Fenomenet Alma Söderhjelm – Finlands och Åbo Akademis första kvinnliga professor

Alma Söderhjelm, 1920–30-tal. Foto: Åbo Akademis bildsamlingar/okänd fotograf

Historierna om Alma Söderhjelm är fascinerande. De berättar om ”en vasstungad och slagfärdig person”, som gick sin egen väg. Som en röd tråd genom Söderhjelms livsöde löper också historien om kvinnors inträde i den akademiska världen, som var en varken rätlinjig eller smärtfri process.

Alma Söderhjelm i sitt ”skrivrum” i Åbo som hon hade mellan åren 1927 och 1937. Okänd fotograf, 1920–30-tal. Foto: Åbo Akademis bildsamlingar

För att kvinnor skulle få tillträde till utbildning på den högsta nivån krävdes enskilda personer som utmanande konventionerna och slog sig genom glastak trots otaliga motgångar. Då Söderhjelm år 1901 ansökte om att bli universitetslärare, det vill säga anhöll om ”dispens från sitt kön” fick hon ett negativt besked. Samma sak hände då Söderhjelm ansökte om rätten att få söka en professur i allmän historia. Till följd av detta övergav hon det akademiska livet för en lång tid, men återvände till slut, då till Åbo Akademi. Det privata svenskspråkiga universitetet öppnade sina dörrar för henne och inrättade en så kallad personell extraordinarie professur, det vill säga en tjänst som uttryckligen gav henne rätt att bli professor trots hennes kön. Men vem var denna slagfärdiga och envisa person? Vi tar det från början.

Kvinna på gott och ont

Alma Söderhjelm föddes år 1870 som tredje yngst i en syskonskara på åtta döttrar och tre söner i en tjänstefamilj i Viborg. Söderhjelm gick i skolan i Viborgs fruntimmersskola. Vid den här tiden fanns det ingen andra stadiets undervisning för flickor i Finland, så Alma tog privatlektioner för att kunna erhålla studentexamen. Hon blev sedan den nittonde kvinnliga studenten i Finlands historia.

Söderhjelm ansökte efter det om rätten att få fortsätta studierna vid Kejserliga Alexanders Universitetet (som år 1919 blev Helsingfors universitet). Söderhjelm fick dispens av den ryska kejsaren och inledde sina studier år 1889 i Helsingfors. Senare studerande hon vidare vid det kända Sorbonneuniversitetet i Paris. År 1900 blev hon filosofie doktor, som tredje kvinna i landets historia. Då Söderhjelm inledde sina studier hade inte en enda kvinna i Finland ännu disputerat för doktorsgraden, men före henne hann läkaren Karolin Eskelin (1895) och historieforskaren Tekla Hultin (1896). Alma var också intresserad av kultur och speciellt teater, och hon konstaterade att om hon inte varit akademiker skulle hon ha blivit teaterkritiker. På hennes tid fanns det dock inte en enda kvinnlig tidningsredaktör, så den akademiska världen tedde sig kanske trots allt mera tillgänglig.

Historiker Marja Engman, tidigare bibliotekschef vid Åbo universitet, som forskat i Alma Söderhjelm under hela sitt vuxna liv, anser ändå att det att Söderhjelm var kvinna också delvis var till hennes fördel. I Söderhjelms egen familj ansågs hon vara det mest intelligenta barnet, och det blev viktigt för den progressiva familjen att stöda henne i hennes akademiska karriär. Speciellt hennes bror Werner som var universitetslärare blev en viktig förebild och ett stöd i början av Söderhjelms karriär.

Överlag var Söderhjelm en personlighet med många sidor, hon var akademisk och kulturell, senare också politiskt engagerad mot förryskningen. Enligt Engman finns det trots att det skrivits mycket om Söderhjelm ännu inget litterärt verk som skulle belysa hennes olika sidor på ett heltäckande sätt. Engmans doktorsavhandling ”Alma Söderhjelm i vetenskapen och offentligheten själv” (1996), lämnar till exempel till stor del bort Söderhjelms politiska engagemang. Engman skulle därför ännu villa skriva en heltäckande populärvetenskaplig bok om Alma Söderhjelm med namnet ”Fenomenet Alma”.

