2.1.2024

Vi har ett ekonomiskt system som i naturen ser en resurs för produktion och tillväxt, och som använder marknadsföring för att skapa behov som håller igång konsumtionen. Att det här sättet att leva är ohållbart har blivit allt mer uppenbart när konsekvenserna syns bland annat i klimatförändring och förlorad biodiversitet.

Det är idéer från samma ekonomiska system som styr kunskapens och kulturens fält. Forskare får lära sig att det som gäller är antalet publikationer och andra mätbara prestationer, att konkurrera om finansiering och positioner, att ingå i nätverk och behärska projektansökningsretorik.

Också skönlitterära författare måste förhålla sig till kommersiella förlags intressen, till sig själva som ett varumärke och till ett belöningssystem med pris som implicerar en objektivitet som knappast kan finnas på konstens område. Vem som sprungit snabbast på 100 meter är lätt att avgöra. Vem som skrivit den bästa boken är en svårare fråga. Och framför allt inte den väsentligaste.

Om vårt ekonomiska system fått oönskade följder i form av förlorade biotoper och minskade eller utrotade växt- och djurarter så kan man fråga sig om något motsvarande är på gång inom de vetenskapliga och kulturella livsmiljöerna. Erbjuder universitet och kulturinstitutioner gynnsamma omständigheter för mänskliga individer att leva och verka i?

Erbjuder de akademiska och kulturella instanserna ens en naturlig miljö för henne, en som passar henne som art, som inte får henne att må dåligt eller gör henne sjuk, som inte kväser hennes inneboende och unika möjligheter?

Om vi tänker att människan inte är en maskin utan en biologisk varelse – vilket är ett faktum – har hon då möjlighet att arbeta i en optimal livsmiljö, där hon på bästa sätt kan odla sin kreativitet och växa i kunskap och insikt? Eller om vi sänker kraven: Erbjuder de akademiska och kulturella instanserna ens en naturlig miljö för henne, en som passar henne som art, som inte får henne att må dåligt eller gör henne sjuk, som inte kväser hennes inneboende och unika möjligheter?

Ibland kan man få en känsla av att våra kunskaps- och kulturmiljöer är utformade för maskiner och inte för människor och att de fungerar med den industriella produktionens tankemodeller som grund. Likriktade individer är förstås lättare att kontrollera än fria själar som växer vilt. Den filosofiskt inriktade poeten och modernisten Gunnar Björling (1887–1960) skriver i en dikt: ”I städerna blir vi släta och hamrade lika / och självt ojämnheterna får sitt hyfsade utseende / och vi ser ut som hovmästare, när vi kommer uppå / den brukade jorden.” Han konstaterar också aforistiskt: ”Först genom ens liv och verk utbildar sig en förklaring och teori, de står i växelverkan. Man växer sig in i sin egen art. Från den kommer man ej bort.”

Björlings modernistiska och fragmentariska poesi gick på ett förunderligt vis ihop med hans organiska verklighetssyn och tro på objektiv kunskap. Det som jag tycker att han påminner oss om är att verksamheter som forskning, undervisning och skrivande borde få oss att växa in i vår art som människa och att detta borde ske i växelverkan med vårt individuella, unika liv.

Om människan är en biologisk varelse som behöver en lämplig social biotop för att kunna leva och verka optimalt så borde det ligga i kunskaps- och kulturorganisationers intresse att ge henne sådana livsmiljöer. I ett sammanhang som främjar kulturell biodiversitet skulle den ”förklaring och teori” som Björling talar om, och som bara kan uppstå organiskt, ha en chans att utvecklas. Men vad kan individen göra om han befinner sig i en social biotop som förnekar hans mänskliga art och behandlar honom som en maskin eller som en hovmästare i systemet? Säga upp sig? Byta livsmiljö? Jag vet inte. Men i alla fall insistera på sin människoart, som Björling: ”En väljer ej. En födes, – växer!”

Anna Möller-Sibelius
Skribenten är forskare och docent i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi