28.2.2018
Borodino, 2012. Här på fälten väster om Moskva rekonstrueras händelserna från 200 år tidigare, då Napoleons trupper gick på svåra förluster som kom att bli avgörande för att Frankrikes invasion av Ryssland skulle misslyckas. Jubileet firas med pompa och ståt och på plats är representanter för båda sidor, bland annat Rysslands president Vladimir Putin.
– Det låg 70 000 stupade soldater i olika uniformer på kullarna i Borodino efter slaget, historiens dittills blodigaste, säger Barbara Lönnqvist, professor emerita i ryska vid Åbo Akademi.
– Så vad är det som firas? Fransmännen anser att de vann slaget eftersom de fortsatte gå till Moskva. Ryssarna anser att de vann eftersom de jagade ut fransmännen i slutet av kriget. Frågar man Leo Tolstoj vann ingen.
Lönnqvist gav ifjol ut en nyöversättning av Krig och fred, Tolstojs roman som utspelar sig vid tiden för Napoleons ryska fälttåg 1812. Verket har beskrivits som en historisk roman då det utkom 1869, sextio år efter slaget.
Hjalmar Dahls tidigare översättning är från 1926.
– En ny översättning var absolut nödvändig. I den förra saknas stora delar av det ryska originalet. Dessutom slarvar Dahl med orden i beskrivningen av relationerna människorna emellan, medan han blir väldigt noggrann i skildringen av bataljerna, säger Lönnqvist.
– Det är möjligt att Dahl ser Krig och fred som ett hjälteäventyr – så läses den ju också i de ryska skolorna. Men Tolstoj ville något annorlunda. Han ifrågasätter själva historieskrivningen. Därför är epilogens andra del en viktig del av verket, även om den ofta lämnats bort i översättningar då den inte hör till historien.
En berättarteknik med djup
Romanen inleds med en scen som utspelar sig i en salong i S:t Petersburg. Här låter Tolstoj en mängd olika personer komma till tals om tidens centralfigur, Napoleon Bonaparte.
Men Tolstoj låter inte de olika karaktärerna bara beskriva Napoleon, genom sitt språk beskriver de också sig själva och varandra. Det sker genom subtila perspektivskiften och språkliga nyanser. Till exempel vad den franske kejsaren kallas – Bonaparte, Buonaparte eller Napoleon – säger något om hur karaktären förhåller sig till honom.
Lönnqvist beskriver Tolstojs grepp som ”prismatiskt”. En person skildras ur många olika synvinklar, vilket samtidigt bryter upp den ensidiga historieskrivningen.
– Gestalterna är inte platta, vi kan liksom gå runt dem. Det här har varit det svåraste i översättningen. Berättaren Tolstoj för ordet, men i hans ord finns inbyggt någon annans ord, ofta personernas som han skildrar, det sker en språklig dubbelexponering, säger Lönnqvist.
– Man måste förstå att olika skildringar ges genom olika karaktärers ögon. Händelser på slagfältet i Borodino ser vi genom karaktären Pierre Bezuhov trots att det är författaren Tolstoj som talar.
Det här kan låta som en teoretisk och stilistisk detalj, men det är en viktig poäng som Lönnqvist säger att vid en ytlig läsning går många förbi.
– Vi hade en rysk gästforskare här och vi kom i delo om bataljen vid Borodino. I den ryska skolboksundervisningen tolkas artilleristernas stridsvilja som patriotiskt grundad. Men Tolstoj ser på deras verksamhet genom Bezuhov, som aldrig har varit ute i krig och ser hur soldaterna laddar och skjuter, laddar och skjuter – oj, vad roligt det verkar!
– Tolstoj själv är pacifist sedan han deltagit i krigen i Kaukasus och på Krimhalvön. Han har sett vilket helvete ett krig är och framför allt vad det gör med människan. Men i beskrivningen av slaget låter han läsaren identifiera sig med den närsynte Pierre.
Denna berättarteknik uttrycker på en djupare nivå författarens moralsyn och hans ifrågasättande av en ensidig historieskrivning.
– Varje författare har ett eget språk, men i det finns också en världsbild, en Weltanschauung. Och Tolstoj är en författare som i sitt språk inkorporerar många andras. Så är också Krig och fred ett flerspråkigt verk, med franska och även tyska närvarande i texten.