Revolutionsforskare och revolutionär

Söderhjelm blev en revolutionsforskare, med den franska revolutionen som specialområde. I sin doktorsavhandling forskade hon i pressens villkor under revolutionsåren i Frankrike. Hennes avhandling väckte stor uppmärksamhet i Frankrike och Europa. I Finland däremot passerade den relativt obemärkt eftersom det inte fanns någon forskningstradition kring temat här. Avhandlingen uppmärksammades för sin kvalitet men också för det faktum att den var skriven av en utlänning (ur ett franskt perspektiv sett) och av en kvinna ansågs uppseendeväckande. Hennes handledare Alphonse Aularde, Sorbonneuniversitetets första och mest långvariga professor i franska revolutionens historia, beskrev avhandlingen som ”synnerligen fulländat, klart, intressant och historiskt på ett intressant sätt”. Engman ser intresset för revolutionen som något Söderhjelm inkorporerade också i sitt eget liv.

– Revolutioner kan ofta ses som relativt korta men desto mer betydelsefulla händelser. Alma var ett sorts sin tids Danton. Hon var banbrytande och modern. Bara en sådan sak som att hon hade ett stort intresse för olika tekniska prylar visar på detta. Hon var till exempel mycket intresserad av fotografi. I Åbo Akademis bildsamlingar finns en del av hennes bilder, berättar Engman.

Men Söderhjelms ambitioner var inte i synk med den tid hon levde i. Hon fick helt enkelt lov att försöka revolutionera den akademiska världen med sig själv som insats. År 1901 föreslogs Söderhjelm att bli docent vid Alexandersuniversitetet av J.R. Danielson, professorn i allmän historia. Danielson ansåg inte att hennes kön vara ett hinder för att sköta uppgiften, men det behövdes tillstånd av kejsaren. Anhållan gick trots allt inte så långt, utan stoppades av t.f. kansler V.K. Plehwes som avslog den formella begäran. Plehwes konstaterade att om kvinnor kunde bli universitetslärare i Finland skulle de kräva samma rättigheter också på andra håll i Ryssland, han konstaterade också att ”han fått nog av den familjen”. De politiska förhållandena ändrades trots allt snart efter detta och år 1906 utnämndes Söderhjelm till docent vid universitetet. Hon blev således den första kvinnliga docenten i både Norden och Ryssland.

Så långt hade tiderna trots allt inte förändras att en kvinnlig professor ansågs gångbart. År 1911 som 41-åring försökte Söderhjelm utreda om det var möjligt för henne att söka en professur i allmän historia vid Alexandersuniversitetet. Utredningen blev lång och utdragen. Till slut kom ett nekande svar, den avgörande rösten gavs av den juridiska fakulteten som ansåg att en kvinna inte kunde avlägga domared, vilket var nödvändigt ”för att utföra vissa disciplinära uppgifter som hörde till konsistoriet”. Regelverket ändrades senare men då var professuren som passat Söderhjelms profil redan besatt.

Söderhjelm upplevde efter detta att hon inte längre hade något stöd i universitetsvärlden och sökte sig därefter till journalistiken och författarskapet. Tack var ett resestipendium kunde hon flytta till Stockholm och inledde där en ny karriär med att skriva essäer, populärvetenskapliga böcker, lokalhistoria, kåserier och teaterkritik. I Stockholm levde hon ett bohemiskt liv. Hon umgicks i konstnärs- och adelskretsar och var bland annat god vän med filmregissören Mauritz Stiller och prins Wilhelm, som hon delade sitt teaterintresse med.

