22.11.2022
Marcel Prousts ”På spaning efter den tid som flytt” är en av hörnstenarna i den moderna litteraturen. I Prousts dialog med sig själv, sina minnen och känslor kommer även läsaren in i en dialog, först med Proust, sedan även med sig själv.
Jag älskar självbiografier. Att bena ut bedrägliga och svårtillgängliga minnen fascinerar mig. Till favoriterna hör Henrik Tikkanens adresserie, Karl Ove Knausgårds Min Kamp och Edward St. Aubyns böcker om Patrick Melrose. De sistnämnda författarna är stora beundrare av Marcel Proust och det har därför varit klart för mig att Proust är något jag måste läsa.
Prousts stora bedrift är den självbiografiska romansviten På spaning efter den tid som flytt om sju delar på närmare tretusen sidor. Proust var 38 år då han 1909 började skriva på bokserien och när han som 51-åring dog var verket inte ännu avslutat.
Proust är en neurotisk drömmare, flegmatiker och dagdrivare. Han är en astmatiker med bristande självdisciplin. Det händer inte speciellt mycket i Prousts liv och det gör han klart för läsaren redan i inledningen på den första boken, där han beskriver hur han vaknar upp till känslan av att han borde gå och lägga sig. Han erbjuder en otroligt frustrerande läsupplevelse. Extra enerverande är hans beskrivningar av kärleken mellan man och kvinna: Swann och Odette, St. Loup och Rachel, Proust och Gilberte och Proust och Albertine. Hundratals sidor. Alla de här sidorna handlar i grunden om samma sak; hur en svartsjuk och dödsförälskad man blir lurad och illa behandlad av en promiskuös och fri kvinna som inte bryr sig om honom.
Människor ändrar inte sina dåliga vanor och alla försök att göra det leder bara till att de förstärks, konstaterar Proust.
Prousts självömkan och oförmåga att ta tag i sitt eget liv får mitt blodtryck att stiga. Ryck för sjutton upp dig, tänker jag upprepade gånger. Riktigt ansträngande blir det då han beskriver hur han gett upp på tanken om att någonsin lyckas skapa sunda rutiner. Han berättar hur han en dag tar sig samman och stiger upp tidigt. Han vill bryta sin improduktiva vana att ligga kvar i sängen långt in på eftermiddagen och aldrig komma igång med dagen. Resultatet blev en lika improduktiv tillvaro, men nu så att han helt tappar sömnen och ångestnivåerna mångdubblas. Människor ändrar inte sina dåliga vanor och alla försök att göra det leder bara till att de förstärks, konstaterar Proust.
Det är också här det vackra i Proust litteratur ligger. Vi lever i ett prestationssamhälle. Vi älskar presterarna och sjukförklarar drömmarna. I den antika grekiska kulturen ansågs arbete vara något smutsigt och ännu på Prousts tid fanns det en livskraftig aristokrati som tänkte på samma sätt. Så är det inte längre. Proust tvingar mig återuppleva en förträngd version av mig själv. Kontakten med den här begravda och besegrade versionen är smärtsam. Tonårens tristess och självömkan, studietidens flegmatiska avsaknad av respekt för förlorad tid samt jakten på min egen svans som ung vuxen.
Ord för ord, sida för sida, bok för bok, ger min frustration vika för reflektion och kärlek, en kärlek till den förspillda tiden, till timmarna och dagarna som spenderats i gränslandet mellan sömn och fullt medvetande, till dagdrömmarna, till kärlekshistorier som aldrig blev av, till ambitionerna som aldrig omformades till handling. Men det börjar redan i barndomen. I Prousts barndomshem i Combray fanns det två viktiga val: skall man ta Mesegliesevägen eller Guermantesvägen. Guermantesvägen var mer utmanan de och krävde en noggrann analys av vädret. Om valet blev Guermantesvägen påbörjades promenaden direkt efter lunch. Sakta tas jag tillbaka till min mormors gård i Strömfors. Dagens stora val låg mellan grusvägen mot byn eller skogsvägen genom den mörka granskogen. Vägen in i granskogen var täckt av torra doftande barr, stora spretande kottar och slingriga rötter. Vägen mot byn kantades av stora aspar med darrande löv och busken med de röda bären min mamma förbjudit mig äta. På väg tillbaka mot huset passerades den övergivna rökbastun med sin doft av gammalt sot, ängen av doftande liljekonvaljer och slutligen möttes jag av doften av torr sand vid betongfoten till den nybyggda delen av huset. Jag minns känslan av oändlig tid och cykeln som gjorde min värld större.
