undertecknad, satte oss i bänkarna i ishallen som sakta blev nästan fullsatt, konstaterade vi att många i publiken var påfallande välklädda och välkammade, att cirka en femtedel av publiken var kvinnor, ofta tillsammans med en manlig partner. Men även unga kvinnor hade kommit i egna grupper. De flesta i publiken var dock unga män, men som sagt välvårdade och prydliga – vi hade aldrig sett motsvarande demografi i andra intellektuella sammanhang. Att få ens en promille av den här publiken till något annat intellektuellt eller akademiskt sammanhang vore en sensation.
Efter en halvtimmes uppvärmning av en gitarrist som framförde klassiska stycken äntrade Tammy Peterson, doktorns fru, scenen. Sävligheten, särskilt i hennes röst, en slående kontrast till hennes mans sätt att vara i världen.
Tammy Peterson gjorde, aningen trevande, reklam för en uppsatsskrivnings-app som sonen arbetat fram och något annat, kanske ett webbaserat seminarium eller till och med en lärorinrättning som dottern arbetat med – jag uppfattade inte.
– Att man puffar en uppsatsskrivningsapp säger ju något om publiken, viskade Aldrin Salskov, med viss uppskattning i rösten.
Existentiella frågor som angår alla
När Jordan Peterson trädde fram för publiken var det till dånande applåder. Hans smala figur genast igenkännbar och hans numera rätt fårade ansikte dök upp på de stora skärmarna på båda sidor om scenen. Han var klädd i en skräddarsydd kostym som var blå på vänstra sidan, tyget vävt av fårull, och purpurröd på högra sidan med tyget vävt av getull. Han visade rockens insida som på vänstersida hade ett motiv som föreställde en ljusblå himmel med vita moln medan den högra hade ett motiv som föreställde lågor. Han bjöd var och en att fritt tolka symboliken. Själv satt jag och tänkte på Two-Face i Batman, men bara vad gällde kostymen, det fanns inget Two-Face över Petersons uppträdande. Det var påfallande rakt på, även om det han sade ofta var mångbottnat.
Peterson började med att berätta om det bokprojekt han är sysselsatt med, fritt översatt heter det ”Vi som brottas med Gud” (som är vad det hebreiska ordet Israel betyder) – ett projekt som går ut på att ingående diskutera de första Moseböckerna. Det var uppenbart att han inte pratade ur ett på förhand skrivet manus. Resonemanget blev genast komplicerat och svårt att återge rättvist ur minnet, men det var fängslande. I korthet gick det ut på att de frågor som människan brottats med i Bibeln är existentiella frågor som angår alla, ens egen tro eller religiositet spelar ingen roll, var och en ställs ändå inför dessa frågor bara genom att finnas till. ”Gud” är logos, ordet eller anden (engelskans spirit var det ord han använde) som ger kaoset en hanterbar struktur. Strukturen är en idé som ger tillvaron en potential. Potential som i att vakna på morgonen och tänka på dagen som ligger framför en: hur den kan levas, fås ordning på, så att den känns meningsfull. Han diskuterade “the spirit of the father” och “the spirit of the mother” som ideal man också måste förhålla sig till. Eller ignorera, men på något sätt kommer dessa ideal att påverka en. Till exempel genom att man värjer sig mot dem.
Sedan gjorde han en begreppsutredning om vad man kan mena med att en ande eller spirit är verklig. Och vad man i så fall menar med ”verklig”. En ande existerar inte i världen på samma sätt som ett bord. Men de flesta skulle gå med på att det finns en tidens ande, en zeitgeist. Eller att ens mor är en representation för en idé om en mor, som hon delar med andra mödrar, som mödrar lever och gestaltar på olika sätt.
