Skriv här det du söker efter!

Hur ska vi förstå näthatet?

”Det stannar ju inte på nätet”

Det jag har kommit fram till är att man inte kan avfärda näthatet som någonting som inte har någonting med den verkliga världen att göra.  Ibland hör man folk säga att ”låt det hållas på nätet”, men det stannar ju inte på nätet, säger Karin Sandell.

– Jag vill inte påstå att åsikterna som uttrycks på nätet skulle vara nya, men med näthatet är spridningen en helt annan än vid kaffebordsdiskussionerna. Det som står på nätet försvinner ju aldrig. Trots att själva inlägget raderas kan det ha spridit till en annan plattform, använts av nån annan som i sin tur återberättar det i andra kanaler, säger Karin Sandell.

Sandell är doktorand i folkloristik vid Åbo Akademi. För sin doktorsavhandling har hon forskat i näthat mot finlandssvenskar.

Vad är näthat?

– Om man någorlunda kärnfullt ska definiera näthat är det fråga om hatiska och hotfulla yttranden på nätet mot enskilda personer eller mot grupper. Det kan vara kommentarer eller diskussioner i olika spalter och forum, det kan vara mejl eller blogginlägg.

– Man kan säga att det är fråga om näthat när man i stället för att vara saklig – det finns ju saklig kritig också – tar till påhopp eller hot eller någon annan typ av kränkning för att försöka tysta en person eller försöka styra en diskussion.

Karin Sandell vill i sin forskning försöka visa hur näthatet görs, vad det är man tar fasta på när det gäller det finlandssvenska.

Varför är du intresserad av att forska i näthat som riktar sig mot det svenska i Finland?

– I samband med att jag avslutade mina magistersstudier 2013 var näthat ett aktuellt och nytt ämne i samhällsdebatten. Sveriges Television sände dokumentären “Män som näthatar kvinnor”, och Svenska Yle programmet ”Vi vet vad du bor”, där en rad offentliga personer berättade om det näthat de utsatts för.

– Vid samma tid lanserades det första medborgarinitiativet mot obligatorisk svenskundervisning i grundskolan vilket väckte debatt. Samtidigt kom det fram att många svenskspråkiga politiker och journalister i Finland blivit utsatta för hot och näthat. Helsingin Sanomat skrev om det här, till och med på svenska. Jag tror det var första gången som Helsingin Sanomat publicerade någonting på svenska och de tog också upp problemet med att svenskspråkiga i Finland blir trakasserade och hotade på nätet.

– Det var helt enkelt väldigt aktuellt då och att fokusera på det finlandssvenska kändes som ett sätt att avgränsa ett brett tema.

Var finns näthatet? Gömmer det sig i internets mörka hörn?

– Till en början trodde jag att det skulle gömma sig i internets mörka hörn och tänkte att jag kanske inte skulle hitta så mycket. Jag läste dagstidningarnas och kvällstidningarnas kommentarsfält på nätet, och visst fanns där lite, men de är ofta är hårt modererade och tidningarna verkade åtminstone då vara snabba på att radera sådant som bröt mot reglerna.

– Sedan finns det ett stort nätforum i Finland som heter Suomi24 där jag gjorde sökningar. Där räckte det att söka på ”suomenruotsalainen” alltså finlandssvensk eller på någonting annat som relaterar till det svenska i Finland och genast dök diskussioner upp som innehöll diverse påhopp både mot finlandssvenskar som grupp och mot finlandssvenska profiler.

– Det var inte svårt att hitta. Suomi24 är ett jättestort forum och där diskuteras allt från bilmodeller till barnkläder, men också politik. I de trådarna finns det gott om exempel på näthat.

Hurudana skriverier är det som förekommer? Hur ser näthatet ut i ditt forskningsmaterial?

– Jag har några exempel som jag har jag översatt till svenska. Man kan ju fråga sig om man ska reproducera de här kommentarerna, vilket jag också problematiserar i min avhandling. Här är i alla fall några exempel så att folk får en uppfattning om vad det handlar om.

