27.11.2020

Inställningen var att studierna skulle överlevas, eftersom de ökade sannolikheten för en stabil inkomst. Vilket slags jobb en eventuell examen kunde föra till, spelade ingen roll. Allt var bättre än det förflutna, skriver Marcus Forsbacka.

En nostalgivåg svepte över mig när jag besökte gamla studiestaden Vasa för ungefär tio år sedan. Nostalgin tvingade mig att parkera bilen och äta lunch på nya Academill. Där träffade jag min tidigare lärare i journalistik. Efter de obligatoriska artighetsfraserna lyfte han katten på bordet och frågade: ”Har du haft någon nytta av din utbildning?”

Min väg genom studier och vidare ut i arbetslivet har inte varit spikrak. Att göra karriär, eller ens få ett erkännade, har aldrig funnits på kartan. Målet med gymnasiet var att ta mig ur den relativa fattigdom som präglat min uppväxt, där tomma fruktskålar, avstängd telefon och inkassobrev hörde vardagen till. På den österbottniska landsbygden sitter det långt inne att be om socialhjälp.

Ingen förväntade sig något av mig eller hade ambitioner på mina vägnar. Utgångsläget, när jag inledde mina studier i socialpolitik hösten 1999, var att varenda studievecka – som det hette på den tiden – var mer än någon annan i familjen fått. Far körde lastbil någonstans i det nya Europa, medan mor åtog sig diverse kommunala städuppgifter hemma i Terjärv. På så sätt betade de tappert av skulderna efter havrererade familjeföretag och fostrade fyra barn. De var nöjda så länge vi inte höll på med droger, kriminalitet eller på annat sätt hamnade i marginalen.

Gymnasiet och påföljande studier blev solodans. I en skuldsatt familj där föräldrarna saknar utbildning, saknas naturligtvis akademisk erfarenhet. För mig fanns det finns det inga goda råd eller resurser att stöda sig på. Traineeplatser, CV-byggande och nätverkande diskuterades inte under familjemiddagarna, i den mån gemensamma middagar förekom. Det grundläggande i att hyra en studielägenhet i stan var obruten mark i en jantelagsdyrkande landsbygdsmiljö – där framtid, social status och trovärdighet varit kopplat till storleken på motorn, pälsfarmen och skogen.

Avsaknaden av akademisk kompass och nätverk, kombinerat med omogenhet, fick naturligtvis konsekvenser för mina prestationer. Sett i retroperspektiv måste jag ha varit en usel studerande. Min inställning var att studierna skulle överlevas, eftersom de ökade sannolikheten för en stabil inkomst. Vilket slags jobb en eventuell examen kunde föra till, spelade ingen roll. Allt var bättre än det förflutna. Efter fem år hoppade jag av studierna och började vikariera på Jakobstads Tidning. Två år senare insåg jag att tidningsjobbet varit en felbedömning. Jag var ingen journalist och kunde aldrig bli en bra journalist. Dåtida flickvännen och nyutexamnierad fysioterapeut, numera frun, fick jobb i Norge. Jag valde att bli med på flyttlasset. Det första jag gjorde efter ankomsten var att skriva klart avhandlingen. Jag utexaminerades från Åbo Akademi i december 2006.

Genom det norska högskolesystemet läste jag vidare till ämneslärare. Studierna gav mersmak och efterföljdes av språk- och historiestudier i Norge och Tyskland. Idag undervisar jag i tyska, engelska och samhällslära på ett gymnasium utanför Oslo. Tjänsten är fast och lönen god. Jobbet är intressant, givande och jag har förmånen att jobba med unga människor.

Mina studier runt millennieskiftet motiverades av att bryta med det förflutna. Att jag senare i livet studerat vid två universitet och tre högkolor i tre olika länder handlade om självrealisering och att bygga vidare på tidigare erfarenheter. Mitt mål med studierna blev den fysiska och intellektuella resan. I Norge säger man att ”det er selve turen som er målet”. För egen del har det definitivt varit så.
Svaret på frågan blev ett sjävklart ”Ja”.

Marcus Forsbacka
Skribenten är politices magister från Åbo Akademi och ämneslärare i tyska, engelska, historia och samhällslära i Norge.