Peterson gick snabbt fram, även om han ibland tystnade och koncentrerade sig för att hitta rätt väg in i en tanke. Han nämnde olika sätt att förhålla sig till skammen inför nakenheten som gestaltar sig hos Adam efter att han har ätit av äpplet möter Gud i lustgården. Vad betyder det att känna sig naken? Inför vad känner man sig naken? Han var inne på patriarkala figurer, eller fadersgestalter. Han nämnde berättelsen om Abraham där Gud är den ande som kallar den åttioårige Abraham, eller var och en av oss, ut på ”ditt livs fruktansvärda äventyr” (”the terrible adventure of your life”), någon som måste lämna hemmet för att bli sig själv. Han nämnde Noa som Gud befaller att bygga en ark, för att bygga skydd inför stormen – en nästan motsatt idé och gestaltning av anden jämfört med personen som behöver lämna sitt hem för att bli självständig.
Det här kan låta som en bibliskt inspirerad självhjälpsföreläsning, men frågorna Peterson illustrerade är grundläggande frågor i att vara människa, frågor som religionen, filosofin och konsten brottats med under hela vår nedtecknade historia. Han kom inte med några råd, han beskrev frågorna.
I slutet av det här resonemanget, efter en oklar anspelning (avsiktlig?) på en koppling mellan Babels torn och Europeiska unionen, kom han till Mose som leder sitt folk ur fångenskapen in i öknen. I öknen irrar de i 40 år, sökande det förlovade landet.
– Ur tyranniet kommer man inte ut i paradiset. Man kommer ut i öknen. I öknen riskerar man bli förtappad. I öknen söker man riktning som för en till paradiset eller det förlovade landet. Till den välordnade och avgränsade trädgården där man kan vara naken inför sig själv och andra. Fångenskapen kan vara ett samhälle eller det kan vara du själv, ett fängelse du själv åstadkommit med hårda regler om hur du behöver vara. Men när du släpper det kommer du inte ut i den välstrukturerade friheten, du kommer ut i öknen, där finns ingenting, och kaos lurar runt hörnet. Därför stänger både samhällen och individer in sig, och håller sig och alla andra kvar där till varje pris, om de inte har modet att släppa på reglerna.
Utskrivet så här, som en ungefärlig och inte ordagrann återgivning av det Peterson sade, låter det som något som Bruce Springsteen kan säga två tredjedelar in i en konsert.
Frågor från publiken
Efter brottningen med Gud satte sig Jordan Peterson och Tammy Peterson ställde honom frågor publiken skickat. Den första frågan var hur man ska veta att man är bra nog som far (försök, sträva efter att vara så bra du kan, det är gott nog), vad han
tycker om obligatorisk militärtjänst, vilket vi i och för sig inte har, men så löd frågan (möjligtvis ett sätt att bli vuxen, men tvång är ett tecken på dålig policy – han sade att han inte entydigt kan ta ställning till frågan).
Sedan följde en fråga om män och kvinnor kan vara vänner, och jag kommer inte ihåg
om den sexuella anspelningen fanns i frågan eller om den togs för given. Hur som helst svarade Peterson efter en stunds eftertanke att det sällan är så att, särskilt unga män, och unga kvinnor, bara kan vara vänner. Även om han tillstod att det naturligtvis kan fungera.
– Om du är vän med någon av det motsatta könet och inte känner någon sexuell dragning är det sannolikt hos den andre den känslan finns.
Varpå en rätt lång utläggning om Jordans och Tammys bekantskap sedan barnsben följde: De var åtta killar och Tammy som lekte tillsammans sedan åttaårsåldern. Jordan framförde tesen att hennes sociala status höjdes då hon avvärjde alla sexuella inviter när de kommit i tonåren.
Nästa fråga gäller hans projekt att åstadkomma ”en plattform för pålitlig journalistik” och frågan var vad som menas med pålitlig journalistik.
Här svarade Peterson med att beskriva en film från 1950-talet där man får se Pablo Picasso i arbete. Picasso filmas genom den glasskiva han målar: han stryker ut, gör om, lägger till, och grejar med målningen tills han får den att bli till något som han är nöjd med. Peterson refererade till det han tidigare under kvällen sagt om konst: om konstnären redan från början vet vad den tänker åstadkomma är det inte konst. Han tog Stephen King som ett annat exempel: King har skrivit en hel del om sitt skrivande och en av de viktiga sakerna han nämner är att han inte vet hur det kommer att gå i hans roman innan han är färdig. Berättelsen fångar honom och han låter den ta honom dit den för.