– Till exempel ”hurrina till Sverige, det är rätt land för dem.” Sedan frågar någon ”varför vill hurrin att Finland ska lyda under Sverige igen?” Då kommer det svar ”för att de ser sig som svenskar, för att de är grisar…”

– Eller ”hurrimännen är avundsjuka på oss fennon, vi som är riktiga män och inga prydliga pajasar som ser ut som homon, som de där Håkan…” Och ”hurrimännen är som svedumännen, alltså feministiska mesar man skrattar åt…”

– Redan i ett sådant där citat finns massor att titta på. Förutom ”hurrin”, som är ett skällsord för finlandssvenskar och svenskar, pratas det om ”fennon”, som alltså syftar på fennomaner. Man talar om ”riktiga finländare”, ”riktiga män”, som ”inte ser ut som homon”, alltså inte ser ut som homosexuella – och här är syftningen nedvärderande. ”Håkan” är också ett skällsord som används om homosexuella svensktalande män, och ”svedu” syftar på svenskar i Sverige, det kan också uppfattas som nedvärderande.

Sättet man diskuterar på nätet syns också i hur man tillåts uttrycka sig i den offentliga debatten, säger Karin Sandell.

– Ett annat citat är att ”Svenskfinland är som cancer.” De, alltså finlandssvenskarna, ”har urholkat Finland som cancer. Cancern växer tills den tas bort med hjälp av kirurgi eller strålbehandling. Om man inte utför denna behandling orsakar cancern bärarens död. Nu ska vi med enad front bekämpa cancern” och så följer en länk till medborgarinitiativet för att avskaffa obligatorisk skolsvenska.

I kommentarerna kombineras aggressiva uttryck mot en hel rad grupper. Inte exklusivt finlandssvenskar utan också kvinnor, feminister, homosexuella och svenskar och så vidare. Är det vanligt?

– Det är det. Man måste se på det här ur ett intersektionellt perspektiv, hur de olika kategorierna korsar varandra. På det sättet berör skriverierna inte bara svenskspråkiga i Finland utan många andra, samtidigt som man som finlandssvensk givetvis också kan identifiera sig som kvinna, som homosexuell, som feminist och så vidare.

– Det jag själv reagerar på är att skribenterna sällan använder svordomar eller direkta uttryck som “jag hatar”, utan är aggressiva på ett mer lågmält sätt. Jag vet inte om det har att göra med att de kommer undan moderatorer om de formulerar sig tillräckligt diskret.

Här debatterades bland annat språkundervisningen – vilka andra teman är aktuella?

– Språkundervisningen som man ofta omnämner som ”pakkoruotsi”, alltså tvångssvenska, förkommer genomgående. I nästan alla diskussioner, trots att det kan handla om någonting annat relaterat till det svenska, kommer språkundervisningen in. Under 2015–2017 då jag samlade in mitt material var också SPF:s ordförandeval och sjukhusjouren i Vasa stora debattämnen. Men det svenska språkets vara eller icke vara i skolundervisningen är det som oftast kommer upp.

Vilka slutsatser drar du?

– Jag försöker visa hur näthatet görs, vad det är man tar fasta på när det gäller det finlandssvenska. Det jag genomgående ser i det här materialet är att man framställer svenskspråkiga som en grupp som inte hör hemma i Finland. Man drar en skarp gräns mellan finskt och svenskt och man misstänkliggör finlandssvenskar på olika sätt genom att framställa dem som inte riktiga finländare.

– Det jag har kommit fram till är att man inte kan avfärda det här med att ”det bara är på nätet”, att det inte har någonting med den verkliga världen att göra. Ibland hör man folk säga att ”låt det hållas på nätet”, men det stannar ju inte på nätet. Det ser man i diskussionerna om till exempel sjukhusjouren och skolsvenskan – sättet man diskuterar på nätet syns också i hur man tillåts uttrycka sig i den offentliga debatten. Åsikterna är inte begränsade till webbforum utan de sprids, återanvänds, förstås och missförstås och upprepas i nya forum.

Vad ska vi göra åt näthatet?

– Säg det. Människor kommer alltid att ha ett behov av att lufta sina åsikter både, välkomna och ovälkomna sådana. De här åsikterna är som sagt inga nya åsikter, det är bara det att nu står de att läsa att läsa för vem som helst på nätet. Jag tror inte att vi kommer att slippa näthatet. Men om vi alla själva börjar ta ansvar för vad vi skriver och var vi skriver och själva försöker vara kritiska till det vi läser kanske vi kommer en bit på vägen.

Vill du veta mera? Hör en intervju med Karin Sandell i podcasten Forskaren!