Skriv här det du söker efter!

Filosofin och psykologin konvergerar

Filosofin och psykologin konvergerar

BILDER: Marcus Prest

Det finns starka tecken på att psykedelia har en positiv effekt på människor med depression. I samband med bruket av psykedelia rapporteras också mystiska erfarenheter som skakar om verklighetsuppfattningen på de som upplever dem. En fråga för Jussi Jylkkä och hans forskningsteam är hur man ska ordna in upplevelserna i det som kallas en vetenskaplig världsbild.

Medvetandeforskare Jussi Jylkkä vid ämnet psykologi vid Åbo Akademi forskar i mystiska erfarenheter kopplade till bruket av psykedelia. Dessa mystiska erfarenheter påminner om religiösa uppenbarelser och leder ofta till att den som upplever dem reviderar sin världsbild.

– Det finns rätt starka bevis för att mystiska erfarenheter ger en stor positiv långtidsförändring i välmående, säger Jylkkä.

– Välmåendet och förändringen av världsbild verkar höra ihop. Det vi, bland annat, undersöker är kompatibilitet mellan beskrivningarna av mystiska erfarenheter och det som beskrivs som en vetenskaplig världsbild. Välmåendeaspekten är förstås också viktig. Varje år uppskattas cirka 700 000 människor begå självmord och om det finns effektiva sätt att komma åt de fall som hör ihop med depression är det prioriterat att utreda sådana. Och tecknen är alltså starka på att psykedelia har positiv effekt vid behandling av depression.

Jussi Jylkkä har en filosofibakgrund vid Åbo universitet varefter han bytte till psykologin vid Åbo Akademi.

– Filosofin och psykologin konvergerar i psykedelia. Dels handlar det om de mystiska upplevelser som undersöks med forskningsverktyg som tillhör psykologin, dels handlar det om ett filosofiskt arbete i att överhuvudtaget försöka förstå vad de begrepp man rör sig med betyder.

Grovt taget kan man säga att vissa människor byter från en slags ”hård fysikalism” till en ”panpsykisk åskådning” när de haft en mystisk erfarenhet, säger Jussi Jylkkä.

Psykedelia är ett begrepp som myntades av läkaren Humprey Osmond på 1950-talet. Med begreppet försökte han fånga in verkningen av droger som LSD och meskalin; droger som klassas som hallucinogena.

En psykedelisk upplevelse beskrivs i litteraturen som sinnesutvidgande, “själsligt öppnande” och med ord som anspelar på hallucinationer. Bruket av hallucinogena substanser (som till exempel fås ur vissa svampar), eller tekniker för att uppnå psykedeliska tillstånd med eller utan preparat, antas vara lika gamla som den mänskliga civilisationen, om inte äldre. Psykedelia anses ligga till grund för religiösa upplevelser och religiösa tolkningar av världen i de flesta äldre kulturer.

Samtidsmänniskan associerar förmodligen psykedelia med 1960-talet, hippierörelsen, Kalifornien, och moraliskt tveksamma och urspårade experiment med LSD.

– När man studerar det här kommer man snabbt in på frågor som: vad är en mystisk erfarenhet? Vad menar man med att en erfarenhet karaktäriseras som ”mystisk”? Ett sätt att närma sig frågan är att be de som haft dessa mystiska erfarenheter beskriva sin upplevelse. För att få grepp om beskrivningarna och frågorna som ansluter används ofta MEQ-30 enkäten som grundar sig på filosofen Walter Stace’s forskning.

MEQ-30, eller ”The Mystical Experience Questionare” som försöker snappa upp erfarenheter som fritt översatta från engelska ser ut så här: ”intern känsla av enhet”, ”extern känsla av enhet”, ”tidlöshet och platslöshet”, ”inre subjektivitet”, ”objektivitet och verklighet”, ”helighet”, ”djup ro och fröjd”, ”paradoxialitet”, ”det outsägliga”

– Det är filosofiska och andliga frågor som relaterar till en känsla av att allt är en enhet, allt har ett medvetande, en känsla av att man mött verklighetens grundläggande natur. Men hit hör också ofta lite mera problematiska idéer om att kunna se in i framtiden, att utomjordingar går ibland oss, att vi har förmåga till telepati och dylikt.

