5.11.2021
Det pedagogiska ledarskapet kan färga stora delar av samhället
Det viktiga arbete som sker i klassrummet är en given den del av skola och utbildning som vi alla har erfarenhet av. En annan del man kanske inte tänker på är all den kunskap i pedagogiskt ledarskap som möjliggör klassrumsarbetet. Men det är inte bara utbildningsadministrationens proffs utan alla som på något sätt jobbar med att gynna mänsklig kompetensutveckling som är pedagogiska ledare. I den breda konception som Michael Uljens och hans kollegor arbetat med är det pedagogiska ledarskapets också ett bidrag i samhällsbygget.
Framtidens medborgare formas till stor del under de olika stadier av utbildning de går igenom. Sättet utbildningen läggs upp och utvärderas är därför betjänt av att planeras och ledas av personer med insikt i pedagogiskt ledarskap, personer som förstår de pedagogiska och didaktiska frågor som stakar ut utbildningen. Det sker bäst i samverkan med andra, särskilt i kunskapsintensiva organisationer.
I vårt samhälle i dag finns demokratiproblem, växande etnisk och kulturell polarisering, ny teknologi, kunskapsproblem, misstro mot vetenskaplig kunskap och kunskapens roll. I en alltmer plural värd behöver vi arenor där barn och elever kommer samman och lär sig att umgås tillsammans, lär sig att respektera och erkänna den andra utan att för den skull behöva förlora sin egen identitet eller sin egen röst.
– Skall det lyckas behöver skolorna, liksom andra organisationer, svängrum. Tack och lov kännetecknar det här vår finländska utbildningsideologi – i skolan. Tyvärr tillämpar vi ett alldeles annat tänk inom universiteten. Universitetslagen från 2010 har visat sig kontraproduktiv och är i behov av revidering. Den strategiska toppstyrningen är exkluderande, säger Michael Uljens, professor i pedagogik vid Åbo Akademi.
Han och hans forskarkollegor förespråkar ett pedagogikteoretiskt förankrat ledarskap och utgår då från icke-affirmativ handlingsteori.
Vad är det för en teori då? Jo, enkelt förklarat kunde man säga så här: icke-affirmativ pedagogik handlar det om att se och erkänna den andra som någon, inte bara något. Att se hens livsvärld, kunnande, intressen och potential, men samtidigt ha rätt att inte bara bekräfta den andra, utan också att utmana, provocera, ställa frågor, höra efter. Det kan ske genom reflektiva samtal, möten eller bara genom att lyssna och ge utrymme.
– I det avseende är det faktiskt pedagogens uppgift att skapa huvudvärk snarare än att lindra den, men i lämpliga doser, vilket kräver att man har öga för spelet. Jag skulle tro att 9 av 10 universitetslärare de facto agerar enligt den icke-affirmativa pedagogikens grundidéer. Och nytt är det här inte: vi hittar det här både hos Platon, Hegel och t.ex. Snellman. Men att lägga det till grund för pedagogiskt ledarskap, det har ingen gjort. Inte förrän nu.
När barnen kommer till skolan ska den verklighet de är bärare av utmanas av vetandets värld.
Det här gäller också barnen. De växer upp och socialiseras in i en verklighet där de lär sig språk och kultur. När barnen kommer till skolan ska den verklighet de är bärare av utmanas av vetandets värld. Det handlar alltså om att skolan ska befria subjektet från den tradition hen vuxit in i men inte ersätta en enögdhet med en annan och bara fösa in barnen i på förhand formulerade kategorier.
– En fruktbar generationsväxling i en demokrati förutsätter självklart att sakinnehållet lärs in. Samtidigt måste det ske genom att leda den lärande till de frågor som existerande kunskap är ett svar på. Vi behöver lära oss matematikens grunder, men också att lära oss att se världen matematiskt. Vi måste lära oss vår och andras historia, men genom det också lära oss att se oss som historiska varelser, alltså förstå att vi gör historia. Vi behöver således icke-affirmativ politisk fostran, medan den affirmativa partipolitiska fostran inte hör hemma i skolan. För att tala med Schleiermacher behöver vi lära oss att leva med frågan om vad det goda livet är, som en öppen fråga. Frågetecknet skall vår vandringsstav, inte utropstecknet.
Systemtänk ger ringar på vattnet
När man tittar på hur olika länder i världen har löst styrning och ledarskap av utbildning ser vi olika resultat. En del länder, exempelvis Sverige, har valt privatiserade, differentierade åtgärder som i praktiken leder till en ökad social segregation där barn till högutbildade och välrustade söker sig till bestämda skolor. En annan lösning förutom privatisering, men som följer med den här polariseringen, är en hårdare ton med utvärdering, mätning, styrning och kontroll. Det ser vi också i många länder, exempelvis, Kina och Hongkong. Också i länder som Storbritannien styrs skolan hårt av en läroplan som dikteras på detaljnivå. Finland har inte valt den vägen. Det syns till exempel i vår läroplan där bildningsmålen är inarbetade i kunskap i samverkan med kunskapsmål på olika skolklasser.
Med det sagt vill Uljens ändå peka på att den finländska modellen ingalunda fått bukt med alla sina problem, tvärtom. Lärarna rapporterar om nya problem med hemmasittare, mående, oro. Hur skall vi göra med mobiltelefonerna? Varför får vi inte slut på mobbningen?
