19.12.2018
Islutet av 1920-talet jobbar Eric Arthur Blair som diskare i Paris. Den ledsamma och dåligt avlönade sysslan får honom att fundera på huruvida det han håller på med egentligen borde tolkas som en form av slaveri. Slaveri i den bemärkelsen att situationen han befinner sig i närmast kan beskrivas som att vara fångad i en rutin som berövar större delen av vakenlivet och sällan lämnar över tid eller energi för något meningsfullare. Till och med tankeverksamheten inburas i triviala och tvångsmässiga mönster likt en mental variant av den objektiva verkligheten han fordras vara med att återskapa.
Något år senare lämnar Arthur Paris för att i stället ströva omkring i London. 1933 publiceras hans första bok Down and Out in Paris and London under pseudonymen George Orwell. Vid det här laget är han övertygad om att vara diskare (plongeur) på heltid inte är nödvändigt för civilisationen och att det handlar om ett vidare samhällsfenomen som i grund och botten har att göra med rädslan för den stora skarans fritid:
”I believe that this instinct to perpetuate useless work is, at bottom, simply fear of the mob. The mob (the thought runs) are such low animals that they would be dangerous if they had leisure; it is safer to keep them too busy to think.”
Tanken om dylik rädsla var inte unik. Tre år tidigare hade John Maynard Keynes (i Economic Possibilities for our Grandchildren) redan hunnit förutspå hur fritiden i framtiden kommer att öka och att detta i början kommer att mötas av farhågor. I motsats till Orwell var Keynes däremot optimistisk – han trodde att en allmän arbetsvecka på omkring 15 timmar torde bli verklighet och att det borde vara nog för att säkerställa de materiella och ekonomiska villkoren för ett gott liv. I dagsläget verkar det som att Orwells version ligger närmare till hands, trots diverse försök med förkortade arbetstider här och där. Grundfrågan som nästan alltid lyfts fram i sammanhanget är huruvida vi, samhället, har råd med betydligt kortare arbetstid. Vem ska betala?
Antropologen David Graeber säger i sin tur att detta med betalning utgör ett pseudoproblem. Det betalas nämligen redan, påstår han, för en massa onödigt jobb – något han formellt börjat kalla ”bullshitjobb”. Dessutom, till skillnad från Orwells erfarenhet, kan bullshitjobb också vara välbetalda och socialt prestigefyllda. Dessa onödiga jobb definieras delvis genom utförarens subjektiva uppfattning: om arbetstagaren själv är övertygad om att sysslan inte har någon som helst meningsfull samhällsuppgift eller helt konkret mestadels sitter och rullar tummarna är det fråga om ett bullshitjobb. Delvis har fenomenet en strukturell definition: om jobbeskrivningen inte redan existerade idag skulle det vara nödvändigt att hitta på en sådan. På den senare punkten liknar detta en situation där positioner måste fyllas eftersom andra också gör det. Här brukar skaran av bolagsjurister stå för standardexemplet; likt feodaltidens vasallsystem vars nödvändighet bestod i att någon annan herre också hade sina beskyddare.
Det jag tycker är intressant med Graebers forskning är den omedelbara responsen den medfört. Några veckor efter publiceringen av den första artikeln i en obskyr tidskrift (STRIKE! Magazine) var den översatt till ett dussin språk. Något senare ligger siffran på omkring trettio. YouGov-undersökningar har också gjorts i Storbritannien och Holland, där nästan 40 procent av respondenterna svarade att deras jobb inte på något sätt bidrar med något meningsfullt till samhället.
Även om respondenterna hade fel – kanske de bara inte förmår uppfatta nyttan? – har intresset väckts angående omfattningen av dylika sentiment. Och visst vore det intressant att på något systematiskt sätt kunna uppskatta det ekonomiska omfånget av onödiga jobb eller graden av ”bullshittisering” av jobb vars samhälleliga meningsfullhet de flesta kan vara överens om som viktiga. Nationalräkenskapernas standardmått är inte särskilt lämpliga hjälpmedel för att uppskatta hithörande ekonomiska dimension. Grundidén sedan 1960-talet när finanssektorn togs med i BNP-beräkningarna har varit inkluderande av sysslor snarare än exkluderande. Kunskapsteoretiskt skulle de betyda att vi först måste bryta kopplingen mellan pris och ekonomiskt värde – någonting man inom den moderna ekonomiska traditionen de senaste 150 åren ansträngt sig för att likställa.
Så fastän det vore sant att arbetslivet präglas av en hel del onödiga jobb, och att detta med betalning inte utgör ett särskilt problem för samhället, är de kulturella och institutionella omständigheterna sådana att vi knappast förmår undersöka huruvida så är fallet. Nationalekonomerna tror jag inte vill, och politikerna tror jag inte vågar. För här, om någonstans, finns läge för identitetspolitik med helt annan sprängladdning än den vi har idag. Och här är det budbäraren som antas bära sprängväst.
Johan Meriluoto
Skribenten är doktorand i offentlig förvaltning vid Åbo Akademi.