– Joe Rogan och hans podcast är ett bra exempel. Han närmar sig frågor med en öppenhet som är sällsynt. Han kommer med sina egna funderingar, ’jag har tänkt att det kanske är så här’ och hans funderingar är Joe Rogan-funderingar, men han vill sedan på riktigt höra vad den han intervjuar säger om det han suttit och funderat. Han lyssnar och låter folk prata. Och hans stora publik känner att det här är på riktigt. Här pratar två personer med varandra och man ser att Joe Rogan försöker fatta något. Och det är en av orsakerna till varför det Rogan håller på med fungerar. Det är i varje fall inte höga produktionsvärden som är orsaken till hans framgång.
Peterson efterlyste journalism som låter oss följa med i processen, journalistens intryck, förståelse för ämnet, vad journalisten vet och inte vet, och att få ta del av journalistens nyfikenhet. Till skillnad från att journalisten fungerar som ett språkrör för en färdigt etablerad uppfattning.
Den sista frågan gällde vad man ska göra för att undvika våld ”i ett allt mera auktoritärt samhälle”.
– När striden är ute på gatorna är det sent, då har det gått för långt, svarade Peterson.
– Om du känner att du vill ut på gatan och ta hämnd på samhället finns det frågor att ställa dig själv: vad är det i mig som vill det här? Det enda som hjälper är att man slutar ljuga för sig själv, för sin familj, inför alla andra. Det finns inget annat sätt. Solzjenitsyn skriver att det enda som behövs för att störta en diktatur är en person som pratar sanning, som inte ljuger. I en totalitär stat ljuger alla precis hela tiden. Sanningen är omstörtande. Skillnaden mellan att tala sanning och ljuga är som mellan livet och döden, eller ännu brantare, det är skillnaden mellan att leva i frihet eller att befinna sig i helvetet.
Att överleva Peterson
Efter föreställningen tog vi en kurs mot en krog för att sortera intrycken. På vägen dit reflekterade Salla Aldrin Salskov, som fått en ateistisk uppfostran och skolgång utan bibelberättelser, över om publiken faktiskt känner till berättelserna Peterson, utan någon särskild presentation, refererade till.
En snabbgallupp bland publiken som strömmade ut från ishallen gav vid handen att bibelberättelserna var bekanta. Samma snabbgallup upprepas på nattbussen till Åbo då jag intervjuade några unga män som jag utgående från den propra klädseln slöt mig till att varit med på föreställningen: herrarna bekräftade att de varit på föreställningen och att de kände till bibelberättelserna.
– Det första jag borde göra är att skriva en essä med rubriken ”I went to see Jordan Peterson and survived”, säger Aldrin Salskov när vi når fram till våra första öl.
Sena reflektioner
Tankar i nattbussen: En tvivelaktig ådra hos Peterson som ibland framträder är när han kör in på något som ekar esoterik och det han säger börjar låta som något som hör till Discovery Channels ”utomjordingar-byggde-pyramiderna-program”. Panu Raatikainen, professor i filosofi vid Tammerfors universitet (som på Twitter passade på att tagga Peterson med #populism och #pseudvetenskap innan Petersons uppträdande), pekar i en text i filosofitidskriften Niin & Näin på sådana fall. Ett av exemplen är från en av Petersons föreläsningar där Peterson säger att uråldriga kulturer redan för tusentals år sedan hade en instinktiv föreställning för DNA-spiralen när de avbildade ormar i liknande spiraler.
Ett annat exempel jag själv reagerat på är när Peterson pratar om den latenta potential som finns i människan om hon ”till fulländning skulle följa Kristus”; där verkar han säga att han inte kan utesluta att en sådan människa skulle återuppstå från det döda på den tredje dagen. Men exakt vad han menar med de uråldriga civilisationernas instinkt för DNA-spiralen eller exakt vad han menar med den Kristusliknande potential som finns i människan går förmodligen också att tolka generösare, utan att man genast går med på att spela på samma strängar som Arkiv-X eller väckelseledare som botar cancer på löpande band. För egen del är den här sidan hos Peterson outredd.
