24.5.2019
Anna Möller-Sibelius efterlyser ett nytt förhållningssätt till Örnulf Tigerstedts poesi. Vad gör vetskapen om att Tigerstedt är fascist åt vår läsning?
”Därför komma vi i dag / med fanor och kastbomber, / med svarta skjortor / och sällsamma myter. / Därför höja vi oförnuftets banér / och predika rusets vanvettiga evangelium.”
Det här är ett utdrag ur en dikt av den finlandssvenske poeten Örnulf Tigerstedt. Den ingår i De heliga vägarna som kom ut 1933. Den har ansetts vara en träffsäker skildring av dåtidens Europa och de krafter som skulle komma till utbrott i andra världskriget.
Det är inte många som känner till Tigerstedts poesi idag. Det beror inte på hans lyriska kvaliteter utan på att han blivit så allvarligt komprometterad. Även den som inte läst hans poesi brukar ofta veta åtminstone det. Att Tigerstedt var en fascist.
Den senaste påminnelsen om det är boken Svart gryning (2018) av Aapo Roselius, Oula Silvennoinen & Marko Tikka, som handlar om fascismen i Finland 1918–44. I den ingår ett kapitel om Örnulf Tigerstedt och Bertel Gripenberg, båda finlandssvenska diktare. Jag har haft anledning att läsa det som en förberedelse inför ett symposium om fascism och litteratur. Det är tyvärr ett ämne som blivit aktuellt idag igen.
Eftersom finlandssvensk poesi är mitt expertområde verkade det ganska klart vad mitt föredrag skulle handla om: fascisten i finlandssvensk litteratur förstås, Örnulf Tigerstedt.
Men ju mera jag läste, desto osäkrare blev jag.
Är det här fascistisk dikt?
Det jag såg var något annat. Jag såg dikter fulla av spänningar och dualism, reservationer och ironier, farhågor och framsynthet, problematisering och analys. Dikter som behandlade moderniteten, epistemologiska frågor, människans villkor, konstens dilemma, maktens problem, användningen av språk.
Det har fått mig att tänka. Vilket ansvar har läsaren? Vad händer om läsningen blir kategorisk där dikten själv är mångtydig? Kan läsningen göra en dikt fascistisk? Borde vi bekymra oss mindre för i vilken grad en dikt är fascistisk och mera för etiken i vår egen läsning?
Tigerstedts dikter lär intressera den nya alternativa högern och citeras på ultrakonservativa nätsajter. Är inte det ett bevis på deras tvivelaktighet och på vikten av att ta avstånd från hans poesi?
Jag tror inte det är ett bra sätt att förhålla sig. Istället för att ta avstånd från Tigerstedts dikter borde vi titta närmare på dem. Inte överlåta läsningen åt dem som vill få en ideologi bekräftad och som använder dikt i propagandistiskt syfte.
Istället för att ta avstånd från Tigerstedts dikter borde vi titta närmare på dem. Inte överlåta läsningen åt dem som vill få en ideologi bekräftad och som använder dikt i propagandistiskt syfte.
En mer kvalificerad läsart kunde utgå från följande: Användningen av pronomenet ”vi” i diktraderna ovan säger inget om var Tigerstedt själv står. Beskrivningen av upploppet innebär inte ett samtycke eller en uppmaning att gå bärsärkagång på gator och torg. Det vanvettiga evangelium som predikas är inte ett ställningstagande för kollektiv irrationalitet.
Vad är det då?
Diktens titel är ”Bevis”. Första strofen skildrar bakgrunden till revolten. Den växande frustrationen över att kunskapen som inhämtats via studier på bibliotek, försöken till skarpsinniga formuleringar, betänkanden som gjorts med stor grundlighet… allt det visar sig sakna betydelse. Inom systemet bemöts de ungas intellektuella ansträngningar med total cynism. Det handlade aldrig om själva substansen. Det handlade om att upprätthålla ett icke-transparent byråkratiskt spel inom ett system, som överlåtit den övergripande styrningen åt en större obestämd kraft, ”utvecklingen”.
Ur denna förlorade tro på kunskapens betydelse uppstår radikaliseringen hos en grupp som varit välanpassad men fått nog.
Alltså: Om vi släppte funderingarna kring Tigerstedts ”fascism” för ett tag kunde hans dikt kanske väcka nya frågor. Till exempel om kunskapens roll i dagens universitet och samhälle. Och hur vi kan försvara dess betydelse.
Anna Möller-Sibelius
Docent och forskare i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi.