7.11.2022

Det har hävdats att det bara är en procent av våra skogar som befinner sig i naturtillstånd söder om Lappland. En procent. I ett land som från ett flygplansfönster ser ut som ett enda grönt bälte, kan man provocerande säga att det knappt finns någon riktig skog alls.

Ett stenkast från Åbo centrum, inklämt mellan Nådendals ringväg och flygfältet ligger Pomponrahka, ett av de få områden i närheten av Åbo som börjar likna någonting man försiktigt kunde kalla naturtillstånd. Då man vandrar in bland träden är förändringen omedelbar. Luften blir kylig och fuktig, skuggorna antar gröna toner och bland de mörka träden breder mossor, skogsfräken och revlummer ut sig. Där de enstaka solstrimmorna söker sig ner genom det täta grenverket glimmar spindelnätens trådar i solglansen. Bortser man från det ständiga suset från ringvägen, är det enkelt att föreställa sig en förgången tid, då urskogarna sträckte ut sig i oändlighet åt alla håll. Vid foten av en gammal gran breder ett bestånd av husmossa ut sig, Hylocomium Splendens, från grekiskans hylokomos som betyder djup skog, och latinets splendens, lysande. Den djupa skogens lyster således, i stunden oändligt mer talande än vår prosaiska svenskspråkiga benämning.

I nationalromantisk anda kunde man påstå att vi nordbor är ett skogens folk. En pollenstudie har visat att stora delar av västra och södra Europas skogar fått ge vika inför framstegets obönhörlighet redan under romersk tid. De animistiska jägar- och samlarkulturerna hade jagats bort från de öppna vidderna, men här under trädens täta skuggor hyllade hedningarna fortfarande sina förfäder och sina vilda gudar i offerlundarnas gröna sken. Och trots att vi också till slut slukades av den post-naturalistiska världsordningen, står skogen fortfarande tät kring våra husknutar. Eller åtminstone träden, för en skog är något betydligt större än bara en mängd träd på rad. I Pomponrahka är artrikedomen enorm. Fyrtio procent av alla Finlands spindelarter trivs här, liksom en myriad av olika mossor, och också fjärilar som sällan påträffas någon annanstans. Skogen känns fyllig och levande. För varje steg man tar dyker en ny svampsort upp ur mossan. Det har hävdats att det bara är en procent av våra skogar som befinner sig i naturtillstånd söder om Lappland. En procent. I ett land som från ett flygplansfönster ser ut som ett enda grönt bälte, finns så gott som ingen skog alls? Nu provocerar jag, men jag känner att det kanske kan vara nyttigt.

Vårt beroende av skogen har kultiverat ett språkbruk som framhäver det pragmatiska sättet att tala om skogar. Tanken att skogen aktivt måste vårdas för att må bra är en rätt utspridd uppfattning. I verkligheten är det ju timret man vårdar, inte skogen. Hur vi balanserar vårt ekonomiska beroende av skogen med skyddande av den biodiversitet som upprätthåller allt liv på denna planet är en av de stora frågorna. Kanske den största. Som aktiv friluftmänniska kan jag också känna mig kluven ibland. Ett av mina största nöjen är att vandra genom de orörda nordliga vidderna där få andra människor någonsin rör sig. Detta nöje är dock endast möjligt där skogsbruket är stramt reglerat, och så länge som besökarantalet hålls så lågt att området inte påverkas. I de mer tillgängliga nationalparkerna har de senaste årens rekordhöga besökarantal inneburit utmaningar, hur tillgodose ett växande intresse för ekoturism och samtidigt bevara den miljö som inspirerar?

Yvon Chouinard, grundare av Patagonia, ett av världens mest framgångsrika friluftsvarumärken, skänkte nyligen sitt företags alla framtida intäkter till en välgörenhetsorganisation var syfte är att trygga naturens biodiversitet. Ett inspirerande exempel av symbios mellan ekonomi och ekologi, och en ledstjärna för en hållbar framtid.

Markus Weckman
Skribenten är överlevnadsexpert och har studerat litteraturvetenskap vid
Åbo Akademi. I hans jobb som fotograf inspireras han av naturen.