21.12.2023
Det har gått över 200 år sedan författaren Jane Austens död 1817, men finns till synes ingen ände på nya utgåvor, filmatiseringar kring, av, och om Austen, för att inte tala om parodier, erotiska återberättelser, zombie-mashups och andra bisarra remakes av hennes verk. Vad är det med vår omättliga aptit på Jane Austen?
När Jane Austen tog emot första exemplaret av sin nyutgivna roman Stolthet och fördom i januari 1813 skrev hon genast till sin syster Cassandra: ”Jag vill berätta för dig att jag har fått mitt eget älsklingsbarn från London”. Under de 210 år som gått har Austens ”älsklingsbarn” gett upphov till hundratals litterära avkommor, vilket gör den till en av de mest återberättade romanerna genom historien.
Berättelsen, den som handlar om romansen mellan den livliga, envisa Elizabeth Bennet och den stolta, tystlåtna Fitzwilliam Darcy, har genomgått oräkneliga film-, TV- och scenadaptioner. Den har gjorts till serietidning, pekbok, erotika, har blandats med zombier och blivit Bollywood-musikal.
– Utöver Shakespeare, är Jane Austen en av de största, och definitivt den mest tillgängliga av de äldre engelska författarna. Jag ser ingen anledning till att hennes popularitet skulle avta, säger Anthony Johnson, professor i engelska språket och litteraturen vid Åbo Akademi.
Under sin korta livstid (1775–1817) hann Jane Austen skriva endast sex fullbordade romaner: Förnuft och känsla (1811), Stolthet och fördom (1813), Mansfield Park (1814), Emma (1816), Northanger Abbey (1818) och Övertalning (1818). Samtliga romaner har filmatiserats flera gånger, och Jane Austen är idag ett populärkulturellt superfenomen.
– Jag ska erkänna att jag tyckte att skräckkomedin Pride and Prejudice and Zombies var underhållande. Filmen håller sig överraskande nära originalberättelsen. I stället för att hänföras av Elizabeths humor och intellekt som i romanen, imponeras Darcy av hennes styrka och skicklighet som zombiejägare, säger Johnson.
– En utmaning med Austen-filmatiseringar är att mycket av Austens berättelser förmedlas av berättarrösten, inte i replikerna. Men här har filmskaparna påhittigt fyllt tomrummen med zombier, säger han.
Mera showing än telling
Ur ett engelskspråkigt perspektiv är Jane Austens böcker ganska lätta att ta till sig, säger Johnson. Hon skriver lättfattligt, använder ett ganska enkelt språk.
– Vilket är nästan bedrägligt eftersom så mycket av budskapet måste läsas mellan raderna. Det är ett intelligent, nästan listigt sätt att skriva på. Som läsare lockas man kanske in av de ytliga nivåerna i texten, men inser snart att det är någonting helt annat som pågår. Det är som att lösa en gåta. Det kan vara en anledning till att Jane Austen fängslar läsare över hela världen.
Jane Austen håller inte alls alltid med sina hjältinnor, och de egenskaper som vid första anblicken kan uppfattas som deras styrkor, är de facto deras svagheter, menar Johnson. Läsaren kommer ut ur romanen med en mer nyanserad uppfattning av vad som egentligen hänt i berättelsen än vad hjältinnan själv gör.
– Det är mera showing än telling.
– Austen har också ett fantastiskt sinne för humor. Hon är inte för allvarlig eller torr, och driver med sin egen text ibland.
Har du en egen Austen-favorit?
– Det brukade vara Stolthet och fördom, jag tyckte den var lätt att ta till sig. Med åldern har jag börjat tycka om Emma allt mer. För Emma gör allt fel. Och det finns en glädje i Emma.
– Men jag tycker också om Austens mindre lästa böcker. Övertalning är jättebra. Som läsare får man jobba lite hårdare med att komma underfund med den. Men jag tycker att Austens samtliga verk alla har sina egna unika kvaliteter, trots att de handlar om väldigt liknande händelser och relationer.
Feminist i sin tid
Under århundradena före Austens tid var så kallade moralhandböcker, en genre av böcker som försöker utbilda läsaren i sociala normer, vanliga, berättar Johnson. Jane Austens verk följer emellertid inte de här normerna, utan är mera komplexa och nyanserade. I Jane Austens England var betydelsen av dynasti, betydelsen av att föra släkten och egendomar vidare viktigare än personliga kärleksrelationer, säger Johnson. Men Austen framhåller kvinnors rätt att själv välja partner, och kritiserar rådande lagstiftning och arvsregler.
