Skriv här det du söker efter!

Gå långsamt

Sankt Olofs pilgrimsled med slutpunkt i Trondheim, eller Nidaros som staden hette en gång, har fått en östlig utvidgning över Ålands hav och Skärgårdshavet med start i Åbo. Åbo Akademi har genom Centret för livslångt lärande fungerat som huvudman för projektet att göra leden till en officiell kulturväg i Europa. MfÅA sände ut en bilburen patrull för att undersöka ruttens sträckning mellan Åbo och Korpo.

Klockan halv sju är gryningen redan långt hunnen men solen ligger fortfarande lågt och förutsatt att jag arbetar tillräckligt rappt med ratt och pedaler kommer vi att hinna över till färjfästet och in till Nagu i tid för att fotografen Markus Weckman ska få några timmar på sig att arbeta i goda ljusförhållanden. Avsikten är att plåta vyer från Sankt Olofs pilgrimsled och samtidigt föra ett samtal om själva vandrandet och särskilt pilgrimsvandrandet i senmoderna, möjligtvis postmoderna och sekulära tider. Tider som kanske starkast finns representerade inne i våra egna huvuden.

Men samtalet går trögt på morgonen, båda är vi trötta småbarnsfarsor och utsikten som blixtrar förbi vindrutan på sträckan mellan Sankt Karins och Pargas, där pilgrimsleden går längs cykelvägen vid sidan av landsvägen, är åtminstone fram till Pargas rätt dyster i aprilmorgonen. Eller i varje fall inte särskilt naturskön för ögon som är för vana vid vyerna, vägen känns snarare tråkig och vältrafikerad. Dessutom är Weckman, som har en bakgrund som historiastuderande vid Åbo Akademi, överlevnadsexpert som utbildar försvarets specialtrupper under delar av året. Han är van vid hårda sammanbitna förflyttningar genom terrängen i mörkret tillsammans med särskilt utvalda kustjägarreservister, en fiende av vandring på asfalt. Få saker äter upp ens fötter lika snabbt som promenader på hårt jämnt underlag, särskilt om man bär packning på ryggen.

Asfalterad väg slingrar sig ut bakom en lada med skog i bakgrunden.

Efter Pargas börjar landskapet och rutten dock ge ett mjukare och skönare intryck. Medan vi väntar på färjan som ska ta oss över till Nagu får Weckman fram kameran och själv försöker jag hitta på en vettig inledning till ett samtal. Jag inser snabbt att jag behöver tala med en teolog för att få en bakgrund till själva pilgrimsvandrandet – men poängen med att pilgrimsvandra borde i alla fall gå att diskutera med en människa som Weckman, som även idkar långa vandringar utanför det militära.

– Nja, jag har svårt att genast inse poängen med att traska längs asfalten, även om kartan säger att vi ska styra in på mindre vägar bara vi tagit oss en bit in i Nagu, säger Weckman medan färjan tar oss över Korsfjärden.

– När jag vandrar vill jag ju bort från trafik och bebyggelse och så djupt in i vildmarken som möjligt.

Vi funderar lite till, bedömer båda att man åtminstone borde kunna gå 50 kilometer per dag oberoende av packning då terrängen är så lätt, och så vidare, men inser snart att vi är för långt borta från den religiösa traditionen för att kunna göra de kopplingar som behövs för att meningsfullt kunna diskutera pilgrimsvandrandet. Däremot går det att säga en del om det praktiska. Medan vi navigerar med Weckmans karta längs med skogsvägar och över klippor som blir en utmaning för bilen som är designad för att transportera franska presidenter, ser vi inte ett enda pilgrimsledsmärke. Vi tvivlar på att den portugisiska pilgrimsvandraren som intervjuades i Åbo Underrättelser ett par dagar före vår färd, den ende kända vandraren av den finländska delen av leden hittills, faktiskt hittat rätt väg och inte helt enkelt gått rakt från färjfäste till färjfäste. När vi passerat Nagu kyrka och letat oss fram till den nordvästliga sidan av ön blir vägen lerig och smal, en traktorstig genom skogen och jag får krypa fram verkligt försiktigt med grankvistar smekande vindrutorna för att inte skråma bilen. Efter en stunds trixande kommer vi till en plats där det ligger för många fällda träd över vägen för att vi ska idas fortsätta och vi får lov att backa oss ut – vilket inte är alldeles enkelt. Men det är i sin ordning – just skogetapper är vad man som vandrare vill ha, inte landsväg – eller är kanske även det ett missförstånd i förhållande till pilgrimsvandringar som både jag och Weckman bär på? Pilgrimsvandrandet kanske inte alls handlar om något naturupplevande?

Grusväg framför åker.

