En resa genom Mongoliet

En resa genom Mongoliet

Jag hade länge velat göra en resa till Mongoliet. Jag känner en kvinna där som jag lärde känna i Japan under ett utbytesår, och tanken hade länge varit att jag skulle åka och hälsa på henne. Men resan blev inte av förrän nu, nästan tio år senare.

Jag tog transsibiriska järnvägen dit. Jag hade ju inte varit i Ryssland heller förut. Så jag bestämde mig för att åka till Mongoliet genom Ryssland och stanna till och utforska några ryska städer på vägen.

Jag åkte med järnvägen ända till den ryska staden Ulan-Ude i Sibirien. Jag reste i augusti, den livligaste turistsäsongen för kineser och ryssar, så jag fick inte plats på tåget mellan Ulan-Ude och Ulaanbaatar. Jag var tvungen att hitta ett alternativt sätt och hittade en bussförbindelse mellan Ulan-Ude och Ulaanbataar. Den bussresan skulle ta 14 timmar.

Det Mongoliska landskapet är vidsträckt. Resan mellan den mongoliska gränsen till Ulaanbataar utgjorde cirka åtta timmar av den 14 timmar långa bussresan. Under dessa åtta timmar såg man inte mycket bosättning. En del boskap och lite jurtor (”geer”) här och där. Jurtor är så kallade filthus som Mongoliets nomader bor i.

Mongoliet är mer än fyra gånger så stort som Finland, men har en population på bara cirka tre miljoner. Nästan hälften av människorna bor i Ulaanbaatar och ungefär hälften lever som nomader som livnär sig på boskapsskötsel runtom i det vidsträckta landet. Nomaderna flyttar under året enligt hur boskapen behöver röra på sig. De bor i jurtor som går att montera ner på ett par timmar och resa på ett annat ställe. Vissa särskilt stränga vintrar har lett till urbanisering. Då kylan har dödat en del av nomadernas boskap och livnäring har de flyttat in till huvudstaden i hopp om att hitta jobb istället. De har monterat upp sina jurtor i utkanterna, som sedan har bildat hela så kallade jurtadistrikt.

När jag anlände till Ulaanbaatar började min näsa strax rinna oupphörligt. Jag trodde först att jag var förkyld, men insåg sedan att det antagligen var smogen som fick mig att reagera. Min väninna förklarade att Ulaanbaatar är en av de mest luftförorenade städerna i världen. Hon förklarade att hennes föräldrar flyttat till Europa över alla andra månader än sommarmånaderna för att luftkvaliteteten i Ulaanbaatar är så dålig, framförallt under de månader som bostäderna kräver uppvärmning. Men den här smognivån var inget jämfört med hur det är på vintern sade min väninna.

– På vintern kan du knappt se tre meter framför dig.

Jag var chockad. Det här visste jag inte. Mongoliet har ett inlandsklimat med heta somrar och kalla vintrar. Jurtorna värms upp genom eldning och det är jurtadistrikten som orsakar smogen i Ulaanbaatar. Det menade i alla fall min kompis, och bekräftas av vad jag läser om fenomenet.

– De kommer hit och kväver oss, sa hon. De eldar allt de hittar, plast och annat också.

Det är vissa andra problem som också uppstår i anknytning till urbaniseringen. Det finns inga jobb för nomaderna som flyttar till staden, det uppstår alkoholproblem, misshandlade och övergivna barn. Stadsbefolkningen kan också skuldbelägga nomaderna för avsaknad av lämplig utbildning för att klara sig i det urbana livet och för att de inte själva såg till att deras boskap, och livnäring överlevde.

Mongoliet är inte bara landet för strupsång, livskraftig shamanism, vidsträckta naturlandskap, rik historia, naturnära folktraditioner, utan också ett land med en huvudstad som är en av de mest förorenade i världen, delvis för att det också är den kallaste huvudstaden i världen.