19.12.2018
Jag var sjutton år och spenderade sommaren i Nice för att läsa franska. Jag bodde hos en äldre madame som var både hypokondrisk och rätt hysterisk till sin läggning. Dagarna flöt på med studier, festande och strandliv och jag njöt i fulla drag. Tills en dag då jag för ovanlighetens skull kom hem via mitt på dagen. Madame och jag småpratade lite då det ringde på dörren. Hon bad mig hålla mig tyst på mitt rum och inte avslöja att jag var hemma om hon inte kallade på mig. Jag hörde att en kvinna kom in i lägenheten och att de två började prata, småningom allt mer upprört – om vad, hörde jag inte. Efter en stund skrek madame ”Julia, Julia, viens vite; kom fort!”. Jag störtade ut ur rummet och såg en storvuxen kvinna stå med strupgrepp på min gamla värdinna.
”Ge dig av eller så ringer jag polisen!” skrek jag och tog tag i telefonen. Hon tittade ursinnigt på mig men till min lättnad bestämde hon sig för att gå. Jag var ordentligt rädd vid det laget, efter att snabbt ha gjort bedömningen att den stora kvinnan nog haft fysiskt övertag ifall hon gett sig på mig. Jag insåg dessutom att jag inte hade någon aning om vad numret till polisen var eller vad jag skulle ha sagt om jag ringt nödnumret – kom jag ens ihåg adressen till min värdinna?
Det visade sig att kvinnan var värdinnans dotter, som enligt madame hade drogproblem och som försökt pressa henne på pengar. Vi ringde madames husdoktor som anlände inom kort. Madame var i chocktillstånd, höll händerna runt sin ömmande hals och beskrev gråtande vad som skett. Doktorn undersökte henne och bad sedan att få tala med mig i enrum. ”Nå”, sa han leende. ”Berätta nu hur det egentligen gick till”. I och med att han var hennes egenläkare, insåg jag att även han säkerligen noterat att hon var hypokondrisk och ständigt ansatt av alla tänkbara och otänkbara fel och sjukdomar, vissa av dem rätt osannolika. Och jag förstod väl att han var skeptisk till hennes dramatiska berättelse. Men just i det här fallet var ju hans skepticism inte befogad.
En tid senare blev jag kallad till polisstationen på förhör. Jag visade mitt pass och på en inte alldeles flytande franska försökte jag redogöra för vad jag hade sett. Polisen som förhörde mig var en vänlig man som lyssnade uppmärksamt och lät mig tala i lugn och ro och inte verkade irriteras av mina stapplande formuleringar.
Upplevelsen var betydelsefull för mig såtillvida att det var första gången jag kom i kontakt med flera teman som jag senare i mitt yrke kommit att granska närmare: våld inom familjen, polisförhör och inverkan av stereotypier på hur vi bedömer människors utsagor.
Den bottenlösa tragedin i det hela slog mig först småningom. Att denna gamla dam måste vara rädd för sin egen dotter, i sitt eget hem. Och den sorg hon måtte känt över att dotterns liv blivit som det blivit.
Läkarens skepsis inför damens vittnesmål – hon var ju en sådan som överdrev – var igen ett typiskt exempel på hur en stereotypi kan inverka på vår bedömning av en persons tillförlitlighet. Detta finns det massivt med forskning om och är sannolikt ett underestimerat problem i vårt rättssystem.
Polisförhöret var en bra upplevelse: jag råkade ha turen att komma i händerna på en sympatisk person som genom sitt aktiva lyssnande uppmuntrade mig att berätta allt jag kunde med mitt begränsade språk. (Hur säger man struptag på franska, och hur ska jag kunna få dem att förstå att även om madame är hypokondrisk och hysterisk, så överdriver hon inte just i detta fall då hon berättar om sina erfarenheter?). Vi har ännu lång väg att gå innan alla rättsliga förhör – ta asylprocessen som ett aktuellt exempel – är anpassade till dem som förväntas berätta, snarare än till en snäv juridisk ram.
Julia Korkman
Skribenten är docent i rättspsykologi vid Helsingfors universitet och forskare vid Åbo Akademi.