I Sverige blev Söderhjelm känd och uppskattad bland annat för sina kåserier i Dagens Nyheter. Hon fick trots allt sparken från DN efter att hon gett ut boken ”Kärlekens väninna” (1922), där hon beskrev svårigheten i att kombinera erotiskt lust med intellektuell samvaro.

– Boken ansågs mycket kontroversiell, inte minst för att den var skriven av en kvinnlig docent i femtioårsåldern. Flera personer ur Söderhjelms egna familj bröt till och med kontakten med henne efter att boken kom ut, berättar Engman.

Världsvan professor i en småstad

År 1927 som 57-åring ansökte Söderhjelm om befrielse från sin docentur. Hon ville bli en fri forskare och skribent. Samma år erbjöds hon trots allt en chans inom den akademiska världen hon inte kunde tacka nej till. Det inrättades en professur i allmän historia vid det privata svenskspråkiga universitetet Åbo Akademi för Söderhjelm. Hon skulle alltså bli Finlands första kvinnliga professor. Det hela hade initierats av Åboaffärsmannen Ernst Dahlströms äldsta son Carl-Johan Dahlström som övertalade sin faster Ellen Dahlström att ge en stor donation för inrättandet av professuren.

Den så kallade personell extraordinarie professuren, innebar att det var förutbestämt att professuren skulle tillfalla just Söderhjelm. Hennes tillträde möttes därför med en viss skepsis från akademins håll. Hon hade också lyckats förhandla till sig två månader tjänstledigt per år, som väckte avundsjuka från övriga anställda vid universitetet, speciellt av P.O. von Törne, professor i nordisk historia som blev tvungen att överta hennes arbetsuppgifter då hon var borta.

Som professor hade Söderhjelm mellan fyrtio och femtio studerande och hennes undervisning lade betong på Frankrikes historia och speciellt på den moderna tiden. Söderhjelm underströk vikten av diskussion, av seminariearbeten och engagerade sig i sina studerande både gällande akademiska och personliga framgångar.

Efter att ha bott i både Stockholm och Paris hade Söderhjelm trots allt svårt att hitta sin plats i Åbo, i det hon upplevde var en småstad med en småstadsmentalitet.

– Hon kom alltid till Åbo iklädd vackra och uppseendeväckande kläder direkt från Stockholm eller Paris. Den mansdominerade akademin hade överhuvudtaget svårigheter att förhålla sig till den nya professorn, och som forskare blev hon ganska isolerad, säger Engman.

Bildning eller nationalism

I slutet av Söderhjelms yrkeskarriär hade samhället runt henne förändrats. I Finlands som just blivit självständigt, pågick ett aktivt nationalistiskt arbete. Inom historieforskningen prioriterades Finlands historia och många forskare inom allmän historia övergick därför till att forska i den inhemska historieskrivningen. Vid denna tid hade Söderhjelms egna forskningsintressen glidit över från revolutionsforsking till forskning kring historiska personligheter, speciellt inom det franska och svenska hovet.

Flera som kände Söderhjelm kallade henne för en 1700-talsmänniska. Bildning, upplysningen och strävan efter att bli en medborgare av världen gick i bjärt kontrast till det tidiga 1900-talets nationalistiska och patriarkala vindar i Finland. Den akademiska världen som hon upplevde vara formbunden, kylig och stel rimmade illa med hennes karaktär, men hon slog sig ändå fram på just den arenan. Detta gör henne till en beundransvärd person och en nyckel i universitetsvärldens jämställhetsarbete. Markerna hon plöjde fram för kvinnor som skulle komma efter henne blev tack vare hennes kompromisslöshet både vidare och bördigare.

– Alma Söderhjelm var en banbrytande och spännande person, ett fenomen man fick ta ställning till helt enkelt, konstaterar Engman.

 

Artikeln ingår i en artikelserie om intressanta personligheter ur Åbo Akademis historia. Serien är ett samarbete mellan Åbo Akademi och Åbo Underrättelser i samband med akademins 100-årsjubileum.