29.5.2018
På 1960-talet var tv:n ett nytt massmedium. Att det ställde individen inför särskilda utmaningar syns i många dikter från den tiden.
Göran Sonnevis dikt ”Om kriget i Vietnam” har blivit en klassiker. I den beskriver han hur diktjaget via tv får rapporter om kriget mellan USA och Vietnam. Informationen om antalet döda och detaljer om bombningar och beskjutningar griper in i hans lugna svenska tillvaro, där knappt någon dör ”av annat än personliga skäl”. Diktjagets hållning till världsskeendena kan beskrivas som både indignerad och uppgiven, mest det senare.
I en långdikt av Claes Andersson, ”Mitt TV-liv”, sitter diktjaget i sin tv-stol och ser en tv-film om tv-arméer, tv-lik och trasklädda tv-figurer på flykt. Han tv-drömmer om tv-program under natten, en ”dokumentärdröm om stympning”.
Redan upprepningen av förledet ”tv-” framför orden indikerar graden av påverkan. Efter nyheterna följer ett matlagningsprogram, som gör diktjaget hungrig. Han reflekterar själv över den flytande gränsen mellan tv:n och sig själv och över sitt ”tittarsamvete”, men kommer inte riktigt någonvart.
Ett tredje exempel: Gösta Ågren skriver i en dikt som heter ”TV” om hur den ”blå, televiserade blomman sväller fram i alla rum. Den matar.” Timme efter timme sänder den bilder som finner målet, ”den grå, köttaktiga hjärnan.” Det är en kort dikt som även den problematiserar förhållandet mellan tv-sändningar och individens mottaglighet. Att den blå blomman i den romantiska poesin är en symbol för själens oändlighetslängtan gör Ågrens val av metafor starkt ironisk.
Allt det här skrevs vid mitten av 1960-talet, det är historia. Men temat är alltjämt aktuellt – ja mer än någonsin har vi idag skäl att reflektera över individens förhållande till massmediers inflytande. Och överhuvudtaget till den ständiga exponeringen för intryck och information.
Hur ska vi förhålla oss till alla oroande fakta om världens tillstånd, ”alternativa” och vilseledande fakta, massproducerad underhållning och de kontinuerliga uppdateringarna om enskilda människors vardag? Vad borde vi reagera på, vad borde vi bortse från? Vad ska vi tro på, vad ska vi betvivla? Vad ska vi ägna vår uppmärksamhet och tid åt?
Det finns många skillnader mellan ett medium som tv:n och dagens sociala medier – låt oss för enkelhetens skull ta dem som exempel här – men båda fångar upp massorna och aktualiserar frågor om vårt förhållande till verkligheten. Och om gränsen mellan det vi kallar ”jag” och yttre påverkan.
Som många andra tekniska innovationer kan sociala medier användas på ett bra eller dåligt sätt, för hedervärda eller tvivelaktiga syften. Men det är knappast heller likgiltigt hur ett system är konstruerat – det kan locka fram bättre eller sämre sidor hos oss.
Nackdelarna med sociala medier är allmänt kända: möjligheten att sprida desinformation och hatretorik, frestelsen till narcissistisk själviscensättning och socialt maktspel, lättheten att utveckla beroende, tid som förbrukas osv. Till fördelarna hör möjligheten att kommunicera och ha kontakt, förmedla och motta information, organiseras kring gemensamma intressen och sakfrågor, påverka politiskt på gräsrotsnivå och så vidare.
I vilket fall som helst tycker jag att man inte kommer ifrån frågan om vilket ansvar den enskilda människan har för vad hennes medvetande fylls och formas av.
Varken Sonnevi, Andersson eller Ågren ger några enkla svar i sina dikter, men de såg redan på 1960-talet vidden av problemet. För dem var fenomenet med massmedial närvaro i människors vardag nytt, för oss har det normaliserats och expanderat.
Men att man vänjer sig, får inte frågan att försvinna, frågan om vårt eget ansvar.
Anna Möller-Sibelius
Skribenten är filosofie doktor och forskare i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi