14.1.2020

Pontus Anckar skriver om hur hans magisterstudier lärde honom gräla med lärare, ifrågasätta, kontrollera och ta ansvar för sitt eget tänkande.

Ibland är det inte lätt att veta vad man sist och slutligen fick med sig i bagaget från sin studietid.

Själv har jag aldrig jobbat med någonting som direkt skulle motsvara mina ekonomistudier vid Åbo Akademi. Istället halkade jag in på en journalistisk bana som sträckte sig över 13 år innan jag hittade hem, det vill säga började våga göra det jag verkligen brinner för: Jobba med kroppen på heltid. 

Många gånger har jag tänkt att mina ekonomistudier var bortkastade. Visserligen är jag företagare nu men det är bara för att det är enda sättet att göra det jag vill göra. Jag är helt usel på marknadsföring och min bokföring sköter jag inte själv. 

Men är det verkligen så att mina studier var bortkastade? Svaret är givetvis nej. För även om jag inte minns någonting av Philip Kotlers böcker i marknadsföring eller kursen i mikroekonomi jag svettade mig genom, så lärde jag mig att läsa vetenskapliga artiklar och böcker. Och att ifrågasätta. Att läsa vetenskap med kritiskt öga har jag ha mycket nytta av under de cirka 20 år jag noggrant plöjt genom forskning i till exempel medicin, kost och motion. 

Men att ifrågasätta är ingenting som automatiskt kommer på köpet när man studerar vid universitet. Hur lätt är det inte att köpa vad professorn säger eller ange massvis med källor i sina texter för att det skall se bra ut, utan att bemöda sig om att kontrollera vad källorna verkligen säger? Att vara vetenskaplig kan mycket väl betyda att man stryker medhårs och hårt understöder det som anses vara korrekt. 

Jag kände mig inte helt hemma i mina ekonomistudier innan jag hittade ämnet som då hette företagsadministration. Det blev mitt huvudämne och som mina lärare fungerade Claes Gustafsson och Helge Rynning. I början kände jag mig osäker på deras kurser eftersom vi var tvungna att ständigt hålla föredrag, uttrycka oss, ifrågasätta och bli ifrågasatta. Det vill säga allt det jag var så rädd för att öppet göra när jag som blyg och introvert första gången steg in genom Handelshögskolans dörrar. 

Småningom blev jag modigare och vågade säga vad jag tyckte och tänkte, till och med gräla med mina lärare. Efteråt har jag förstått hur värdefulla de här kurserna var. Vi lärde oss att argumentera och att inte blint tro på vad som står i en kursbok, oavsett vem som är författare. 

I dag jobbar jag som sagt med kroppen. Inte som tränare, vårdare eller terapeut. Jag är mera som mina gamla lärare. På samma sätt som de gav oss texter och material som vi skulle fundera och reflektera kring, bilda oss en egen uppfattning om, ger jag dem jag jobbar med rörelser som de får experimentera med. 

Och på samma sätt som mina lärare inte köpte våra väl inövade, ”korrekta” argument, det vill säga tankar vi inte själva stod för utan som vi lärt oss av någon annan, får de jag jobbar med utmana sina förutfattade meningar, fördomar och sanningar om sig själva och andra. Via kroppen. För rörelser som går djupt in i stela muskler vi kanske inte vågat använda på många år går också rakt på våra stela tankar och känslor. 

I början av mina huvudämnesstudier var jag ibland irriterad. Var är det konkreta? Vad är det här för flum? På samma vis kan den som är van att se mekaniskt på kroppen, som ett stycke kött som skall dresseras eller stärkas, bli irriterad och förvirrad av ett arbete som går ut på att verkligen lyssna på kroppen.

Jag sänder mina gamla lärare en varm tanke. De försökte inte tvinga mig att tänka på ett visst sätt, de ville att jag skulle tänka själv. Det går mitt arbete i dag i hög grad ut på. 

Pontus Anckar
Skribenten är certifierad praktiker i antigymnastik.