14.1.2020

Kolumnist Björn Vikström beskriver det akademiska livets inneboende spänning som visar sig i tävlingen om projektfinansiering och det samtidiga behovet att ha stödjande inspirerande kolleger.

Jag uppvisade tidigt en fallenhet för vetenskapliga experiment. En sommardag då jag var fem år gammal ramlade jag i vattnet från bryggan. Mina släktingar drog snabbt upp mig, och frågade förbluffade vad som hade hänt. Jag berättade att jag hade prövat hur långt ut man kan gå på bryggan med ögonen stängda. 

Ett ovanligt nyfiket barn. Eller ovanligt dumt. Den senare tolkningen omhuldades i synnerhet av mina äldre syskon. 

Själv vill jag gärna se mig som en i raden av forskningspionjärer som har varit beredda att sätta liv och hälsa på spel i sökandet efter ny kunskap. Men jag måste erkänna att jag inte har upprepat experimentet, och därmed torde det råda brist på empiriska data inom forskningsområdet.

Forskning kräver en hel del engagemang och beredskap att sätta sig själv i blöt (se ovan…). Många unga forskare är tvungna att göra ett val: skall jag välja forskningsämnen som ökar sannolikheten för att få finansiering – eller skall jag våga satsa på det som jag verkligen brinner för och vill veta mer om? Båda vägarna kan leda till god forskning, men den sistnämnda torde ha mycket bättre förutsättningar att ge tillfredställelse i arbetet – även om riskerna att misslyckas naturligtvis också är större. Som forskarsamfund har vi orsak att fråga oss, om vår verksamhet lämnar möjlighet för nyskapande och udda forskningsupplägg, som kan rubba cirklarna även utanför akademins väggar. 

När min äldre son var i femårsåldern var hans största önskan att få en hundvalp. Tyvärr måste vi förklara för honom att det inte gick, eftersom jag hade blivit allergisk mot hundar. Efter att några dagar ha grubblat på detta knepiga dilemma kom han till mig och frågade: ”Pappa! När du dör, och jag får en ny pappa, då kan jag väl få en hund?” Mot det hade jag inget att invända. I det skedet skulle ju ärendet inte längre ligga i mina händer. 

Min son, som nyligen inlett sina doktorandstudier, upplever det rätt genant då han blir påmind om händelsen, men jag tycker att han tidigt gav prov på vetenskapliga anlag: han analyserade problemet, övervägde rationellt och utan känslosamhet de alternativ som stod till buds, samt ställde relevanta frågor. Att han dessutom uppvisade en smått hänsynslös attityd till den auktoritet som stod i hans väg är måhända också en egenskap som inte är alldeles främmande för det akademiska livet… 

Bengt Kristensson Uggla beskriver i sin nyutkomna bok En strävan efter sanning vetenskap som ett gemensamt sökande efter sanning. Han gör en poäng av att detta sökande per definition alltid kommer att vara oavslutat. Karakteristiskt för vetenskaplig verksamhet är enligt Kristensson Uggla också en kontinuerlig kollegial kritisk prövning av forskningsresultat och teorier till exempel vid seminarier, disputationer, peer review-förfarande, betygsnämnder och vid tillsättandet av tjänster och befattningar. 

Det akademiska livet bär på en inbyggd spänning: vi konkurrerar med varandra om finansiering och tjänster, men är samtidigt beroende av inspirerande förebilder, stödande kolleger, konstruktiv kritik och gemensamma forskningsprojekt. Filosofen Karl Jaspers talar om sökandet efter sanning som en kärlekskamp: ordet kamp syftar på att det verkligen handlar om att passionerat utmana varandra i strävan att förstå mera och bättre, medan prefixet kärlek påminner oss om att kampen inte skall urarta till utslagningsmatcher. Det krävs ett mått av ödmjukhet för att unna andra glädjen av att lyckas, men vi får komma ihåg att nästa gång kanske det är vår tur. 

Björn Vikström
Skribenten är universitetslärare i teologisk etik med religionsfilosofi.