23.6.2021

Vad är meningen med automatisering och effektivisering om det bara leder till att vi jobbar ännu hårdare med saker som vi egentligen inte bryr oss om?

Listan med saker att göra växer fortare än den bockas av. Din agenda gödslas, myllas och ändras av fjärran krafter du inte rår på. En allmänt utbredd känsla av otillräcklighet klättrar djupare in, insvept i granna dofter, men beväpnad med vassa tänder och kraftiga käkar.

Hittar du ett mer beskrivande sätt att utrycka arbetslivets emotionella terräng? Eller ännu viktigare: hittar du den rustning som skyddar dig i denna rådande kravmiljö?

Då jag utexaminerats från Åbo Akademi jobbade jag som projekthistoriker, med några månaders finansiering. Det kommande större projektet jag väntade på materialiserade sig inte. Finansieringen försvann.

Det var en motgång, men åtminstone hade vi då möjlighet att umgås utan masker och smittnoja, och Sverigebåtarna gick. Jag blev arbetslös och fortsatte extraknäcken på Viking Line, samtidigt som jag läste till tent.

Både från historien och från omgivningen hade jag lärt mig att människorna alltid varit indelade i klasser, varav huvudklasserna är: 1) de med egendom och 2) de egendomslösa, eller krassare uttryckt: a) de som äger, och b) de som ägs. Jag visste att jag inte ville tillhöra klass b, därför läste jag till tent. Tenten ordnades av fondförvaltareföreningen och gav behörighet i placeringstjänster.

Detta var innan finanskrisen 2008.

Jag klarade tenten med flygande fanor och sökte därefter omkring 30 jobb i finansbranschen innan det nappade. Min trovärdighet som ”filosof ” med noll erfarenhet var väl inte den bästa, men det hjälpte att jag kunde svenska. Jag fick jobb i telefontjänsten på Nordea Finans, som nyligen övertagit Stockmanns kreditkort. Där behövdes svenskspråkiga. Sex månader senare avancerade jag, och tänkte fortsätta klättra. Men då gick Lehman Brothers omkull och börsen störtdök.

Helvetets lågor slickade sig omkring lite här och var. Mig gick det ingen egentlig nöd på, men jag tog det hårt, och tyckte att jag slösade bort mina bästa år på att utföra meningslösa uppgifter. Jag övervägde att lägga mig under en kall gran i skogen och somna bort.

Istället sökte jag mig till Axxells vildmarksguideutbildning. Där låg jag (bokstavligen) med andra människor på granris under en presenning i novemberskogen, med rök i ögonen och tom mage. Vi lärde oss grunderna i överlevnad. Jag fick mersmak och fortsatte gå kurser. Naturen blev för mig det andningshål jag behövde. Samtidigt lyckades jag klättra vidare och kom till kapitalförvaltningen dit jag siktat.

Jag ville vara med och allokera kapital, se riktlinjerna dras, och vara en finansiär.

Istället lärde jag mig att individer i klass a inte nödvändigtvis är lyckligare eller mera tillfreds med tillvaron än individer i klass b.

Det krävdes ännu tusentals timmar i skog, fjäll, och hav, en personlig kris och akut parterapi, innan jag hittade något slags rostig rustning full med sönderfrätta hål, som kanske skyddade lite, men också gjorde en lite långsammare.

Var är den värld jag sett framför mig som tioåring? Tjugohundranågonting. Där robotar spelar tennis på gräsmattan utanför huset, och där man inte just behöver arbeta eftersom det mesta är automatiserat.

Var är den värld jag sett framför mig som tioåring? Tjugohundranågonting. Där robotar spelar tennis på gräsmattan utanför huset, och där man inte just behöver arbeta eftersom det mesta är automatiserat.

Vi har automatiserat mycket, och ännu mer är på gång. Men hittills har det lett till att vi pressar oss hårdare, istället för att luta oss tillbaka, njuta av varandras sällskap, och göra mindre. Som minimum borde vi ju åtminstone kunna rå mer om vår egen agenda.

Det är hög tid att borsta undan a-klassens krav, och ställa lite krav själva. Till exempel medborgarlön, fyra dagars arbetsvecka och folkkapitalism. Ja tack!

Johan Franzén
Skribenten är magister i ämnet historia från Åbo Akademi, kapitalförvaltare och mediaföretagare.