20.6.2024
Medvetandets gåta är och förblir en av de största utmaningarna inom både vetenskap och filosofi. Hur vi som människor fungerar har alltid speglats i den senaste teknologin, från alkemiska idéer till dagens AI. Den svenske filosofen Fredrik Svenaeus utforskar medvetandets komplexitet och ifrågasätter om den fria viljan är en illusion eller en grundläggande del av vår existens.
Tänkandet om hur vi som människor fungerar verkar följa tätt med den senaste teknologin. Eller snarare; tänkandet om hur vi som människor fungerar tenderar, åtminstone populärt, att följa med föreställningen om hur den senaste teknologin fungerar. Alkemiska idéer (om alkemin räknas till teknologi), klockverk, grammofon, mikrofon, kamera och dator är idéhistoriskt återkommande bilder av hur våra kroppar i stort, våra sinnens funktion och hur våra medvetande är konstituerade – utan att bilderna av hur den teknologi som refereras till verkligen fungerar nödvändigtvis är desto mer utredd än idéerna om hur vi själva fungerar.
Det som vi verkar veta minst om är hur vårt mänskliga medvetande ska beskrivas, eller dess funktioner förklaras, eller vilken typ av språk som över huvud taget lånar sig till att beskriva medvetandet. Ett (löst) sätt att närma sig medvetandet är att beskriva det som ett bioelektriskt system med neurologiska kopplingar som slås av och på i samverkan med omgivningen och ur den ofantliga komplexiteten uppstår medvetandet. Det här är också ett yttre perspektiv på medvetandet; som att förklara vad en ocean är med att beskriva väte- och syreatomens bindning.
Där spänningar uppstår i så gott som alla kemisk-biologiska beskrivningar av medvetandet, eller platsen där en viss form av spänningar uppstår, är i relationen mellan bilden av hjärnan, oberoende av hur komplex bilden är, och hur man ska få den bilden att koppla till den varelse som studerar bilden och på vilket sätt varelsen relaterar till bilden. Det här är en aspekt av det som den australiensiska filosofen och forskaren i kognitiva funktioner David Chalmers formulerat som ”the hard problem of consciousness.”
Medvetandets illusion
Logiska systembyggen som förknippas med både formell logik och matematik ger ramarna för hur binära system byggs upp och dessa hör ihop med samma släktträd som den logiska positivismen som ger regler för hur hållbara argument bör utformas – och enligt Ludwig Wittgenstein i sitt banbrytande verk Tractatus; en modell för allt som över huvud taget kan sägas och ha en (formell) begriplighet, det som faller utanför är nonsens.
Logiken som den formaliserats av Aristoteles och upptäckterna genom århundradena, särskilt de som gjordes under 1800-talet av Ada Lovelace (som skrev en algoritm för Charles Babbages analysmaskin) och tidiga 1900-talet ligger till grund för programspråket som används inom datorteknologin.
Som till exempel hur vissa premisser behöver uppfyllas för att ett steg i programmet ska följa: OM x SÅ y (IF, THEN). Man kunde i en primitiv idé av simuleringen av ett medvetande tänka sig ett träd med oändliga grenar av premisser indelade i olika hierarkier som när premisserna uppfylls ger upphov till
den ena eller andra responsen; en formaliserad behaviorism, en mycket komplicerad stimuli responsmaskin. Den ”artificiella intelligensen” i datorspel fungerar enligt liknande mönster (dock med ett, jämförelsevis, mycket begränsat antal grenar).
Stimuli-responsbilden av det mänskliga medvetandet har dock återkommit i olika mer och mindre raffinerade versioner under de senaste hundra åren. En grovt tecknad bild av det mänskliga medvetandet som idag förekommer, är att ”medvetandet”, och särskilt den fria viljan är en chimär. I bilden är den fria viljan, eller medvetandet som tror sig ha en fri vilja, ett epi-fenomen som existerar ovanpå den process som tar hand om alla beslut åt oss. Medvetandet är en mycket energikrävande lyx som kanske uppstått av en slump och som genast reduceras bort när organismen utsätts för hårda prövningar som till exempel plötslig fara eller svält. Påståenden om att människans ”sanna natur” visar sig när man tar bort alla möjligheter att vara människa är inte helt ovanliga.
