14.4.2020

Kolumnist Anna Möller-Sibelius skriver om apokalypsen och samhällets behov av poesins obestämbarhet.

När Ralf Andtbackas diktsamling Potsdamer Platz (som nyligen vann Runebergspriset) just hade kommit ut sade författaren i en intervju: ”Det finns någonting bortom apokalypsen! Om vi går under kan vi återuppstå, som Potsdamer Platz.”

Om vi går under kan vi återuppstå.

Jag kommer inte förbi de orden.

Hur ska man förstå dem? Som ett religiöst hopp i ett senmodernt författarskap som i övrigt inte uppvisar en sådan dimension? Som en mer eller mindre poetisk utsaga, ett uttalande som inte bör tas bokstavligt?

Antagligen det senare, tänker jag spontant.

Betyder det i så fall att poetiska utsagor överlag inte behöver tas på allvar, att de inte avser något särskilt, att de bara skrivs och finns och inte åsyftar något utöver sig själva? Är det fråga om ett språkligt utforskande fritt från värdeomdömen? Nihilism alltså?

Eller betyder det att lyriska utsagor i själva verket har ett etos men på ett så paradoxalt och komplext sätt att man inte kan närma sig dem förnuftsmässigt? Och försöker man göra det, så landar man ofelbart i konventionellt tänkande och bevisar bara sin egen läsarts begränsning?

Jag är en stor beundrare av Andtbackas poesi, det behöver kanske sägas. Och det uttalande som jag hängt upp mig på kunde lika gärna ha sagts av någon annan. Det har i olika variationer sagts av andra, av många. I samma intervju konstaterar han för övrigt att det enda sättet att hantera framtiden är dystopiskt.

Ja, skapande och undergång har hängt ihop under långa tider, det är en tankefigur som hör till moderniteten. Jag vet inte hur man ska tänka om de här frågorna. Andtbackas replik fångar bara så väl den problematik som jag själv kämpar med som litteraturvetare, läsare och människa.

Ett annat exempel. Ulrika Nielsens diktsamling Undergången, som kom ut 2015 fick ett mycket positivt mottagande och vann Yles svenska litteraturpris. Den lästes politiskt, som en protest mot ett cyniskt samhällsklimat präglat av marknadsekonomiskt tänkande. Ungefär så lät prismotiveringen. Själv opponerade hon sig mot den tolkningen – hennes intention var inte politisk. Hon skrev en essä om det här i Hbl, ”Konsten måste härbärgera det obekväma”.

Man kan förstå hennes synpunkter: rädslan för det politisk korrekta som smyger sig in i museers tillrättalagda moraliserande kommentarer visavi konstverk, bibliotekens utsortering av ”kränkande” litteratur, kravet att konst ska tjäna ideologiska syften.

Själv ser jag inte heller på poesi som ett politiskt eller etiskt verktyg. Den är inget verktyg. Den är något i sig själv. Och den kan på ett annat sätt än facklitteratur ge uttryck för det undflyende och intrikata i tillvaron. Vi behöver poesins öppenhet och obestämbarhet. Ett samhälle behöver det.

Samtidigt tror jag på förnuftet och det faktiska. På den logik som säger att om vi går under så är det slut med oss.

Jag slår upp ”apokalyps” i Svenska Akademiens Ordbok. Läser att det är en ”uppenbarelse om fördolda ting genom gudaingivelse särsk. om världens slut; särsk. i Bibeln”.

En påminnelse om att de religiösa konnotationerna kring ordet är uppenbara. Då finns det också en religiositet i de senmoderna föreställningarna om apokalypsen. Jag var för snabb att avfärda den tolkningen.

Det gör undergången mindre upprörande och kampen mot den onödig. Genom religiositet och lyriskhet får den… ett slags kreativt mervärde. Och vi vänjer oss mer och mer vid den. Den är gångbar, inne, på allas läppar.

”Om vi går under kan vi återuppstå.”

Kan vi? Är inte det en mycket farlig tro?

Anna Möller-Sibelius
Docent och forskare i litteraturvetenskap vid Åbo Akademi.