– Bara som ett kort sidospår som går ihop med det här osunda: vid stormningen av Capitol Hill i Washington brukades det en hel del psykedelia och det rapporterades om psykedeliska erfarenheter, särskilt bland QAnon anhängare. Mannen som kallades ”Shamanen” förkroppsligade en sorts bild av psykedelia.

Den som har dessa upplevelser ställs inför en ontologisk chock. Allt man hittills trott ställs på huvudet – åtminstone just då man är inne i upplevelsen.

Stormningen av Capitol Hill ger en felaktig bild av den forskning kring psykedelia som Jylkkä driver, och den här artikeln ska inte handla desto mer om den händelsen eller QAnon, utan snarare om begreppsliga frågor kring forskningen

Men den som vill kan kolla in just videomaterial om ”Shamanen” under stormningen av Capitol Hill på nätet: Man får tag på något av hur han orienterar sig i världen utifrån vad han säger i det videomaterial som spelades in – och hans beteende ger en vink om hur ett visst sorts psykedeliskt delirium ser ut. Han är till exempel inte ute efter våld och det finns en slags surrealism över honom som går utöver hans uppenbarelse.

– Jo, men det där spåret för fel. Det är ovanliga företeelser, det är inte vanligt att storma Capitol Hill. Och ”Shamanen” är en extrem typ.

I samband med mystiska erfarenheter beskrivs ibland en upplevelse av att man träffar Gud, att man upplever verklighetens grundläggande natur, eller att man får en insikt i livet efter döden – och att dessa upplevelser ger en djup existentiell effekt på de som upplever dem.

– Den som har dessa upplevelser ställs inför en ontologisk chock. (Ontologi: Läran om varat, om verklighetens grundläggande beskaffenhet. Red.) Allt man hittills trott ställs på huvudet – åtminstone just då man är inne i upplevelsen. Respondenterna rapporterar ibland en känsla av att allt som existerar har ett medvetande. De nämner också en ökad kontakt med naturen och med andra människor. Känslan av att allt är samma sak som ens medvetande.

– Jag, eller vi, vår forskningsgrupp vill alltså utreda hur vanliga de här upplevelserna är och om de ger upphov till ett större välmående.

– Men vi vill också höra om negativa erfarenheter. Vilka är dessa, hur ser de ut?

Ett problem med dessa undersökningar är att det inte är lagligt att använda psykedeliska substanser, inte för ”rekreationsbruk” och inte heller under kontrollerade former – så att göra experiment med deltagare som intar preparat kommer inte på fråga. Åtminstone inte i Finland, än, även om man redan gjort sådana på Karolinska institutet i Sverige.

Det betyder att Jylkkäs grupp istället förlitar sig på forskningsmaterial tillgängligt på nätet och egna enkätundersökningar riktade till personer som planerar att göra en psykedelisk resa för att se vilka slags förändringar som sker.

Ett problem som dock dyker upp med enkätundersökningar, till exempel MEQ-30, är att det språk, de definitioner man väljer, lätt börjar styra svaren åt ett visst håll: man tvingas använda ett på förhand utvalt urval beskrivande ord och begrepp som gäller för respondentens upplevelser. Därför används också öppna frågor, för att respondenten ska själv ska formulera sig med de ord den själv associerar till med minsta möjliga styrning.

Öppna frågor anses dock allmänt som krångliga i forskningen eftersom svaren kan vara kaotiska och att det över huvud taget kan vara svårt att inordna svaren så att man hittar gemensamma nämnare, eller att vara säker på vad respondenterna menar med sina ord.

– Det är viktigt att försöka få respondenterna att prata öppet om sina psykedeliska erfarenheter, det vill säga det man åstadkommer med öppna frågor. Vi vet att de psykedeliska och mystiska erfarenheterna är väldigt kontextberoende och det finns skäl att låta de som svarar fritt associera till vad de själva tycker att var viktigt i sammanhanget.

Med kontextberoende avses stämningar, miljöer, förväntningar, vem personen som har upplevelserna delar upplevelsen med, och dylikt – det vill säga alla faktorer utom själva substansen i sig, som kan inverka på hur upplevelsen tar sig i uttryck.

