Under dokumentärfilmfestivalen Docpoint i Helsingfors ser jag en film som får mig att reflektera över den politiska filmens möjligheter. Vad kan det innebära att skildra det kapitalistiska systemet som process, utan att konkretisera genom ett drama som utgår från enskilda personer, grupper eller till exempel en arbetsplats?

Daniel Zimmermanns Walden (2018) är en experimentell film som består av 13 avskalade scener. Under varje scen roterar kameran 360°. Filmen inleds med bilder från en skog som ser ut att finnas i mit- ten av Europa (det blir klart att det är en österrikisk skog). Kameran fångar skogens rörelser, fåglar sjunger, vinden prasslar i träden. Inn- an vi ser den i bild hör vi den, motorsågen. En enorm gran fälls med ett väldigt brak, alldeles nära kameran. I nästa scen roterar kameran runt ett sågverk, staplar av virke på marken. Ett godståg står redo. Efter det lastas virket i en lastbil. Kameran roterar runt bensinmackar och en tull. Trafikens brus är ihållande. Plötsligt befinner vi oss vid havet. Fraktfartygen med sina anonyma containrar anlägger olika hamnar. Under filmens sista kvart befinner vi oss någonstans i Sydamerika. Virke fraktas i en primitiv motorbåt längs en flod.

Filmen slutar nästan som den börjar – med trädens sus, fåglars sång, vinden som kittlar träden. Men nu ser vi virket bäras genom regn- skogen i Amazonas. Destination? Det vet vi inte, vi ser bara hur granens kontakt med motorsåg, tåg, lastbil, fartyg, motorbåt bytts ut mot människor som kånkar på brädor. Walden saknar pålagd musik och dialog. Ord hörs bara som mummel i bakgrunden och människor syns bara som anonyma gestalter sedda på avstånd.

Frakten är gåtfull. Varför förs virke från Europa till Amazonas? Det är avigt. I filmen finns ingenting annat än konturerna av ett skeende, och det skeendet fästs inte vid individers agerande. Eftersom allt är så avskalat framträder de få detaljerna som vi kan identifiera desto starkare. Namnen på lastbilar och fraktfartyg får en poetisk laddning; Maersk, som ett eko från en värld som är bekant för oss, men som i Walden dyker upp som övergångar mellan naturens stilla sus och industrins och trafikens oupphörliga aktivitet.

Avsaknaden av markörer som pekar mot det bekanta gör att filmens meditativa rotationer inte skapar någon översikt. Det aviga fraktandet leder tankarna till vansinnet som den globala handeln uttrycker, och den globala ojämlikhet som sammanhänger därmed, men Zimmermann behöver inga brösttoner för att fästa vår uppmärksamhet vid detta vansinne. Det är inte via de specifika exemplen som ofta får symbolisera den globala kapitalismens destruktivitet för människa, djur och natur som vi den här gången närmar oss problematiken. Här finns inga plastberg, fisk som fraktas från en världsdel till en annan, bolmande fabriker, fattigdom. Det är resan från levande träd till produkt på andra sidan världen som Walden på sitt stillsamma sätt avtäcker.

Oavsett hur mycket kameran roterar skapas inget panorama som bygger upp en redig helhet. Främmandegörandet stämmer till var vi landar.

Marx skrev om att skifta blicken så att varan förvandlas från vardagsnytta till en i djup- och sidled utbredd härva av relationer och förvandlingar. I Walden har vi att göra med något liknande. Varan framstår inte längre som den vardagligt inhandlade saken som vi har en eller annan användning för.

Men den gåtfulla resa som Walden tar oss med på är inte heller ett pedagogiskt sätt att illustrera stegen från granskog till produkt. De avskalade scenerna har en främmandegörande effekt som börjar med att trädet fälls, där motorsågens gnissel och trädets brak kommer som en chock. Den globala kapitalismen framställs i en absurd nakenhet. För filmens logik är det därför viktigt att vi inte ser vart virket bärs. Skeendena framstår i en anonym att-het. Oavsett hur mycket kameran roterar skapas inget panorama som bygger upp en redig helhet. Främmandegörandet stämmer till eftertanke och det är inte självklart var vi landar.

För egen del fann jag detta vara ett egensinnigt sätt att förlita sig på filmens uttrycksmedel snarare än en förklarande berättarröst för att närma sig teman där det inte kan skada alls att ta ett steg tillbaka, betrakta, låta förbryllas.

Mio Lindman
Projektforskare i ämnet filosofi vid Åbo Akademi.