Hur som helst fanns den här sidan inte alls med under kvällen i Helsingfors. Det var inget väckelsemöte. Peterson gick inte till attack mot wokeismen som han ibland gör, det fanns ingen ilsken bitterhet i tonen, som det också ibland gör när han ger sig ut i kulturkriget.
Hugo Strandberg, universitetslektor vid ämnet filosof vid Åbo Akademi har sagt om Peterson att han företräder något som liknar kristendom, men en kristendom utan nåd – och det är något jag själv tänkt på när jag lyssnat på hans YouTube-videon; hans uppfattning om nåd verkar vara analog med Nietzsches uppfattning om medlidande; det vill säga något förkastligt (och det perpektivet har något för sig, om man ser nåd som ett uttryck för sentimentalitet snarare än radikalitet). Det här var också en aspekt som både Aldrin Salskov och Backström var inne på under eftersnacket på baren när de påpekade att begreppet kärlek fattades i Petersons tal. Eller fattades och fattades, men han använde inte begreppet en enda gång under kvällen. Över huvud taget brukar han sällan använda ordet kärlek, istället brukar han använda något i stil med ”lekfull ömsesidighet.”
Men stämningen under den 90 minuter långa föreställningen var å hela taget en av koncentration, inte en stämning av agitation. Det var knäpptyst trots att, vad kan det ha varit, 4 – 5 000 personer satt i ishallen. Ibland fick Petersons svar applåder, men inte för att han sade fraser orienterade att ställa in sig hos folk med en viss ideologisk uppfattning, utan för att han ansträngde sig för att svara på frågor så gott han kunde.
Eftersom jag lyssnat en del på Peterson på Youtube anade jag kulturkrigs underbyggnader i en del av svaren. Ibland gjorde han några anti-PK- och anti-wokism slängar, som på hela taget var onödiga och antydde att det fanns ett outtalat samförstånd mellan hans uppfattningar om tillståndet i världen och publikens dito. Men även om man lyssnade med stränga öron var det mycket lite av den sorten.
”En intellektuell för korkade.” Man blir nyfiken på hur ofta samma personer som säger sådant själva formulerar något vettigt kring existentiella frågor och ur vilken kunskapens oas de öser. Och en annan sak man kan undra över: på plats var alltså tusentals unga män som annars sällan syns på intellektuella tillställningar, och här var svårighetsgraden verkligen inte på någon dagisnivå. Något säger det här om ett behov som inte möts. Och att så många journalister som recenserade föreställningen är öppet stolta över att inte veta något alls om de fundamentala berättelserna i vår kultur är också något att tänka på.
Salla Aldrin Salskov, doktor i filosofi. En dag efter Petersons föreställning:
Föreläsningen med Jordan Peterson var intressant på många sätt, hans läsningar av de bibliska exemplen för att göra moralfilosofiska poänger återgav perspektiv som är bekanta från den kristna tanketraditionen, men en del av budskapen återgav även filosofins grundpoänger: Tänk själv! Var kritisk mot kollektiva idéer, eller tendenser till kollektivism. Förstå att dina relationer till andra är en etisk relation, ta ansvar för hur du behandlar andra människor och så vidare. Han talade om samvetets roll på ett sätt som jag tyckte var belysande.
Jag blir då och då intervjuad av journalister som efterlyser förenklingar. Men ibland finns det inga förenklingar. Vissa frågor är helt enkelt svåra och komplexa och det går inte att korta ner dem till en eller några meningar. Och det var sådana frågor Jordan Peterson tog upp under sin föreläsning.
Peterson fallerade då han började tala om män och kvinnor, där skulle jag säga att han just refererade till kollektiva idéer om vad män och kvinnor är, hur de beter sig och vad det betyder. Hur relationer mellan män och kvinnor ser ut – här blev det mindre ”spirit” och mer empiri. Gällande den här tematiken finns det utrymme att vända Petersons uppmaning till att tänka kritiskt mot hans egna utsagor. Han har en tendens att implicit vända sig till en manlig publik (som ett du), medan han ofta talar om ”kvinnor” i kollektiva termer, däremot fanns det också ställen där han gjorde en poäng av att tilltala män och kvinnor inom en likhetsdiskurs – ”detta gäller alla”.