En faktor som också kommer in i dessa öppna frågor är respondentens språkliga förmåga och sätt att uttrycka sig över huvud taget. Den som till exempel har erfarenhet av hur personer berättar om religiösa erfarenheter, eller egentligen vilka omvälvande erfarenheter som helst, kan slås av hur språket ibland styr in i klyschor eller stereotypier, som i sig kan fånga exakt det som berättaren vill fånga. Men det finns också en möjlighet att den som berättar helt enkelt inte får ord på det den vill berätta och därför ramlar in i ett språk som den sociala miljön redan formulerat och det respondenten uttrycker därför inte fångar personens egen upplevelse särskilt bra. Och då är man tillbaka i problemet med ett på förhand utvalt urval av begrepp. Sammantaget betyder det att det krävs en god språkkänslighet av forskaren för att arbeta med svar på öppna frågor.

Hur ser de världsbildsförändringarna ut hos dem som säger sig ha genomgått sådana?

– Grovt taget så kan man säga att vissa människor byter från en slags ”hård fysikalism” till en ”panpsykisk åskådning”.

– Hård fysikalism kan översättas till att världen är ”kall” materia, utan känslor. Och panpsykisk åskådning är en världsåskådning där man ser allt som besjälat.

– De mystiska erfarenheterna verkar stå i strid med det man betecknar en ”vetenskaplig världsbild” – och erfarenheterna är så starka att de faktiskt verkar resultera i ett fundamentalt skifte i världsåskådning.

Frågor som då alltså uppstår, förutom vad som menas med mystisk erfarenhet, är vad som menas med en vetenskaplig världsbild. Exakt på vilket sätt tänker sig personen som säger sig ha en vetenskaplig världsbild att den tar sig i uttryck i vardagslivet. Till exempel: vetenskaplig i kontrast till vad?

– Det här är också en fråga i forskningen: Hur ska en forskare som ser sig ha en vetenskaplig världsbild förhålla sig till mystiska upplevelser.

Hur inordnar man medvetandet i en vetenskaplig världsbild?

– Man ser också medvetandet också en fysikalisk process.

Jag är nyfiken på det där. För då står man väl då inför frågor som: vem är det som betraktar denna fysikaliska process? Fysiken själv? Är medvetandet ett epifenomen, en illusion av medvetenhet som uppstår som en biprodukt av de fysikaliska processerna? Så att det i ”mig” som ställer dessa frågor till ”dig” bara är ett slags ytfenomen. Om så blir det också svårt att förstå hur man ska förhålla sig till fri vilja, hur kan det finnas utrymme för frihet i en rent fysikalisk modell? Utesluter inte språket man då använder, jag menar logiken i det tillgängliga språket, möjligheten för frihet?

– Det där du beskriver kallas ”the hard problem of consciousness”, medvetandefilosofen David Chalmers är kanske den mest kända som sysslar med det. Frågor som: Varför känns något som något? Varför har vi ett medvetande? Varför känns det som att jag lever och existerar?

Alltså: varför är jag någon som känner något över huvud taget, säger att jag upplever att jag existerar, och att jag, vad nu detta jag sedan är, förhåller mig till detta existerande?

– Ja. Till de så kallade ”easy problems” hör saker som: vad leder till att jag reagerar när min telefon ringer, alltså, varför reagerar jag på stimuli x med respons y. Men de svåra problemen är just precis svåra att hantera och är filosofiska till sin natur.

Frank Jacksons Mary’s room”-tankeexperiment används för att illustrera ”the hard problem”. Det går ut på att Mary är en person som är färgblind, eller som bara kan se i svartvit skala. Men hon är expert på fysikaliska data om hur människor upplever färg, hur hjärnan registrerar färg, och så vidare. Hon är alltså expert i forskningen kring ämnet. En dag genomgår Mary ett kirurgiskt ingrepp som gör att hon får färgseende. Frågan är: lär hon sig något nytt nu? Finns det något som Mary nu förstår då hon själv upplever färger till skillnad från den kunskap hon redan besitter om färger?