Medvetandet blir i den här bilden ett slags betraktare, som är det vi tror att är vi själva, som post-faktum rationaliserar våra handlingar för oss själva. Viljan är i bilden en illusion.
Om man är lagd åt zen-hållet kunde man tänka sig att luta sig tillbaka och se vad man själv håller på med under dagens gång. Och det är inte en genomusel bild: vem som helst som håller på med yoga, eller som ibland ligger vaken om natten märker att medvetandeströmmen inte är något vi med någon självklarhet kan kontrollera. Eller den som suttit sena kvällar på baren kan med förvåning
märka vilka ord som ramlar ur ens mun. Eller man kan fråga sig varför man verkar triggas till ett visst beteende med vissa människor. Eller man kan slås av hur det kommer sig att man plötsligt fylls av ett begär att köpa någon produkt som man igår kväll inte ens visste att existerade. Att man kommer hem med något man inte riktigt vet varför man skaffade och sedan helt enkelt glömmer bort, är knappast ett extremt ovanligt beteende.
Annorlunda uttryckt: enligt den här bilden gör vi grejer och säger saker som ”medvetandet” sedan efter att saker är gjorda och saker sagda förklarar för oss. Förklaringen, rationaliserandet av beteendet, har inte med nödvändighet någon koppling till något som är ”sant” – förklaringen som serveras oss, eller vi serverar oss själva, kan vara vad som helst. Samtal med terapeuter eller nära vänner kan
däremot ibland leda till att man börjar ifrågasätta vilka förklaringar av ens eget beteende man gått med på, eller intalat sig att är fallet – men de frågorna och de spänningar som uppstår med att diskutera de frågorna, till exempel vad som är sant om mig och dig, hör till ett helt annat komplex av frågeställningar som faller utanför den här artikeln.
Vem förklarar, och åt vem?
En fråga som dock genast uppstår är vem som med vilka resurser förklarar vad åt vem då? Men det resonemanget verkar vara en återvändsgränd ifall det är en annan människa jag ska försöka övertyga: Hur ska jag kunna bevisa att jag har en fri vilja? För vem? Hur ska jag bevisa att jag inte bara är en mycket avancerad automat? Vad skulle det innebära att på största allvar betrakta sig själv som en automat som rycker fram genom livet?
Det är en sak att vi gör saker på rutin och i obetänksamhet. Men redan begreppet obetänksamhet förutsätter premissen att vi borde ha kunnat göra något annat än att göra det vi nu tydligen gjorde utan att tänka efter. Hela vår moraliska vokabulär och hela vår uppfattning om moral och ansvar (de två begreppen är beroende av varandra) bygger på att vi kan styra oss själva, att vi har makt över vem vi är. Men med det sagt: när vi skadar någon eller bryter mot någon lag blir det juridiskt angeläget att utreda om det jag gjorde gjordes med vett och vilja (om det är så att jag planerat det jag gjorde, eller om jag drabbades av en nyck i stundens hetta). Vi går alltså med på att vi ibland inte har kontroll över oss själva, eller åtminstone verkar vi gå med på att vi givet vissa omständigheter har mindre kontroll över våra reaktioner och beteende. Att vara alkoholpåverkad framstod i bilismens tidiga skede som en förmildrande omständighet ifall av olycka. Nu anser vi att man borde låta bli att dricka innan man sätter sig bakom ratten – och att vi anser det implicerar att vi utgår från att vi har agens.