Moral och historia
Det är många saker som gör att Krig och fred är en relevant roman ännu idag, men central är författarens insikt i hur kaos påverkar människan. Tolstoj ger en hård kritik av kriget och av att det – både av fältherrar och hos vissa historiker – ofta behandlas som om det följde ett mönster där orsak och verkan är tydliga.
Stridens utgång är för Tolstoj mera slumpmässig än vad strategiska truppförflyttningar och på kartor uppdragna frontlinjer ger sken av. Inne i striden befinner sig nämligen människan vid en punkt där ordningen upplöses.
– Det kanske viktigaste i Krig och fred är när kriget kommer in i freden, det vill säga när de franska soldaterna kommer in i Moskva. Då sker en flykt ut ur Moskva som är oerhört väl skildrad, säger Lönnqvist.
– Flykten betyder att allt, människors hela liv, blir kaos. Och vad gör människor när de kommer in i kaos? Ja, olika människor gör olika saker. Där lyckas Tolstoj väldigt väl med att skildra mångfalden av beteenden och hur människor – fredliga människor – förändras när ordningen i deras värld rasar på grund av krig.
Vi kan uppleva detta i mötet med flyktingar som flytt hit från krig. Om man bara har levt i ett samhälle där fred, ordning och klara regler råder – vem är man då att yttra sig om hur personer på flykt borde agera? Och framför allt, vem är man att säga hur man själv skulle ha agerat i deras situation? Tolstoj verkar visa att alla sådana påståenden om oss själva på sin höjd kan göra anspråk på att vara en tankelek och ett uttryck för vem vi vill vara. Inte så att frågor om rätt och fel kan ges vilka godtyckliga svar som helst, men poängen är att människans sanna moral inte syns förrän vid handling.
Ett exempel på moralisk upplösning finns i Tolstojs skildring av partisankriget, som uppstår efter att fransmännen kommit in i de ryska skogarna och både den franska och den ryska armén börjar falla sönder. Medan arméer har strikta regler och det finns ett visst beteende man förväntas följa, upplöser partisankriget beteendenormerna. Det finns till exempel inte längre en regel som avgör om man ska ta fångar eller skjuta fienden direkt.
– En person säger ”vi har ju regler” och en annan ”vi har inte möjlighet att beakta dem”, vilket hos Tolstoj exemplifieras genom karaktärerna Denisov och Dolohov, säger Lönnqvist.
– I kaos är människan ensam med sig själv och sina värderingar, och Tolstoj visar att dessa är olika för olika människor. Det är i upplösningstillstånden som personen och deras beteende belyses, i en utsatt situation är människan hänvisad till sig själv och vad hon tidigare blivit.
I kaos är människan ensam med sig själv och sina värderingar, och Tolstoj visar att dessa är olika för olika människor. Det är i upplösningstillstånden som personen och deras beteende belyses, i en utsatt situation är människan hänvisad till sig själv och vad hon tidigare blivit.
Tolstojs poäng är igen lika mycket historisk som moralisk.
– Det finns inget absolut i Tolstojs moralsyn. I epilogen talar han mycket om frihet och nödvändighet, där nödvändighet är det som omgivningen och situationen lägger på dig. Ändå har du alltid själv en frihet att göra si eller så, Tolstoj avskyr tanken om att det skulle finnas en determinism, säger Lönnqvist.
– På samma sätt ifrågasätter han uppfattningen om en intrig i historien. Hela epilogen handlar om att historien inte har någon intrig. Han förlöjligar vissa bataljhistoriker, och visar att bataljerna är totalt kaos. Men då allt tar slut på något sätt vill man i efterhand förklara varför det gick som det gick.
Det är de här sakerna som gör att en läsning av Krig och fred som en äventyrsroman missar något väsentligt.
– Kriget är inget äventyr hos Tolstoj. Och om någon har tänkt sig äventyr tar Tolstoj ganska snabbt ner honom på jorden. Detta händer Nikolaj Rostov, vars idé om krig är att som husar spränga fram på sin häst med sabeln i högsta hugg. Genom Rostov visar Tolstoj hur kriget egentligen ser ut och hur svag människan är nära döden, säger Lönnqvist.
– Jag vill betona och i Krig och fred. När kriget går in i freden, vad händer då med människan? Det är den frågan Tolstoj arbetar med.