Efter att ha backat ut visar Weckman ett ställe åt mig att parkera och medan han plåtar omgivningen ringer jag Björn Nalle Öhman, pensionerad kyrkoherde, doktor i teologi från Åbo Akademi och ordförande för Sankt Olofs pilgrimsleder i Finland. Jag börjar diplomatiskt med att fråga hur det kommer sig att de inte finns så mycket som ett märke på Nagu som talar om var pilgrimsleden går – det enda man har är en karta som varken kopplar till Google Maps eller något annat interaktivt. Kan man orientera är det en sak, men om man inte är så säker med karta och kompass är det en annan.

– Rutten öppnar den 24 maj, då ska den vara utmärkt, lugnar Öhman.

Gick portugisen från färjfäste till färjfäste?

– Ja. Man kan också ta båten från Åbo direkt till Nagu, därför heter pilgrimsleden ”St Olav Waterway”.

Öhman säger att en utmaning i planerandet av rutten har varit kravet på att det ska finnas möjligheter till mat och logi i tillräckligt täta intervaller – detta för att leden ska få statusen som en av EU:s officiella kulturleder.

– Vi behöver kanske införa särskilda vandringsveckor där vi garanterar att det finns mat och sovplats åt alla som vandrar.

Vad är poängen med att vandra längs med en cykelväg och asfalt? Varför inte ge sig ut i ödemarken om man en gång vill vandra?

– Nå, för det första är inte alla sådana naturmänniskor att de vill utsätta sig för naturen på det sättet. För det andra är ödemarken något man färdigt har inom sig, så att säga.

Man är alltså på en inre färd – eller vad är tanken med att pilgrimsvandra?

– Om jag konsulterar Hans-Erik Lindströms Pilgrimsliv: handbok för vandrare så handlar det om en längtan efter att vara en hel människa i en pluralistisk och söndrad värld. Och om jag fortsätter själv så tänker jag på långsamhet, och att få syn på och möjlighet att ta avstånd från vissa omänskliga drag i vårt samhälle är aspekter som tillhör pilgrimsvandringen. En del av våra grundbehov sätts ständigt åt sidan i effektivitetens och produktivitetens namn, och man kan känna sig ensam även om man lever mitt bland människor. Man brukar säga att ”hela vårt liv är en vandring”, men ibland krävs det en livskris för att man ska bli uppmärksam på att man deltar i något man kanske inte vill delta i.

En del av våra grundbehov sätts ständigt åt sidan i effektivitetens och produktivitetens namn, och man kan känna sig ensam även om man lever mitt bland människor. Man brukar säga att ”hela vårt liv är en vandring”, men ibland krävs det en livskris för att man ska bli uppmärksam på att man deltar i något man kanske inte vill delta i.

Och då kan det vara bra att hitta ett konkret mål, som Nidaros, eller Santiago de Compostela eller Jerusalem, säger Öhman. Inte för att det är just målet som är det viktiga utan för att man sätter sig i rörelse, och inte alls i den mening som jag och Weckman var inne på med att jaga så långa etapper som möjligt varje dag – just den sortens tänkande är förbundet med den sorts människor vi är i det här samhället. (Även om både jag och Weckman har en idé om den saliggörande medvetslöshet man kan försätta sig i med tillräckligt många kilometer per dygn. Men även den avdomnande medvetslösheten som kommer av fysisk utmattning är kanske ett typiskt sätt att förhålla sig i vår tid – det vill säga att söva sig, när det är vakna man borde).

– Det finns en nakenhet i pilgrimsvandrandet, fortsätter Öhman, och det hänger även ihop med att man går bland människor och inte i ödemarken. När man går bland människor utsätter man sig för oplanerade möten och man måste hitta sätt att förhålla sig till sina medvandrare och när man gått tillräckligt länge, tillräckligt långsamt kommer man kanske att börja förhålla sig annorlunda till dessa människor än man skulle ha gjort i början av vandringen. En av de viktiga poängerna är just att gå långsamt. Det gör något med en, fysiskt och andligt. Går man med en grupp som har planerat en pilgrimsfärd brukar det ingå att be med jämna mellanrum, att man iakttar tidegärden, Matutin, Laudes, Ters, Sext, Non, Vesper, Completorium. Det vill säga att man ber på bestämda klockslag på samma sätt som i klosterlivet.

Halvöppen grind till kyrkogård.