Prousts verk är en kärleksförklaring till de som inte orkar koncentrera sig på undervisningen i skolan, de som inte förmår hissa sina segel hela vägen upp, de som låtit sin ångest vinna och stannat hemma några dagar, veckor eller år, de som gillar dagdrömmar mer än handling och de med outnyttjad talang. När en sån här människa inte presterar observerar den, den noterar saker som de med fullriggade segel inte gör. Medan den här personen anklagas för tankspriddhet, och den också själv tror att den är oförmögen att fokusera, beordrar den sina ögon och öron att för evig registrera sånt som andra människor skulle ansett som oväsentliga detaljer, som tonfallet med vilket en mening sagts, någon helt obekant persons ansiktsuttryck och hållning i en specifik situation, eftersom det där tonfallet var något han fångat upp redan många år tidigare och kanske redan då känt på sig att han kommer höra på nytt någon gång och att det därför är en del av ett mer generellt beteendemönster.
Proust visar värdet i det subtila, det som inte kan mätas med skolbetyg, med materia eller pengar på kontot. Proust går ut i öppen kritik mot stoikerna: “Som om det fanns något viktigare i livet än människor, relationer och separationer”. Han är kritisk mot de som biter samman och inte visar sina känslor, om det så handlar om att förlora en son i krig eller en älskarinna till en annan man.
Jag vågar påstå att det är omöjligt att läsa Proust och inte bli bättre på att tolka det sociala samspelet.
Proust är en mästare i de finaste nyanserna i psykologi och socialt samspel. Proust beskriver i de senare delarna av bokserien dynamiken i första väldskrigets Frankrike och hur ett ständigt återkommande diskussionsämne är spekulationerna om den tyska kejsaren, Vilhelm II:s, sviktande hälsa. Trots att kriget i Ukraina rasat sedan februari har inte spekulationerna om Putins hälsa visat något tecken på att avta och den här typen av spekulationer verkar alltså handla om ett psykologiskt behov. Jag vågar påstå att det är omöjligt att läsa Proust och inte bli bättre på att tolka det sociala samspelet och speciellt hur ens eget och andras språk är intimt kopplat till status, kognitiv förmåga och personlighet. Enligt egen utsago frågade Proust aldrig sina läsare om vad de ansåg om hans böcker, utan om vilka associationer böckerna skapade, alltså på vilket sätt hans bok hjälpt läsaren att läsa sig själv. Det här är en nyckelfråga för att få ut något av läsupplevelsen. Om inte Prousts utläggning om Combray och valet mellan Mesegliesevägen och Guermantesvägen tar dig tillbaka till din egen barndom finns det inte mycket att hämta i de här böckerna.
Proust jämför kampen med att komma igång med skrivandet (innan en stigande ålder blir ett hinder) med att klättra uppför ett berg. Den första delen av färden är sikten skymd av tät skog. Vandringen går vidare, åren går och skogen är trots åtskilliga kilometers vandring fortfarande tät. Plötsligt når de första solstrålarna genom den täta skogen och glimtar av vyn kan urskiljas – du ser sjön och dalgången mellan några träd, men vegetationen är fortfarande för tät för att få ett grepp om helheten. Du klättrar vidare. Till slut når du insikt och klarhet, du ser hela den fina vyn, du vet nu vilket bok som skrivits i dig. Men nu är det redan bråttom – hinner du teckna ner boken som är skriven i dig innan mörkret lägger sig? Prousts aforism är också relevant för frågan om när (och om) det är dags att läsa På spaning efter den tid som flytt. Om vegetationen är för tät, om du inte kan nå fram till boken som skrivits i dig, är kanske tidpunkten inte rätt.
Oskar Pihlström
Skribenten är alumn från ämnet nationalekonomi vid Åbo Akademi.