23.10.2019
John Eriksson skriver om hur öppen tillgång till forskningsapparatur revolutionerar sättet att bedriva vetenskap
Framstegen inom cell- och molekylärbiologi karakteriseras av att många viktiga paradigmskiften kan härledas till en lansering av någon ny teknologi och/eller metod. Med hjälp av rådande tiders avancerade teknologier definierades bland annat den allmänna cellteorin, cellernas uppbyggnad och principerna för deras funktion, grunderna för proteinernas funktion samt genomets sammansättning, funktion och kopiering. Ett stort antal Nobelpris har tilldelats dessa upptäckter som också ligger till grund för en mängd innovationer och behandlingsformer inom den nuvarande medicinska spetskompetensen.
Traditionellt har det varit endast ett fåtal utvalda forskare förunnat att ha tillgång till riktigt avancerad apparatur och teknologier. Tillgängligheten till teknologierna och den know-how som krävdes för att använda dem var ofta kopplad till någon viss professor och dennes forskningsgrupp och tillgång förutsatte nära kontakter eller åtminstone samarbetsarrangemang. Denna situation kvarstod i praktiken oförändrad förvånansvärt länge och är på många håll ännu rådande praxis.
Att ha dyr och komplicerad forskningsapparatur bakom lykta dörrar och i strängt begränsad besittning är inte ett kostnadseffektivt sätt att förvalta dyr forskningsutrustning. I och med att forskningsapparatur under de senaste decennierna har blivit alltmer komplicerad har den också blivit allt dyrare; ofta i miljonklassen. Sådana forskningsinstrument tillhör inte enskilda forskare, utan man får en avsevärt större nytta av dem om alla har tillgång till apparaturen. Det vill säga, ju flera användare som utnyttjar forskningsapparaturen desto bättre.
I anslutning till apparaturen bör finnas stödpersonal som behärskar specialteknologierna och som jämbördigt betjänar alla forskare. Apparaturen bör således placeras i gemensamma forskningsservicecenter där man har den kompetens som krävs för användningen och underhållet av den. Sådana center fungerar i allmänhet enligt den så kallade open access-principen, det vill säga verksamhetsmodellen bygger på fri användarrätt och öppen tillgänglighet.
När forskningens topputrustning koncentreras till apparaturcenter som verkar utifrån principen om öppen tillgänglighet ser man en avsevärd förbättring av funktionen, effektiviteten, produktiviteten och även reproducerbarheten. Dylika internationella infrastrukturbaser håller på att utvecklas till progressiva och strategiskt ledda forskningscentra som går i bräschen för toppforskning.
Åbo Akademi och dess bioinriktade forskare har centralt medlemskap och engagemang i ett dylikt teknologicenter som i år fyller 30 år, det vill säga Åbo biovetenskapscentrum. Namnet ändrades nyligen, 30-årsjubileumsåret till ära, från Åbo bioteknikcentrum till sitt nuvarande format med det internationellt använda varumärket Turku Bioscience. Turku Bioscience är en viktig aktör när det gäller att möjliggöra högkvalitativ biovetenskaplig forskning i regionen och trygga verksamhetsförutsättningarna för företagen i branschen.
Turku Bioscience fulla potential bör utnyttjas för att främja strategiskt viktiga initiativ. Ett sådant är tillblivelsen av Centret för läkemedelsutveckling som är ett av de viktigaste projekten för Åbo biocampus just nu.
Ett annat exempel är implementering av regeringsprogrammet för statsminister Antti Rinnes regering. Där stipuleras bland annat i sektionen om forskningsinriktad konkurrenskraft att ”Det finländska forskar- och vetenskapssamhällets internationella konkurrens- och attraktionskraft ska stärkas genom satsningar på forskningsmiljöer och forskningsinfrastrukturer”. Då dessa satsningar förhoppningsvis realiseras har centret och dess anknutna Åbo Akademi- och andra forskare både en möjlighet och en viktig mission. u
John Eriksson
Skribenten är direktör för Åbo bioteknikcentrum.