Det finns motstridiga drag i Petersons tänkande, liksom hos många andra akademiker eller publika intellektuella. Han hade underföreläsningen en tendens till att tala om ”wokeism” eller ”högerdrivet konspirationstänk” på ett sätt som jag tänker att snarare bidrar till en polarisering han är en del av och skapare av. Där hade jag gärna sett honom rikta skritiska udd mot de kollektiva föreställningar han annars kritiserade, han verkar kanske lite för bekväm i rollen som en ensam riddare som strider för sanningen och skapar ordning i en kaotisk värld.
Joel Backström, docent i filosofi. Några dagar efter Petersons föreställning:
En central orsak till att Jordan Peterson har fått ett genomslag som akademiker annars inte ens kan drömma om, är uppenbarligen att han talar om meningsfrågor, om en existentiell och moralisk problematik som varje människa tampas med, men som den akademiska forskningen har en stor ovilja att ta i. Alltför mycket (naturligtvis inte allt) av forskningen inom beteende- och socialvetenskaperna är närsynt empiristisk: man producerar en massa fakta men har ingenting av intresse, utan bara konventionella trivialiteter, att säga om vad dessa fakta betyder, vad vi kan lära oss av dem. Datamaskinen tröskar på, men ingen människa blir det minsta klokare.
Och det som kallas kritisk ”teori” inom humaniora och genusvetenskap, till exempel, är oftast lika hopplös, fast av andra skäl. Här bryr man sig inte om fakta, utan sätter istället igång teorimaskinen, som spottar ut en strid ström av ”diskurs”, varken falsifierbara påståenden eller egentliga tankar, utan ett ändlöst spel med genomideologiserade retoriska figurer. Ytligt sett kan det vara sofistikerat, men budskapet är simpelt och ständigt det samma: livet är bara ett maktspel mellan grupper som kör sina intressen, och ord som ”sanning” eller ”samvete” eller ”kärlek” måste användas med ironiska citationstecken, för de är bara maktinstrument, effektiva just för att de låtsas tala om något som inte är makt.
Den här totala nihilismen kombineras sen på ett paradoxalt sätt med en gränslös moralisk självgodhet hos ”teorins” företrädare, som alltid presenterar sig som förkämpar för de marginaliserade och avslöjare av förtrycket i samhället. Här kämpar de goda med blänkande sköld mot de onda, och plötsligt har man glömt sin egen tes om att allt bara handlar maktkamp. Naturligtvis för att man själv är mitt uppe i just precis en moralistisk maktkamp.
Universiteten, som borde vara institutioner ägnade ett samtidigt rigoröst och öppet utforskande av de viktigaste frågorna i människolivet, erbjuder alltså, alltför ofta,
ett hopplöst val mellan två slags nihilism, de lögnaktiga ideologernas och de trivialiserande empirikernas. Frågorna om mänsklig mening och förståelse lämnas då över till diverse pop-psykologier och till religionerna, gamla och nya. Ex-akademikern Peterson har både en pop-psykologisk och en religiös sida, men i en kombination som ger hans observationer ett större djup än genomsnittliga självhjälpsböcker, samtidigt som han inte åberopar sig på någon dogmatisk religiös sanning, och därför rör sig friare kring frågorna, kan försöka tänka snarare än förkunna.
Jag tycker Peterson är som svagast just där han förfaller till ett slags förkunnande, ett åberopande av auktoriteter. Ibland gör han det i egenskap av psykolog som hänvisar till empiriska rön som om de i sig kunde avgöra frågor om mening, som om man till exempel kunde säga något definitivt om hurdana män och kvinnor ”är” på basen av vissa psykologiska experiment.
Också om män och kvinnor i vårt samhälle, och i många andra samhällen, typiskt tenderar att förhålla sig och reagera på könsspecifika sätt i en massa situationer, visar det ju inte att det här är någon metafysiskt eller biologiskt given lag, och det avgör inte hur man som enskild man eller kvinna borde förhålla sig till sådana stereotypiska mönster i sitt eget liv.
