10.1.2024
I vår samtid förväntas vi skapa våra egna liv likt forna tiders stormän och därför är det en god idé att försöka lära sig något av umgänge med dem.
Svensken Stig Ramel skrev i mitten av 1990-talet den uppmärksammade historiska biografin Gustaf Mauritz Armfelt 1757–1814: dödsdömd kungagunstling i Sverige, ärad statsgrundare i Finland.
Orsakerna till att amatörhistorikern Ramel skrev boken om Armfelt var personliga. I sitt adliga barndomshem fick han lära sig att tycka om Finland och den mångsidiga Armfelt var enligt Ramel en fascinerande person. Armfelt var energisk, tidvis hetsig, ambitiös och principfast och förutom inflytelserik statsbyggare i två stater, också en charmerande men frispråkig och trofast hovman och framgångsrik diplomat. Han var en modig och av soldaterna omtyckt framgångsrik officer. Han var teaterman och medlem i Svenska Akademien, internationellt välkänd motståndare till franska revolutionen och Napoleon, och en Don Juan med ett samvete, som efter sina kärleksäventyr hittade hem till ett familjeliv med fru och barn.
De tre år som det tog att skriva boken beskrev Ramel som ett umgänge med en nära stående släkting, för Ramel var Armfelt lika levande i samtiden som om han ”vore av kött och blod”. Ramels granskare blev ”förälskad” i Armfelt då hon korrekturläste boken. Läsaren bjuds att umgås med Ramels älskade Armfelt på en underhållande, medryckande, gripande och lärorik resa genom hans liv. Ramels kärleksmetod gör det svårt för läsaren att vara en avståndstagande och kyligt analyserande betraktare, i stället är det frestande att tillåta sig en barnslig förtjusning över att få en inblick i de armfeltska äventyren och följa med som en vän.
Historiska biografier om samma epok, som exempelvis Ramels mera distanserade bok om Göran Magnus Sprengtporten och Charlotta Wolfs bok om Johan Fredrik Aminoff som betonar den historievetenskapliga kontexten i vilken biografin har skrivits, inbjuder inte på samma sätt till ett lika nära umgänge med huvudpersonen. En historisk biografi som påminner om den om Armfelt, som jag spontant kommer att tänka på, är Michael Kordas om Lawrence av Arabien.
I vår allt mera liberaliserade samtid har vi alla kastats ut i en nästan gränslös och individualiserad frihet att förverkliga oss själva som samhällspåverkare, företagar-arbetstagare, och privatpersoner, vilket återaktualiserar Armfelt och hans gelikar som exempel. Likt upplysningstida friherrar skall vi själva skapa vår tillvaro inom många olika områden. De flesta av oss saknar dock en priviligierad aristokratisk utgångspunkt när vi skall förverkliga den stora friheten i våra liv. Men likväl skall vi göra något av den, och fallgroparna är många. I vår tid framstår modiga sanningssägande vänner – likt Gustav III:s vän Armfelt – som samtalar med varandra i en välvillig anda som viktigare än någonsin tidigare.
Armfelts stora personliga tragedi var avsaknaden av en god vän, eller förmågan att lyssna på en sådan, som skulle ha sagt: Skruva ner tempot, annars tar du och de som står dig närmast allvarlig skada. Som Gustav III:s bästa vän vågade han vara av annan åsikt än kungen och han försökte rädda monarken från dennes misstag, men han saknade någon som kunde spela samma roll för honom.
Armfelt dog utarbetad och sliten i relativt ung ålder. Drömmen om ett stillsamt familjeliv på Åminne gård förblev ouppfyllt. Ett öde som inte torde vara helt obekant för många karriärister i vår samtid.
Christian Sourander
Skribenten är alumn från ÅA och doktorand i nordisk historia.