– Det här exemplet har använts som ett argument mot fysikalism. Då utgår man alltså från att Mary nu, när hon själv upplevt färger, har en ny förståelse som hon inte hade innan. Frågan i exemplet är alltså: finns subjektiva upplevelser av färger som vi inte kan känna till utan att själv ha upplevt dem?

– Om man återgår till ”the hard problem”: Där finns en diskrepans mellan vetenskap och själva världen. Om man ser sig själv som en observatör som bara kallt betraktar allt ser allt runtomkring oss ut som processer som pågår helt utan vår inblandning och oberoende av vårt medvetande. Men våra erfarenheter syns inte i hur världen ter sig genom det här perspektivet, även om både erfarenhet och känslor verkligen är en konkret del av världen.

Är ett problem, just det där med språket: att det språkspel som används för att se världen med en fysikalisk optik, ett distanserat perspektiv, helt enkelt inte kan fånga in saker som ”mening”, eller ”fri vilja”, ”moral”, och så vidare. Det finns ingen plats där dessa begrepp tar fäste?

– Den psykedeliska forskningen är en slags brygga mellan de här två världarna. Jag menar inte i någon metafysisk mening, jag tror till exempel själv att en fysikalisk världsbild är förenlig med en idé om fri vilja. Det är bara svårt att hitta sätt att beskriva detta på. Är vissa saker transcendent för vårt medvetande? Det kan hända att man inte ens kan beskriva dem rakt av.

Har du själv erfarenhet av psykedelia?

– Ja. Jag har deltagit i ett experiment tillsammans med några andra. Det fanns en journalist på plats och följde upp tillfället. Problemet är som sagt att det är förbjudet att använda psykedeliska droger även i forskningssyfte, men man kan även använda vissa andningstekniker och motsvarande för att uppnå tillståndet.

Vad använde du, ni?

– Vi specificerade inte vilken metod vi använde.

Hur skulle du beskriva upplevelsen?

– Det är mycket svårt att sätta ord på hur det var. Och upplevelsen är unik för varje enskild människa. En överväldigande känsla jag hade var av nuet; att allt som varit har varit och allt som ligger framför är framtiden – en mycket stark känsla av att vara där och nu.

– I en fas av experimentet åt jag en bit choklad. Jag hade en mycket stark känsla av att chokladen smälte samman med mig. Jag kände hur sockret frigjorde sig i mitt blodomlopp, metaboliserades, att allt det här fångas upp av nervcellerna i hjärnan. Chokladen blev jag. Det kändes som en mycket konkret sanning.

Är det här just det du menar med kontextbundenhet: Nämligen eftersom du är en person som känner till att chokladen innehåller socker och att socker tas upp i blodomloppet. Din förhandskunskap gör att du då också upplever choklad under ett psykedeliskt rus på ett visst sätt?

– Jo, upplevelsen förstärker det jag redan ”vet”.

 

 

Psykedlisk forskning

Den nutida psykedeliska forskningen kan grovt indelas i tre grupper:

1) Empirisk och naturvetenskaplig forskning.

2) Upplevelseinriktad forskning, där man observerar psykiska symptom eller välbefinnande.

3) Filosofisk forskning, där man dryftar icke-empiriska frågor och sådana som till exempel rör världsbild.

I praktiken anknyter de olika perspektiven till varandra. Globalt sett har den vetenskapliga forskningen kring bruket av psykedelisk terapi under den senaste tiden ökat i en allt snabbare takt. Preliminära forskningsresultat visar att psykedelia-assisterad psykoterapi är en effektiv behandlingsform för allvarliga psykiatriska problem, såsom depression, traumatiskt stressyndrom och ångest.

Centra för psykedelisk forskning har grundats till exempel vid Imperial College i London, Johns Hopkins-universitetet i Baltimore, Karolinska Institutet och vid många andra toppuniversitet. Forskningen fokuserar i första hand på kliniska och neurovetenskapliga frågor, såsom huruvida psykedelia-assisterad terapi är till hjälp i behandlingen av depression och andra psykiska problem, samt hur psykedelia påverkar hjärnan. Ett centralt fynd är att psykedelia minskar aktiveringen av det så kallade vilotillståndsnätverket, vilket bland annat är kopplat till ”ältandet” hos deprimerade.

