24.6.2020
Även om kunskap och idéer till stor del är andliga spelar det materiella och konkreta fortfarande en stor roll, skriver gästkolumnist Eetu Kejonen.
Under de senaste veckorna har jag, liksom vi alla, fått stanna till och modifiera en stor del av min vardag. Coronaviruset har omvandlat vår vardag och rentav hela vår existens till någonting som inte har funnits tidigare, någonting som ingen av oss kunde ha tänkt sig i början av detta år. Både det privata, det gemensamma och det offentliga livet har blivit annorlunda, och verkningarna kan bli både allvarliga och långvariga. Framtiden är osäker och nutiden tyngs av många nya utmaningar och svarta moln i horisonten.
Som bibliotekarie med en bakgrund som forskare har jag – vid sidan om alla andra omvandlingar som har berört mitt eget och mina närmastes privatliv – även uppmärksammat de förändringar som har skett i mitt yrkesliv, i akademimiljön. Som en del av denna process har jag varit tvungen att se hur den kunskap, som vi som ett universitet tar hand om, förmedlar och berikar, manifesteras i och har mycket att göra med det materiella och det konkreta. Den växande digitala världen har delvis förändrat och utmanat detta, men fortfarande kan man urskilja ett tydligt mönster. Kunskap och idéer är till en stor del andliga och saknar därigenom en konkret utformning.
Samtidigt spelar det materiella och det konkreta fortfarande en stor och till och med en avgörande roll i det akademiska sammanhanget, som hos oss heter Åbo Akademi. Biblioteket och dess omfattande bok- och tidskriftssamlingar utgör kanske det mest synliga och uppenbara exemplet på detta. En stor del av vår kunskap kommuniceras och bevaras i en materiell form.
Att se och även nämna detta kunde annars låta banalt, men under dessa undantagstider har åtminstone jag börjat se saker och ting på ett nytt sätt. Mitt liv i anknytning till Åbo Akademis bibliotek utgör det mest vardagsnära exemplet på detta. Tidigare var mina olika roller som kund och biblioteksanställd en del av det automatiska i livet. Man kom och gick och utförde det som tillhörde rollen utan att reflektera över den självklara tillgången till bibliotekets materiella kunskap. Men vad hände sen? Biblioteket är stängt och denna vardag är borta. Det krävdes en sådan här stor, gemensam och allomfattande kris för att jag skulle kunna se och omvärdera en stor del av det tidigare självklara i mitt liv – och jag vågar nästan gissa att läget har varit likadant för de flesta av oss.
Den materiella kunskapen har betydelse även i ”det nya normala”, som har förändrat de tidigare villkoren för tillgången till denna kunskap. Från en biblioteksanställds perspektiv har detta blivit synligt i hur våra tjänster och samlingar har blivit efterfrågade och även beaktade i Åbo Akademis krisplanering. Corona har inte släckt kunskapstörsten, utan denna kombination har lett till olika konkreta lösningar, som ofta har varit kreativa och delvis alldeles nya. Olika elektroniska resurser och plattformar har blivit mer tillgängliga och efterfrågade. Det tog inte länge innan en begränsad utlåning kunde öppnas, och i skrivande stund har vi även planer på att en ännu mer öppen kundbetjäning så småningom kunde bli verklighet.
Mitt i denna stressiga undantagstillvaro kan allt detta om kunskapstörst och kreativitet förstås låta idealistisk och verklighetsfrämmande. En viss service och tillgång behövs, kurser måste hållas, examina måste bli färdiga och forskningen bör framskrida. Men kanske vi under denna undantagstid även behöver en viss idealism som motvikt?
Eetu Kejonen
Skribenten är doktor i teologi från Åbo Akademi och bibliotekarie.