1.7.2021
H.P. Lovecrafts inflytande har växt med tiden. Författaren själv har synats med en blick som kanske är typisk för just den tid vi lever i: Lovecraft har beskrivits som neurotisk rasist. Men Mats Nyholm talar i sin doktorsavhandling för att man inte bör dra den slutsatsen för lättvindigt.
Den amerikanske författaren Howard Phillips Lovecrafts arv är något som ekar genom både litteraturen och popkulturen idag. Lovecraft var aktiv under 1920- och 30-talen. Han avskrevs i många kretsar som pulpförfattare, ansågs både oseriös och oläslig på samma sätt som hans vän Robert E. Howard (upphovsmannen till Conan – Barbaren). Men mycket av det som kallas ”kosmisk skräck”, scener och möten med varelser som verkar bryta sönder verkligheten hittar tillbaka till H.P. Lovecrafts skrivmaskin. Hans sätt att skriva så eget att stämningen han uppbådar bland kännare kallas ”lovecraftiansk” – ett slags ofta torrt, extremt sakligt berättande, där dåtida faktiska vetenskapliga rön och en anstrykning av paranoia läggs som en fond som ämnar skapa trovärdighet innan det fantastiska elementet introduceras.
Mats Nyholms doktorsavhandling i engelska språket och litteraturen vid Åbo Akademi fokuserar på vad Lovecraft försökte uppnå med sitt skrivande och varför han skrev.
Hur hittade du till HP Lovecraft. Vad är det som fångade ditt eget intresse?
– Jag kom sent till Lovecraft, under kanske lite ovanliga omständigheter. Jag hade förstås hört om Lovecraft i olika situationer under många år, i synnerhet som jag alltid varit en typisk nörd med näsan i en bok, men jag hade aldrig läst hans historier förrän 2007. Jag var sjuk och sängliggande då, och led av en lätt depression av vissa personliga orsaker. Tydligen var det här den perfekta sinnesstämningen för att uppskatta Lovecraft. Det som tilltalade mig så starkt då (och nu) var den fantastiska atmosfär han målade upp i sina bästa historier, och för mig var det här faktiskt någonting uppmuntrande och inspirerande.
– I övrigt har jag alltid haft ett starkt intresse för speculative fiction, både ur ett litterärt och (på senare tid) litteraturhistoriskt perspektiv. Liksom för så många andra går det här tillbaka till barndomen, J.R.R. Tolkien och andra klassiker.
Kan du utveckla vad i atmosfären som var uppmuntrande och inspirerande? Det jag själv läst av Lovecraft är nämligen inte upplyftande utan, tvärtom, drabbande mörkt, mänskligheten vid katastrofens brant, galenskapen och de fruktansvärda varelserna som lurar bakom den fernissa av normalitet vi upprättat i vardagen och andra saker i den stilen?
– Det här har att göra med skillnaden mellan awe och horror (ungefär ”bävan” och ”fasa”/Red.) i Lovecrafts texter. Först kommer en positiv reaktion (det här har också kallats för the sublime i estetisk filosofi) när man konfronteras med någonting som upplevs som överväldigande: det kan vara en kosmisk insikt om universums väldighet, men det kan också vara någonting helt annat, som de personliga reaktioner Lovecraft fick av att se orörda regionala landskap eller koloniala stadsmiljöer mot strålande solnedgångar, eller andra sorters kopplingar till det förflutna, etcetera. Men sedan följer en reaktion av horror som är kopplad till ett grundläggande tema i Lovecrafts historier, det som han kallade flykten från eller brytandet av ”the limitations of space, time, and natural law”, det vill säga att någonting har hänt eller någonting har bevittnats som är absolut omöjligt mot vad som annars är en strikt realistisk bakgrund. För min egen del antar jag att jag drogs mera till awe-komponenten när jag först läste Lovecraft.
Vad är den samtida kritiken av Lovecraft och vilka är de korrektiv du erbjuder i din avhandling?
– I avhandlingen pekar jag ut tre huvudsakliga sätt att se på Lovecraft: Lovecraft som en pulpförfattare som har kritiserats (stundtals hårt) på stilistiska grunder, Lovecraft som en ”kosmisk” filosof som presenterade ett nytt sätt att se på mänsklighetens plats i universum, och Lovecraft som en neurotisk rasist som drevs av rädsla och hat. Jag anser att man måste ta i beaktande vad Lovecraft själv hade att säga om sin litteratur om man vill komma till botten med de här frågorna, och att det här har att göra med en syn på litteratur som en form av kommunikation mellan författare och läsare.
Vad menar du med kommunikation mellan författare och läsare och på vilket sätt det kan fungera som en motkritik mot till exempel neuroticismen och rasismen? Och vad är det Lovecraft själv säger om sin litteratur?
