7.12.2023
Den svenska författaren Per Olof Enquists roman Nedstörtad ängel från 1985 består av fyra berättelser om villkoren för människans existens och kärlekens svårbegriplighet. Sara Nyman griper efter det övergripande temat i Enquists fragmentariska berättande som både refererar till historiska figurer och texter i Enquists tidigare produktion.
Två gånger har jag fått P O Enquists Nedstörtad ängel i gåva. Varje gång jag öppnar den förvånas jag över mängden av berättelser och anekdoter, men den övergripande berättelsen döljer sig. Här finns berättelsen om den tvehövdade Pascual Pinon med miniatyrhuvudet Maria, en tyst utväxt från sitt huvud. Han kallar henne för sin hustru och drömmer om det omöjliga – att kyssa henne. Maria saknar stämband, oftast sjunger hon en vemodig visa, men hon kan också sjunga elakt. Det är bara Pinon som kan höra hennes sång.
Nedstörtad ängel var det första jag läste av Enquist. Ibland inbillar jag mig att det är Pinon och Maria som verket handlar om, att det är de som kunde göra verket till en kvasifilosofisk bok om svek. Då Pinon är otrogen med en fyllig dam från freakshowen de är anställda på börjar Maria sjunga elakt och han försöker ta livet av sig.
Enquist återkom ständigt till samma berättelser, det förstod jag senare. Även om jag inte delar fascinationen för Pinon blir han en påminnelse om de Enquistska rum vi vistats i tillsammans tidigare. Om att skriva är att sätta punkt var det i Enquists fall enbart för stunden, i varje fall vittnar det om att han inte drog sig för att återvända och återvinna.
I Nedstörtad ängel är det den dagboksskrivande berättaren som enträget försöker undersöka människans gränser och varvar historier med sitt fragmentariska berättande, man kan ana att han också är författare. Det är han som försöker förstå sig på de band som binder vännen K och K:s hustru (och patient) då de efter att dottern mördats bryter kontakten med undantag för ordlösa telefonsamtal och träffar i en källare och med berättarens ord ”älskar eller vad man ska kalla det som de gör”?
”Man kan inte förklara kärlek”, skrek hon. Men om man inte försöker, om man inte försökte, var stode vi då?”
Den berättelsen stiger som ett undanträngt minne upp till ytan. Jag förvånas alltid av att Enquist gett sin berättare inte bara uppgiften att berätta den berättelsen, utan också att försöka förstå den. Särskilt utmanande blir det då K bestämmer sig för att lära känna sitt barns mördare.
Stundvis låter berättaren mig andas ut med anekdoter om Ruth B som smygsuper på vårdanstalt efter att hon ratats av Brecht. I fyllan diskuterar hon med en gipsavgjutning av Brechts huvud, det är också i den hon gömmer pluntan. Att den olyckliga kärleken kan utmynna i galenskap och ensamhet känns oväntat tryggt, troligtvis eftersom tematiken är bekant från den ”kvinnolitteratur” jag är väl bevandrad i.
Jag tänker på att även Enquist tiden han skrev Nedstörtad ängel lär ha varit rejält alkoholiserad. Boken sammanställdes tack vare morgnarnas relativt nyktra skrivsessioner, vid lunchtid var han för full för att arbeta. Med sitt blygsamma sidantal och berättarens akuta behov att gräva ner sig i berättelser har verket en komprimerad lätthet.
Det måste ha varit en kamp mot tiden att få det viktigaste på pränt, att likt berättaren försöka nå någon slags kärna.
Då Maria börjar sjunga även för berättaren i hans drömmar, och även mördaren, K och alla de andra allt oftare figurerar då, ges parallellhistorierna en associativ begriplighet som i stunden är mycket klar. Den stora insikten, förståelsen, infinner sig eller så håller berättaren på att bli galen. Lika lite som författaren kan välja vilka berättelser han dras till, lika lite kan berättaren radera K, K:s hustru och mördaren ur sitt liv. Det är upp till mig om jag vågar ge den gåvan vidare – var stode vi annars? Den fega kan hålla till godo med uppbyggliga citat.
”Agape: Att inte behöva göra sig förtjänt av förlåtelsen. Vilket fint ord.”
Sara Nyman
Skribenten är alumn från ämnet filosofi vid Åbo Akademi och författare till diktsamlingen Viltvård (Schildts & Söderströms)