Allt det destruktiva människor gör – hämndgirighet, svartsjuka, självömkan, avund, och så vidare – är högst typiska mänskliga reaktionssätt. Men att folk väldigt ofta tenderar att reagera så betyder förstås inte att en enskild människa är förutbestämd att reagera med avund på andras framgång, säg. Tvärtom är det en existentiellt-moralisk uppgift för envar att kämpa mot sin tendens till avundsamhet. Om de könsspecifika reaktionssätt som finns bland oss borde vi fråga oss i vilken mån de är som avunden, destruktiva tendenser vi borde försöka göra oss av med, snarare än något vi borde odla.
Jag säger inte alls att svaren är givna. Att försöka bli klar över vad som är vad här är tvärtom en enorm uppgift, men det är per definition en fråga som den empiriska forskningen inte kan besvara för oss, den visar ju bara hur folk de facto tenderar att reagera och eventuellt vilka slags faktiska konsekvenser det brukar leda till, inte hur vi borde förstå eller förhålla oss till reaktionerna och konsekvenserna, vad vi borde jobba med och mot. Här behöver vi tänka och känna efter, och inte bara en gång utan så länge vi lever.
När Peterson är som bäst, och mycket av det han sade i Helsingfors hörde tycker jag till den här kategorin, så är det just en sådan eftertanke han manar till, och själv exemplifierar. Han kan ta upp en biblisk historia, skisserar vilket slags mänsklig sanning man kan se i den, hur den framställer en arketypisk svårighet och olika möjliga sätt som den som står inför svårigheten har att svara på den, eller försöka ljuga bort dess existens och fly från den. Och så säger han: ”Tänk efter: känner du igen den här svårigheten, och hur tänker du att du kan förhålla dig till den?” Det här är en moralisk och filosofisk fråga, samtidigt. Ingen auktoritet kan besvara den för dig, vilket också betyder att ingen auktoritet egentligen ens kan ställa den till dig: Bibeln eller Peterson kan beskriva frågan, men det är du som måste ställa dig den, försöka förstå vad frågan egentligen betyder, hur den angår dig.
Men också här verkar Peterson ibland frestad att falla tillbaka i en auktoritär hållning, där det låter som om, den här gången inte den empiriska forskningen, utan Bibeln en gång för alla skulle erbjuda den definitiva formuleringen av vissa existentiella frågor, som han lägger fram för oss.
Det här är alltså ingen invändning mot att ta bibliska historier, liksom myter och sekulär fiktion, på allvar som källor till insikt om människans villkor, utan frågan gäller vad det innebär att ta dem på fullt allvar. Det är viktigt att Petersons strävan ändå är just att ta Bibeln på allvar istället för att som fyrkantiga rationalister à la Richard Dawkins tanklöst avfärda den.
Det här är för övrigt en punkt där gränslinjerna i ”kulturkriget” delar folk på motstridiga sätt. Dawkins och Peterson är långt ense i sin kritik mot politiskt korrekt ideologisering av vetenskapen och samhällsdebatten, medan Dawkins och PK-ideologerna står enade mot Peterson i sin fientlighet mot Bibeln, som Dawkins, scientismens ideolog, ser som vidskepelse och PK-ideologerna gärna uppfattar som det eurocentriska förtryckets mäktigaste dokument. Jag tror Peterson ser klarare här, och att alla som läser Bibeln, eller för den delen Dostojevskij, med eftertanke och under lång tid inser, inte bara en gång utan ständigt på nytt, att de missförstått, haft bara en ytlig halvförståelse för, frågorna texterna ställer en inför. Det här betyder naturligtvis inte att Bibeln (eller Dostojevskij) har rätt i allt, men att man själv har en bristfällig förståelse för vilken insikt och förvillelse står att finna i dem.
Både i vardagslivet och offentligheten, liksom i akademiska sammanhang, finns ett utbrett missförstånd om att idealet vore att säga och skriva saker som ingen kan invända mot, att begränsa sina anspråk till sådant man kan bevisa.