– Austen var ändå inte en feminist som vi förstår begreppet idag. Hon håller sig inom anständighetens lagar. Men hon signalerar att det finns frågor, och är till mycket kritisk till hur väldigt lite kvinnor kan göra för att förbättra sin ekonomiska situation, till exempel.
– Trots att Austen oftast väljer att söka positiva, traditionella lösningar i sina romaner trotsar hon helt klart de tidigare generationerna. På sitt diskreta, lite underfundiga sätt är hon en förkämpe för kvinnors rättigheter, säger Johnson.
Jane Austens eget liv är något av ett vittnesbörd om de levnadsvillkor kvinnor levde under på 1700-talet, tillägger han. På Austens tid sågs det rent av som radikalt och feministiskt för en kvinna att skriva och bli publicerad.
Men hur är Austen relevant idag?
Med berättelser som kretsar kring tidlösa element som familjekonflikter, pengar och kärlek lyckades Austen skapa litteratur som läsare direkt kan relatera till också idag, framhåller Johnson.
Ta Förnuft och känsla, där karaktären John Dashwood dyrt och heligt lovar sin döende far att ta hand om sin styvmor och tre halvsystrar som kommer att stå arvlösa efter faderns död. Sonen har till en början alla goda avsikter att hålla sitt löfte och vara generös gentemot sina kvinnliga släktingar. Men hans fru Fanny Dashwood, en bortskämd, självupptagen kvinna, lyckas övertyga sin man att tumma på sina föresatser – från att vilja skänka systrarna ettusen pund vardera, till femhundra pund, till lite möbler, till i slutändan ingenting.
– Det vi ser i fem minuter av filmen eller fem sidor av romanen är hur en person som föresatt sig att göra någonting gott kan nötas ner till att göra någonting riktigt elakt. Det är ett porträtt av småsinthet som finns lika mycket i världen idag som det fanns på Austens tid. Austen är en underbar förmedlare av mänskliga begär, passioner, relationer, säger Johnson.
Längtan efter en förlorad värld
Den engelska så kallade regentskapstiden (1811–1820) med dess estetik har länge varit otroligt populär, och dess syns ännu idag inom kultur, litteratur, förklarar Johnson.
– Även om Austen förlägger romanerna mer eller mindre till sin samtid, det vill säga mitt i den industriella revolutionen, tenderar berättelserna i sig att utspela sig i en romantiserad, naturlig, förindustriell värld. Det är en slags förlorad gyllene värld – en illusion naturligtvis – som många idag gärna återkommer till.
Jane Austen-filmer får också finansiering tack vare den engelska så kallade heritage-industrin, förklarar Johnson. Det är en bransch som förvaltar historiska platser, byggnader och museer i syfte att främja turism, och väldigt många människor vill uppleva det man kallar ”Austenland” i till exempel Hampshire, Bath eller Lyme Regis.
– Sen har hennes berättelser någonting jag kallar portabilitet. Berättelserna berör ofta en liten grupp människor, och händelserna tenderar att utspela sig på kanske tre ställen, kanske landsbygden, staden och vid havet. Och socialt händer det ofta ganska lite i berättelsen, folk skjuter inte ihjäl varandra eller
så, utan perspektiven och spänningen kommer genom prosan. Det innebär att karaktärerna och händelserna är portabla, de kan lätt flyttas till en annan tid och plats och uppdateras i nya miljöer.
Clueless är en amerikansk komedi från 1995 i regi av Amy Heckerling. Filmens manus är löst baserad på Jane Austens roman Emma från 1816, men istället för Austens tidiga 1800-tal utspelar sig Clueless i en nutida amerikansk high school-miljö.
– Ändå är den typ av misstag som Emma gjorde exakt samma typ av misstag som görs i Clueless, och berättelsen är otroligt portabel till den här typen av miljö, eller vilken annan genre som helst, säger Johnson.
Är inte Austen lite väl hypad ändå?
– Jag tycker inte det. Jag kan irritera mig på nyfilmatiseringar av olika anledningar, det kan vara produktplacering eller för mycket kostymdrama som lätt blir tråkigt, men jag skulle ändå säga att några av de filmer jag njutit av allra mest har varit nya versioner av gamla ikoniska verk. Så länge de inte kväver nya innovationer är de okej, ibland.