I slutändan kan vi alla komma överens – med en liten gnutta tillit

I slutändan kan vi alla komma överens – med en liten gnutta tillit

Jag tror att jag, efter en natts funderande på världens tillstånd, har hittat en lösning till olösliga konflikter, och det bästa av allt – lösningen är kanske helt enkelt den, att allt vi behöver är en gnutta förtroende.

Den här lösningen går att tillämpa på moraliskt, ideologiskt eller politiskt svårlösliga konflikter. Från spänningarna mellan Ryssland och USA, till abortdebatten mellan pro-choice och pro-life-anhängare i USA, partipolitiska schismer i Finland och på andra håll i världen, till debatterna kring invandring och den långvariga konflikten mellan Israel och Palestina.

Detta är – och jag medger att jag målar med en bred pensel här – insikten jag fick av den intressanta, kanske livsomvälvande gamla kinesiska filmen Purple Sunset. Filmen handlar om en rysk kvinnlig soldat, en kinesisk bonde och en japansk skolflicka som blir tvungna att, trots ömsesidig misstro, arbeta tillsammans för att ta sig ut ur en skog i slutet av Andra världskriget. Filmens budskap är följande: för att överleva i svåra situationer behövs tillit, såväl som insikten att vi alla, på ett eller annat sätt, är beroende av varandra, till och med av våra fiender.

Vid en konfrontation av två radikalt motsatta sidor, är det allt för lätt att glida över i övertygelser om att vi har rätt och den andra har fel. Detta beror på att det är svårt att acceptera att våra motståndare kan vara motiverade av kärlek. Det är betydligt lättare att utgå från att den andra agerar med själviska motiv.

Som Morton Deutch, en amerikansk forskare i tillit och konfliktlösning, påminner oss i sin artikel ”Trust and suspicion”: ”Trust involves the delicate juxtaposition of peoples’ loftiest hopes and aspirations in relation to their deepest worries and darkest fears”.

Det som Deutch och filmen delar är inte bara enkelt utan också slående. Båda lär ut hur tillit fungerar och framlägger det som en grund för mänsklig kontakt under dåliga förhållanden, eller för hur ett tillfälligt möte kan utvecklas till vänskap och förtroende. Jag ser tillit både som ett resultat av och ett styrande element i allt mellanmänskligt samspel. Ingen skulle köra ett fordon, gå på en trottoar eller stiga ombord på ett tåg om vi inte litade på varandra. Jag inser också att kulturer, civilisationer, och samhällen är beroende av den här sortens tillit och kan bestå endast då förtroendet är starkare än misstron. Det är likväl sant och överenskommet att tillit är en grundläggande förutsättning för välfärdsstaten. Utan tillit skulle modellen den skandinaviska välfärdsstaten är byggd på, helt enkelt inte fungera lika bra som den gör nu.

Det finns trots allt en tydlig utmaning till det här argumentet. Kan vi föreställa oss att lita på en kriminell person? Är vi redo att lita på terroristen som knivhögg två kvinnor och skadade åtta personer i Åbo? Har israeliter fel om de misstror en terroristorganisation vid namn Hamas? Kan vi beskylla ukrainare för att inte lita på Putin efter invasionen av Krim? Så missförstå mig inte. Jag försöker på inget sätt framhålla att alla är goda, fredliga och älskvärda personer. Så är det inte och kommer aldrig att bli.

Det handlar snarare om att vi inte kan förvänta oss framsteg i konfliktlösning, varken på personlig, samhällelig eller internationell nivå, innan vi accepterar faktumet att så gott som alla människor tror att de är goda. Då vi utgår från att andra är motiverade av fred och kärlek, blir det lättare att se positivt på möjligheten att hitta en kompromiss, som är en viktig del av tillit och som har visat sig vara en hörnsten i lösandet av många konflikter under historiens gång.

 

• Kolumnen är översatt från engelska av Johanna Bruun.