Men ovanstående exempel duger inte heller som bevis på att vi är varelser med fri vilja. Ett tänkbart motresonemang kunde utformas i stil med att samhället är en mycket mångfacetterad samling yttringar av olika fenomen som i sin tur ger upphov till reaktioner: att alkoholintag ger upphov till vissa effekter gör att vissa varelser kommer att reagera med beteenden som begränsar effekterna – det behövs inga omdömen eller fria viljor; vad som blir utfallet av de olika reaktionerna beror på hur det omgivande samhällets samling av stimuli-responsmaskiner är konstituerade. I den här sortens modell blir alla mänskliga kulturyttringar delar i en oändlig kedja reaktioner som gett upphov till våra språk, uppfattningar, teknologier; allt. Allt är ett ofantligt kulspel där den miljarder miljarder kulor krockar med varandra och ger upphov till den värld våra medvetande betraktar.
Det är oklart vad som skulle räknas som bevis för att vi har en fri vilja. Eller om man
svänger på det: det är lika oklart hur man ska falsifiera hypotesen att vi inte har en fri vilja. Med Karl Poppers falsifikationskrav betyder det att en hypotes måste vara falsifierbar: det måste gå att bevisa att en hypotes eller teori är felaktig givet vissa omständigheter, en hypotes kan inte vara giltig oberoende av vad som är fallet, i så fall förklarar den ingenting.
En kännande människa
En väg in en annan typ av förståelse av vilken typ av varelser vi är kan man hitta hos den svenske filosofen Fredrik Svenaeus bok Världen vaknar (2023). Huvudspåret, som kan ta en ur en viss typ av abstrakt förståelse av medvetandet, är att härleda den tänkande människan ur en kännande människa; då får man tänkandet rotat i en varelse som vill någonting med sig själv, en varelse som har en kropp och ett liv. Och tanken är att skillnaden mellan en sådan varelse och elektriska impulser i ett kretskort är fundamentala.
Men någon som inte håller med skulle kunna tänkas säga att det inte finns någon viktig skillnad mellan aktiviteten i hjärnan och människokroppen och aktiviteten i ett mycket avancerat kretskort (eller ett nätverk av avancerade kretskort).
MfÅA träffade Svenaeus, professor i praktisk kunskap vid Södertörns högskola, i Åbo där han höll ett forskarseminarium i filosofi. Där tog han upp hur våra minnesteknologier förändrat vår självuppfattning och ger möjligheten och verktygen till en abstrakt förståelse av oss själva.
– Skrivkonsten förändrade världen. Med den föds idén om att vi kan representera tänkandet i det skrivna ordet, som kan tas lös från oss själva, lös från kroppen, säger Svenaeus.
– Om man pratar med Wittgenstein är idén om samtalet mellan två personer en bättre modell för att förstå vårt tänkande än modellen om representationen. Samtalet riktar sig till någon, det har en angelägenhet.
I ditt anförande sade du att sociala medier kan tänkas utgöra ett paradigmskifte för vad det är att vara människa, kan du förklara vad du menade med det?
– Lite på samma sätt som skriftspråket är en representation, representerar vi oss själva på de sociala plattformarna. Platon skulle inte ha kunnat finnas utan skriftspråket, men även han skulle säga att skriftspråket är en blek representation av sinnevärlden och något sådant kunde man också säga om oss själva och det vi är på sociala medier.
Jag är ute efter att försöka artikulera en skillnad mellan en idé om artificiell intelligens och ett levande medvetande. Nu menar många att den artificiella intelligensen snart är, eller redan nu är likvärdig eller överträffar den mänskliga intelligensen. Jag är inte ute efter prestationsförmåga, det är uppenbart på vilka alla sätt AI är ett användbart verktyg inom en massa områden, vad jag är ute efter är att i den artificiella intelligensen finns det ingen som är ”hemma”. Maskinen är en maskin.
– Om det är någon slags break, genombrott, på gång nu vad gäller artificiell intelligens och medvetandet så handlar det om simulering. Nu pratar jag alltså inte om tillämpningen av AI på olika områden, där den kan ha, och har väldigt mycket effekt som du säger, utan om i förståelsen av vårt medvetande.
– Och då är vi tillbaka i att tänkandet bottnar i en kännande kropp. Att varsebli; att känna något som en mänsklig varelse. Att ha ett kroppsligt perspektiv. Det är inte en simulation av ett medvetande. Det här är något vi delar med djuren: alla djur visar kroppskänslor, funktioner, en kännande kropp.
– David Chalmers försöker i sin senaste bok Reality plus: Virtual worlds and the problems of philosophy övertyga oss om att simuleringen är lika verklig som verkligheten. Han menar att det enda som finns är information som vi kan ta del av på olika sätt.
– Jag tror att han har helt fel. Verkligheten känns i och genom kroppen. Sinneserfarenheten är omedelbar, inte en kognitiv operation där vi tillgodogör oss information.
– Idén om vår självuppfattning, självet som en illusion passar väldigt bra ihop med idéerna vi har om artificiell intelligens. Om man med AI lyckas simulera ett medvetande så att den inte går att skilja från en människa anser man lätt att man skapat något som är likvärdigt med en människa.Skillnaden mellan simulering och ”det verkliga” framkommer i ordet ”simulering” – det är något som simuleras, det är något som föreställer något annat.
– Det faktum att jag är en entitet som erfar är fundamentalt.
Det Svenaeus säger är att det finns ett jag som erfar. Ett jag simulerar inte att det erfar. Eller: jaget kan simulera, skådespela, men då är det fortfarande ett jag som simulerar eller skådespelar i kontrast till ett annat beteende, till exempel till att försöka säga sanningen om något, eller visa sitt sanna jag.
– Som sagt; det faktum att jag är en entitet som erfar, som känner att den finns till, är fundamentalt.
– Hur skilja en artificiell intelligens från människan om AI:n kan simulera en människa tillräckligt väl? Det kan man kanske inte. Men man kan som människa känna sig lurad av en maskin. Det som kallas ”the uncanny valley” är något man kan känna, att man inte vet vad man har att göra med och att det är obehagligt. Och man kan känna att något står på spel. Det gör inte maskinen, även om den skulle säga att den känner allt detta.
Hur skulle du definiera den fria viljan med tanke på allt det som nu sagts?
– Jag vet inte om jag vill definiera den i meningen att slå fast en gång för alla, men man kan beskriva den fria viljan som ett själv, eller en person som gör upp planer, och kan välja mellan planer.
– Den fria viljan är inte samma sak som att vilja ha glass, eller samma sak som att bara dras till olika saker. Vi har olika känslolägen och preferenser men utöver det har vi en förmåga att föreställa oss en framtid. Vi kan ta ställning till olika alternativen och överväga. Jag kan välja att göra val som är långsiktiga.
– De som säger att det inte finns någon fri vilja menar att allt är determinerat och att det som ytterst ”finns” är fysik och biologi.
Finns det något sätt att ta sig ur det där perspektivet, om man en gång antagit det? Jag tror inte ens att man skulle godkänna möjligheten att man kan ta sitt eget liv, eller att man kan välja att offra sig för någon annan som ett tecken på fri vilja. Allt kan oberoende motiveras med att man gör det av ett egenintresse, artens intresse, eller vilka betingelser man nu råkar vara dominerad av.
– Nej, du ser. Det finns inget sätt att falsifiera tesen. Att visa omsorg, allt vi gör går att motivera utifrån perspektivet att vi bara gör något som en serie reaktioner, samtidigt som allt förlorar sin mening om man ser det så.
– Ur det perspektivet finns det inget som är ”upp till oss själva” – även om hela vår förståelse av vad det är att vara människa bygger på att en hel del saker i våra liv faktiskt är upp till oss själva.