25.11.2020
När man upplever att man inte har något att förlora eller är tillräckligt trött kan världens mångtydighet locka en med destruktiva lösningar och enkla sanningar, skriver Björn Vikström.
”Freedom is just another word for nothing left to lose.” Orden är hämtade från sången Me and Bobby McGee, som skrevs av Kris Kristofferson och Fred Foster 1969. Låten har sjungits av flera kända artister, däribland Janis Joplin. Hon bandade in den bara några dagar innan hon dog av en överdos av heroin, vilket gav orden i sången en dramatisk twist.
När vi talar om frihet går tankarna lätt till en kamp mot förtryck och orättvisor. Det handlar om att uppnå jämställdhet och demokrati, samt att alla, och i synnerhet olika minoriteter och oliktänkande, skulle få del av grundläggande rättigheter såsom yttrandefrihet och religionsfrihet. De medel människor tar till för att uppnå dessa mål kan inbegripa allt från påverkansarbete och demonstrationer till strejker och väpnad kamp.
Nyheterna berättar om folkliga protester mot diktatoriska ledare i såväl Belarus som Kirgizistan. Folkrörelsen Black Lives Matter reagerar mot oprovocerat polisvåld och mot djupa sociala orättvisor. Den frihet som man längtar efter och de metoder man tar till skiljer sig i de här fallen, men kampmotivet förenar.
Frasen i sångtexten representerar en diametralt motsatt syn på frihet: det handlar inte om resultatet av en lång och framgångsrik kamp, utan om att inte längre ha någonting att förlora. Frihet är det enda som återstår när allt har tagits ifrån mig.
Jag tror att orden formulerar en erfarenhet som många kan känna igen sig i, även om vi inte alltid vill erkänna det. När vi knäar under utmaningar i livet, såsom ekonomisk osäkerhet, stress i arbetet eller ansvar för sjuka eller åldrande familjemedlemmar, infinner sig ibland en morbid längtan efter att något dramatiskt skall inträffa, som skulle befria oss från allt ansvar.
Det finns en frihetskänsla i en total avsaknad av alternativ och valmöjligheter. Mina tankar går till Filifjonkan i en av Tove Janssons berättelser: när katastrofen hon länge fruktat har inträffat inser hon att det inte längre finns något att vara rädd för.
Lockelsen i den här formen av frihet ligger i att vi omedvetet tror att när det svåra har inträffat, har ingen längre rätt att förvänta sig något av oss. En plötslig omvälvande händelse skall befria oss från vardagens plikter – men i själva verket ställer katastrofen oss antagligen inför ännu större svårigheter.
Lockelsen i den här formen av frihet ligger i att vi omedvetet tror att när det svåra har inträffat, har ingen längre rätt att förvänta sig något av oss.
Den här känslan av att inte längre ha något att förlora kan vara direkt farlig. En person som inte anser sig ha något att förlora kan lockas till våldsamma eller självdestruktiva handlingar. Är du tillräckligt desperat eller uppgiven kan alternativet att förstöra för att bereda rum för något nytt te sig som den bästa utvägen.
Men längtan efter en frihet som befriar från allt personligt ansvar kan också ta sig mer subtila former. En person som inte längre orkar med motstridiga åsikter och värderingar kan börja lyssna på auktoritära ledare som erbjuder enkla lösningar. De populistiska partiernas framgångar bottnar åtminstone delvis i denna längtan efter att någon skall komma och ställa allt till rätta. Denna längtan efter att inte själv behöva ta ansvar, vare sig för vad man gör eller låter bli att göra, bidrar till de totalitära ideologiernas lockelse.
Jag tror att friheten ligger i en paradoxal kombination av det vi kan uppnå genom målmedveten kamp och det som ges till oss utan någon som helst prestation från vår sida. Överbetonar vi det förstnämnda blir friheten lätt kravfylld och prestationsinriktad; faller vi i det andra diket kan vi lockas till uppgivenhet och en låt-gå-mentalitet, där vi riskerar förlora känslan av mål och mening i livet.
Björn Vikström
Skribenten är professor i systematisk teologi vid Åbo Akademi.