– Trots att våra invandrarelever presterar mycket bra i internationell jämförelse är skillnaden mellan dem och de infödda större här än på annat håll. Men det finns också solskenshistorier. Vi upptäckte att skolfolket på Åland har visat att kollektivt, systemiskt och flerårigt utvecklingsarbete på olika nivåer verkligen kan höja en hel regions inlärningsresultat. Hur den finska skolan hanterade coronan gör en djupt ödmjuk, våra lärare älskar verkligen sina elever. Själv tänker jag att det viktigaste är att barnen lär sig leva och arbeta tillsammans, att de upplever skolan som en trygg men lämpligt utmanande livsmiljö – att där finns hjärterum för alla.
Uljens påpekar samtidigt att skolan ändå inte är någon underhållningsinstitution. Skolan är barnens arbetsplats där man också måste lära sig stå ut med tråkighet – uthållighet är en värdefull egenskap. Tryggheten är också en förutsättning för att våga kasta sig utför de stup som bildningsprocessen öppnar.
Då måste vi lita på lärarna, men också delta i skolans arbete som föräldrar.
– Skolan behöver tillåtas vara en plats för radikal reflektion. Då måste vi lita på lärarna, men också delta i skolans arbete som föräldrar. Där har skolan ännu något att jobba på – hur förnya Hem och skola-samarbetet? Hemmet är ju lärarnas största potential, men det ser man inte alltid.
Fyra hörnstenar för pedagogiskt ledarskap
Globalt sett råder det brist på ledare inom pedagogik, Finland är inget undantag. Det råder brist på rektorer, och positioner inom såväl kommunal som nationell utbildningsförvaltning lockar i regel få sökande. Det finns alltså en stor beställning på pedagogiskt ledarskap, och i samband med det behöver vi ändra synen på vad utbildningsledarskap är.
Uljens och hans kollegor grundar sitt bidrag till den här förändringen på ett pedagogiskt tänkesätt som inte faller tillbaka på vare sig organisationsteori, socialpsykologi eller någon annan disciplin för att hålla ihop skolan. I stället ser de pedagogiken som den egna vetenskapsgrenen den är, och har plockat fram fyra viktiga hörnstenar till varför vi behöver pedagogisk teori för pedagogiskt ledarskap.
För det första behöver vi pedagogisk teori för att förklara utbildning: hur definierar vi skolans samhällsuppdrag? I det här sammanhanget är det viktigt att förklara skolans roll för att garantera det demokratiska samhällets överlevnad, samtidigt som politiken måste hejda sig i sina intressen att styra skolan.
För det andra behöver vi pedagogik för att beskriva den didaktiska professionalitet som den pedagogiska ledaren egentligen leder. Men, för det tredje, pedagogiken behövs också för att förstå själva ledarskapets pedagogiska dimensioner – ledare bidrar att skapa rum för lärande.
Slutligen, eftersom ledarskap ofta handlar om leda, inte bara individuella utan kollektiva förändringsprocesser, behövs ett pedagogiskt språk för det med. Att arbeta med att utveckla den pedagogiska verksamhetskulturen är i inget man fixar till på ett år eller två. Skolförbättring är en komplicerad process som inkluderar kommunen, ekonomin, tjänstledigheter och så vidare. Hur ska vi arbeta med sådan pedagogisk strukturell skolutveckling?
Samtidigt önskar vi att flera rektorer och kommunala chefer skulle hitta sin väg in på forskarbanan och disputera inom skolutveckling.
– Komplexiteten att arbeta inom skolvärlden ökar och det är därför vi behöver vi en ökad förståelse för vad det pedagogiska ledarskapet innebär, också bland medarbetarna. Åbo Akademis bidrag till det här är att vårt nya magisterprogram i pedagogiskt ledarskap möjliggör att alla blivande lärare kan erhålla rektorsbehörighet i sin grundutbildning. Samtidigt önskar vi att flera rektorer och kommunala chefer skulle hitta sin väg in på forskarbanan och disputera inom skolutveckling. Det är spetskompetens som det finlandssvenska skolväsendet behöver, säger Uljens.
Michael Uljens och Ann-Sofie Smeds-Nylund är redaktörer för den nya boken Pedagogiskt ledarskap och skolutveckling som lanseras 9.11.2021. På 460 sidor presenterar de 16 forskarna med anknytning till det internationella forskningsprogrammet i icke-affirmativ pedagogik vid FPV i Vasa den nya skolbildningen kring skolans pedagogiska ledarskap. Läroboken bygger på ett drygt tio år långt arbete med internationell teoriutveckling, empiriska studier, samverkan med finlandssvenska bildningsdirektörer och rektorer liksom aktionsforskning. Grupperingen samarbetar också med nationella myndigheter för att utveckla rektorsutbildningen i Finland.
Mera information:
Michael Uljens, professor i pedagogik vid Åbo Akademi
Telefon: 0500-663352, E-post: michael.uljens@abo.fi
Ann-Sofie Smeds-Nylund
Telefon: 046 920 0064
E-post: ann-sofie.smeds-nylund@abo.fi