Det här är förstås rätt inställning när det gäller strikt empiriska frågor: man ska till exempel inte påstå att en viss åtgärd mot COVID är bra eller dålig om man inte har data som stöder det. Men det är annorlunda i tankens värld, där det inte gäller fakta utan hur vi ska förstå relevansen och betydelsen av fakta, vilken betydelse saker alls har. Det är ingen invändning mot en tänkare att man hittar något att invända mot eller ifrågasätta i ett resonemang hos honom. Tar man det som intäkt för att avfärda tänkaren helt och hållet blir det inga tänkare kvar att läsa alls. Att någon har viktiga saker att säga betyder inte att det inte finns viktiga invändningar mot det sagda. Man kunde nästan säga tvärtom: viktigheten i det sagda mäts av hur viktiga invändningar och frågor det väcker. Alltså: av hur viktiga frågorna är. Oväsentliga, vilseledande och trivialiserande frågor och invändningar kan man förstås spotta ur sig hur många som helst om både viktiga och oviktiga saker, och akademiker och journalister är ofta mästare på just det.
Men det gäller alltså att formulera tankar (idéer, perspektiv) som väcker viktiga frågor, att få fatt på de viktiga frågorna en tanke väcker. Det finns ingenting sådant som en glasklar tanke, en som inte väcker några frågor alls. Det skulle betyda att tanken var död, en självklarhet som inte säger oss någonting.
Men en levande tanke rör vid någonting viktigt i saken och i oss, får oss att vilja utveckla, invända, undra över vad allt som tanken öppnar upp, vart den leder, att se oss omkring i världen och märka hur det faller ett nytt ljus över alla möjliga saker. Ju bättre tanke desto mer oanat är ljuset. Men att förstå en tanke innebär också att bli medveten om dess gränser, eller, som man också kunde säga, att märka hur begränsad ens egen inledande förståelse av tanken var, hur den (också) är missvisande, och vad den inte får grepp om.
Som jag ser det, är ett grundläggande problem i Petersons perspektiv att det är en variation på klassiska mytologiska teman och på ”visdomstraditionen”, österländsk och västerländsk, som också filosofin kommer från, men som den inte, menar jag, borde nöja sig med att okritiskt fortsätta.
Grovt talat kan man säga – jag försöker formulera en kontrast, inte förneka alla möjliga variationer och komplikationer – att här framställs den enskilda individen ställd inför just vissa arketypiska mänskliga svårigheter, som hon måste försöka möta. Det är ett hjälteperspektiv, jag menar ett du-ensam-mot-världen-perspektiv, medan det som saknas är reflektion över hur de svåraste mänskliga problemen kanske gäller en människas relation till en annan människa, inte till en fientlig värld.
Det finns förvisso, som också Peterson bra fick fram när han talade om de bibliska berättelserna, mycket som är fint och sant i hjälteperspektivet – och här är det viktigt att minnas att en hjälte kan vara någon som i världens ögon är obetydlig, men som genom sitt mod, sin fantasi och beslutsamhet ändå klarar av en skenbart övermäktig fiende. Tänk på sagor där ett litet barn lyckas lura en mäktig häxa eller ett hemskt troll. Hur liten du än är eller verkar ställer livet dig inför svårigheter som tycks övermäktiga, och du har inget val, du måste kämpa med dem, eller också ge upp, och då blir du ”ingen”, en som bara kapitulerade. Men kapitulationen kan förstås vara något världen hyllar dig för, och hyllad blir du när det är den världsliga maktordningen själv med sin prestige som du kapitulerar för.
Men problemet med hjälteperspektivet – som delas av självhjälpsperspektivet, också hos Peterson – är alltså, menar jag, fokuset på den enskildes kamp med världen. Våra svårigheter med att låta oss beröras av andra människor, i sorg och glädje och kamp, hotar falla ur bilden, och i slutändan reduceras lätt kriteriet för att individen lyckas i kampen mot världen, ironiskt nog, till någon variant av världslig framgång. Idealet blir att, som Peterson gärna säger, gå ”rakryggat” och ”hedersamt” genom livet, ”göra rätt för sig.” Och det är förstås viktigt och alla gånger bättre än att skamlöst snylta på eller krypa för andra. Men hela den dimension där svårigheten är att öppna sig för en annan människa, att ge och ta emot kärlek, förlåtelse, beröring, kommer man inte åt, utan undviker bara, genom att räta på ryggen och hålla på sin ensamma heder.