Medan Öhmans lugna röst strömmar ur luren slår det mitt sekulära sinne hur främmande det skulle kännas att be, särskilt utanför kyrkan. Jag artikulerar tanken för Öhman som säger att det i det traditionella språkbruket som hör ihop med bönerna finns en vila: man behöver inte prestera utan kan låta de ord och uttryck som etablerats genom århundraden bära – en tanke som jag i och för sig är bekant med från begravningar, att man just där och nu inte vill börja uppfinna språket för sorgen och att det gamla språkbruket ofta är poetiskt med en enorm klangbotten bara man inte kopplar ihop orden med allt man blev irriterad över i skriftskolan eller det som får en att svärande byta kanal när man drabbas av vissa radiogudstjänster i Yle Vega. Om man låter orden leva utan att man försöker bestämma vad de måste betyda och på vilka alla tusen sätt betydelserna kan vara problematiska i en känslig samtid och istället försöker tänka på Johnny Cash – han kunde sjunga samma gamla ord och bibelverser så att prärien och världen blev vid och helig istället för trångbodd och småsint, tänker jag i mitt stilla sinne. Inget av det här säger jag dock till Öhman som i luren säger att språket ibland tar slut, att man måste få låta tystnaden ha sin tid.

– Själv finner jag i tystnaden den enda möjliga kontakten med Gud, säger han. Men både språket och tystnaden är borttappade idag, vi har svårt att förstå det metaforiska språket. Vi har till exempel för oss att vi måste övertyga varandra om säg hur man ska tro – det är helt omöjligt. Språket lever om man låter det leva.

Weckman har plåtat färdigt och sätter sig i bilen. Vi tar färjan till Korpo, finner Sankt Olof som träfigur i Korpo kyrka och kör tillbaka. I Åbo kör vi till Katrinedal för att plåta det som måste höra till det vackraste partiet av leden, sjungande Johnny Cash (och Tom Waits), tänkande på vår egen pilgrimsfärd genom rummet och tiden när Weckmans kustjägarögon upptäcker en orm som han uppmanar mig att låta bli att trampa på. Vi kollar närmare och ser att det är en snok som försöker undkomma oss i lingonriset. Tillbaka vid bilen ser jag min kavaj och solglasögonklädda spegelbild reflekteras i sidofönstret och Öhmans ord om samtiden får mig att känna mig rätt så mycket som en produkt av min tid. Jag kör hem bilen och går sedan med Weckman och tar varsin öl på en uteservering och pratar om framtiden. Vi funderar över hur bråttom man borde ha under en längre tid för att sedan ha råd att leva lugnare en stund – båda inser vi att just den tanken är ett av grundfundamenten i samma gamla väg vi harvat på hittills.

Karta över Sankt Olofs sjöled från Åbo till Trondheim.
Karta över Sankt Olofs sjöled från Åbo till Trondheim.

För information om Sankt Olofs sjöled och detaljerade kartor, se www.stolavwaterway.com.


Sankt Olof (995–1030)

Sankt Olof-skulptur i Korpo kyrka.
Sankt Olof-skulptur i Korpo kyrka.

Sankt Olof, även kallad Olof den helige, Olof den andre Haraldsson (och även Olav digre som betyder den store eller tjocke). Norsk kung 1015–1028. Nordens äldsta och största helgon och Norges nationalhelgon. Olof är tillsammans med jungfru Maria och aposteln Petrus den mest förekommande helgonbilden i Norden. Ett hundratal kyrkor med Olofs namn är grundade mellan Novgorod i nordvästra Ryssland, London i väst samt Istanbul och Betlehem i söder.

Huvudkälla till Olofs helgonskap är Snorre Sturlassons Olofssaga. Olof var viking som plundrade i Mälaren, Östersjön och längs med Danmarks kuster. Han var inblandad i tronstridigheterna i England och förstörde London Bridge under sina ungdomsäventyr. Han lät som många andra vikingar som gått i förbund med den franske kungen döpa sig i Normandie. Han återvände till Norge 1015 med en landstigning tillsammans med ett antal män och tog makten från de regerande jarlarna. Han fortsatte det hårdhänta kristnandet av Norge som hans släkting Olav Tryggvason inlett och blev snart hatad i Norge, varpå han lämnade landet år 1028 för att snart igen återvända, med svenskt stöd, och sedan stupa vid slaget vid Stiklestad 1030 mot bönder som allierat sig mot honom.

Mindre än ett år efter hans död uppenbarade sig märkliga tecken vid platsen där hans lik antogs ha gömts och rykten om att han inte var död cirkulerade. Efterhand tillskrevs honom allt ädlare drag för att han till slut skulle begåvas med attribut som svarade mot den klassiska kristna martyrens. Olofskulten uppstod snabbt efter hans död. Pilgrimer (botgörare) började vallfärda till Olofskyrkan i Trondheim, och snart började även uppförandet av Nidarosdomen.

Pilgrimsvandringen var en omständlig resa för vandraren som fick ett pilgrimspass utfärdat av en präst, fogde eller länsman för att pilgrimsvandraren inte skulle bli tagen för lösdrivare. När pilgrimen nått fram till målet kunde den köpa ett krus heligt vatten eller ett blymärke som bevis för genomförd resa.