Psykedelia har också noterats öka kopplingarna mellan hjärnans olika områden och den så kallade informationsentropin, vilket gör det möjligt för tankar att frigöra sig från gamla banor.

Psykedelia avviker från övriga läkemedel som används inom psykiatrin i det avseendet att deras effekt ser ut att förmedlas utifrån djupet på den ”mystiska upplevelse” de ger. De psykedeliska substansernas effekt bygger alltså centralt på förändringen i medvetande i och världsbild och inte enbart på fysiologiska processer.

Den centrala orsaken till att studera psykedelia och i synnerhet psykedelia-assisterad terapi är deras potential för att minska mänskligt lidande. Exempelvis depression är ett globalt problem och den centrala bakomliggande orsaken till självmord. Enligt WHO:s uppskattning dör 700 000 människor per år till följd av självmord. Effekten av traditionella behandlingsformer för depression är anspråkslös och nyare forskning tyder på att psykedelia-assisterad forskning kunde vara betydligt mer effektiv.

 

 

Redaktörens hang-up med vardagsanvändningen av begreppet ”vetenskaplig världsbild”

Den som säger att den håller sig med en ”fysikalisk” eller en ”vetenskaplig världsbild” gör, utgående från redaktörens personliga möten i livet, mer en markering mot personer med religiösa uppfattningar än det handlar om personens aktiva förhållande till den senaste forskningen, säg vad gäller människans förmåga och strategier att orientera sig i världen. Ibland säger samma person att den bara tror på ”fakta”.

Den sortens utsaga är ofta baserad på en ytlig reflektion över vad fakta är, och hur dessa fakta samverkar eller inte samverkar med ens sätt att vara i världen. Hur placerar sig dessa fakta, på allvar, i hur man till exempel förhåller sig till sin vardag, sina medmänniskor, till sin existens? Eller är det viktiga man försöker säga att man inte tror på ett liv efter döden? Att man inte tror på Gud? Att man bara tror på sådant man kan bevisa med vetenskapens hjälp och att frågor som hur man lever sitt liv i övrigt faller utanför ens vetenskapliga världsbild, förutom kanske att ens insikt att man bara lever en gång innebär en viss inställning till detta enda liv?

Men vad den inställningen är lämnas öppet – den kan lika gärna vara utilitaristisk, hedonistisk, rationalistisk, och så vidare. Detta varken sagt som en kritik av världsbild eller hypotetisk livsinställning.

Men vad betyder det att inte tro på Gud och vad tror man att det betyder att tro på Gud?

Dessa frågor ställs inte för att köra någon som helst livsåskådningspropaganda, utan för att försöka peka på att det inte är uppenbart att man vet vad man själv menar när man fäller dylika omdömen.

Och för att slänga sig ännu krångligare: vad betyder det att veta vad man menar, hur visar det sig i ens liv att man vet något? (Det här tar aldrig slut, men avsikten är igen varken att besserwissra eller vara spetsfundig – bara att försöka peka på hur snabbt saker blir svåra att redogöra för när man ställs inför frågan.)

Att säga att man har en vetenskaplig världsbild är också ett sätt att stänga av diskussionen eller att begränsa den och markera vad man över huvud taget är beredd att förhålla sig till. Det kan för all del ibland finnas goda skäl till den sortens inställning. Att säga att medvetandet finns i hjärnan och består i elektrokemisk verksamhet stämmer överens med en viss typ av vetenskapligt förankrat perspektiv. Men det säger inget om hur man förhåller sig till upplevelser annat än att man styr bort relevansen för upplevelser som sådana genom att säga att de är förorsakade av hjärnkemin och är ”subjektiva” och hur man förhåller sig till dem kan vara en fråga för ”tycke och smak” och därför inte har någon relevans i förhållningssättet till medvetandet, vad vi är.

Det här bara som ett ytskrap och en möjlig start på en diskussion man kan ha med sig själv, sin vän eller ovän, om vad man egentligen tror. Eller vad man anser att det betyder att man ”egentligen tror” det ena eller andra.

En del av bilderna som snabbt skisserades här ovan är kantiga, starkt förenklade och aningen raljerande – men avsikten är att försöka visa en del av de frågor som tändes i redaktörens bioelektriska medvetande då han pratade med Jussi Jylkkä.