8.3.2019
Salla Peltonen skriver om vikten av att vara öppen inför och förhålla sig kritiskt till den roll tvetydig- heter kan spela i rörelser som kräver social rättvisa och jämlikhet.
Den svenska antropologen Don Kulick noterar att då vi talar om kön, sexualitet och identitet talar vi om ”känslor, livsstilar, upplevelser och förälskelser, om besvikelser, osäkerhet, lust och längtan, barndoms- minne – om tusen olika saker”. Kulick påminner om hur mycket i våra liv och i vår vardag på många sätt kretsar kring frågor om kön, sexualitet och identitet – oavsett om vi vill det eller inte.
#Metoo-berättelserna som under ett år fyllt våra medier är för en före detta jouraktivist och genusvetare ingen ny kunskap, utan det nya är snarare att sexuella trakasserier kulturellt tas på allvar, och att man till skillnad från tidigare tror på kvinnors och flickors berättelser, och att män som i åratal betett sig osakligt nu fått stå till svars. Ett mönster i vår kultur har via berättelserna kommit upp till ytan. #Metoo har alltså belyst och lyft fram en del av den problematik som genusvetenskapen arbetar med.
Vi har en diagnos och ett symptom – men frågan är: på vad exakt? Och hur skall vi behandla detta symtom? En genusvetare skulle kan- ske diagnostisera problematiken som en fråga kring ”könsskillnadens grammatik” eller ”heterosexualitetens destruktiva aspekter”. Samtidigt har #metoo som politisk rörelse också lyft fram en annan tematik som genusvetenskapen kritiskt granskar: nämligen den ambivalens som en politisk rörelse som #metoo kan medföra.
Den ambivalens som #metoo som politisk rörelse även medfört, hänger ihop med den roll framförallt sociala medier fått i att agera åklagare och domare då #metoo berättelser har gjorts till offentliga skandaler. Mobbmentaliteten, som framförallt queerforskningen ifrågasatt, visar nu sitt fula tryne även inom kritiska ansatser. Frågan som uppstår är i vilken anda politiska rörelser som kräver social rättvisa kan drivas, och fortfarande ha legitimitet för sina krav? Faran då en moralistisk attityd sätter tonen för en rörelse, är att den brister i omdöme.
Då Pirkko Saisio förra året efterlyste en distinktion mellan fallen ”Louhimies” och ”Törhönen” – och överlag var kritisk inför den roll media spelade i #metoo-kampanjen, kritiserades hon av Lena Virta- nen i Helsingin Sanomat för att tala emot #metoo-kampanjens bud- skap. ”I #metoo görs misstag och övertramp, men det är priset. Man kan även lära sig av dessa direkt, såsom det antagligen sker i Sverige och kanske även i Hollywood. Om vi nu backar bara därför att det går hårt åt en del män, så går vi tillbaka i historien” (HS, 2.7.2018).
Virtanen säger sig tala i rättvisans och feminismens namn, men tycks inte ha något problem med att målet helgar medlen, så att säga. Det är svårt att se hur ett dylikt uttalande kan fungera som annat än en nidbild av feminismens krav på rättvisa eller uttrycka en förståelse för att även de effekter som uppstår i efterdyningarna av en rörelse som #metoo kan vara tvetydiga.
Hur kan vi tänka på, och tala om, sexualitet, kön, identitet och politik? Både bortom, men också om dess destruktiva former, medan vi samtidigt håller i minnet att då vi talar om kön, sexualitet och identitet – talar om tusen olika saker?
Jag vill betona att jag på inget sätt, genom att lyfta fram ambivalenser i relation till vissa av effekterna #metoo som en kampanj, är emot den – snarare välkomnar jag synliggörandet av ett normaliserat destruktivt fenomen i vår kultur. Däremot skall det förstås som en uppmaning till att våga tala även om de svåra frågorna, så att vi tillsammans, bortom nidbilder av feminismen eller genusvetenskapen, kan fundera vidare på inte bara #metoo som en politisk rörelse, utan hela den problematik som öppnats upp via den.
Hur kan vi tänka på, och tala om, sexualitet, kön, identitet och politik? Både bortom, men också om dess destruktiva former, medan vi sam- tidigt håller i minnet att då vi talar om kön, sexualitet och identitet – talar om tusen olika saker?
För som författaren Siri Hustvedt påminner om i sin essä A Plea for Eros: ”att föreställa oss att tvetydigheter inte existerar i sexuella relationer är bara rent idiotiskt”.
Samma sak gäller våra politiska verkligheter och praktiker, därför är det viktigt att vara öppen inför, men även för- hålla sig kritisk till den roll dessa tvetydigheter kan spela även i rörel- ser som kräver social rättvisa och jämlikhet.
Salla Peltonen
Skribenten är doktorand i filosofi vid Åbo Akademi och genusvetenskap vid Helsingfors universitet.