– Att läsa en text kommunikativt betyder helt enkelt att man försöker förstå vad författaren vill säga istället för att läsa in sin egen tolkning i texten (det här bygger på motiveringar som Noël Carroll och Robert Stecker har utvecklat utifrån vissa koncept från speech act theory). Huvudsakligen har jag baserat min metodologi på vad Carroll kallar ”reasoned evaluation”, vilket väldigt enkelt uttryckt betyder att man gör sin forskningsanalys baserad på relevant information. Till skillnad från att till exempel göra en kritisk tolkning som är grundad i en viss skola eller ideologi. Det här är speciellt lämpligt med tanke på Lovecraft, på grund av den mängd information som finns i hans efterlämnade papper och för att vi också vet väldigt mycket om den tid han levde i.
Ur vilka ideologiska ramar går man åt Lovecraft? Vad är det man tar fasta på då? Och på vilket sätt bidrar studiet av det material han lämnat efter sig till att förstå hans position – det vill säga: vad är det som finns i det materialet som säger mer om vem han var och vad han försökte?
– Det finns förstås många olika sorters kritik riktad mot Lovecraft, men om man ser på de större grupperingarna så har det väl dels att göra med den negativa attityd mot speculative fiction som länge varit rådande bland litterära kritiker (Edmund Wilson var förgrundsfiguren här på 1940-talet) och dels med det så kallade ”kulturkriget” i västvärlden som blommar upp med jämna mellanrum under årtiondenas gång och som för närvarande igen går på högvarv. Lovecraft anses inte som en ”riktig” författare värd att ta på allvar, eller så har det att göra med politiska värderingar.
– Michel Houellebecq var den som på 1990-talet huvudsakligen introducerade frågan om Lovecrafts rasism som den underliggande motivationen för hans historier, och den här linjen fortsattes sedan av China Miéville och många andra. Lovecrafts försvarare (med S.T. Joshi i spetsen) har istället försökt placera honom som en kosmisk filosof för att höja hans betydelse på ett sätt som är förståeligt men kanske lite missvisande i och med att andra relevanta aspekter då faller åt sidan.
– I sina brev och andra efterlämnade papper går Lovecraft själv ofta in i detalj, som svar på frågor, eller som en del av debatter, vad gäller hans estetiska filosofi och vad han avsåg med sitt skrivande. Min åsikt är att man inte kan uttrycka sig på ett informerat sätt om Lovecraft om man inte känner till (eller om man ignorerar) sådant material. Det är här som de kommunikativa och kontextuella idéer jag har försökt använda mig av i avhandlingen blir relevanta.
Vad försökte Lovecraft kommunicera med sin litteratur?
– Jag föreslår att Lovecraft såg sig själv som en gentleman och konstnär som var mest intresserad av att förmedla personligt upplevda bilder och intryck genom att skapa en karakteristisk atmosfär i sina historier. Hans syn på sig själv som en gentleman gick tillbaka till upplysningstiden på 1700-talet, medan hans estetiska idéer var grundade mera i 1800-talet (art for art’s sake, han följde här Edgar Allan Poe och under 1920-talet Oscar Wilde) i kombination med att han ursprungligen såg sig själv som en poet.
Vad innebar detta gentlemannaskap? Och beskriv gärna Lovecrafts säregna estetik!
– Lovecraft definierade en gentleman som en person som betraktar ”the process of living as an art”. Han såg sig själv som en produkt av den engelska högkulturen på 1700-talet, och det här hade också att göra med hans sätt att hitta mening i en existens som annars objektivt sett måste ses som meningslös. Lovecraft ansåg att en individ skapar sin egen mening genom att upprätthålla illusioner, vilket han själv gjorde genom att starkt identifiera sig med det traditionella förflutna. Nihilistisk hopplöshet är därför någonting som inte är så karakteristiskt för Lovecraft som många kanske tror, åtminstone inte i hans eget personliga liv.
Lovecraft ansåg att en individ skapar sin egen mening genom att upprätthålla illusioner, vilket han själv gjorde genom att starkt identifiera sig med det traditionella förflutna. Nihilistisk hopplöshet är därför någonting som inte är så karakteristiskt för Lovecraft som många kanske tror
– Hans estetik byggde också på ett antikommersiellt gentlemannaideal (som igen gick tillbaka till 1700-talet) enligt vilket en gentleman endast skriver som en elegant förströelse, för att uttrycka sig själv artistiskt eller poetiskt, och aldrig som ett arbete för att skaffa sig en inkomst. Man kan förstås debattera hur mycket av det här som hade sin grund i hans svårigheter att bli publicerad, men det är alldeles klart att Lovecraft inte var lämpad som pulpförfattare.
Vilket slags facklitteratur ägnade sig Lovecraft åt?
– Lovecraft strävade efter att hålla sig allmänbildad, och han läste regelbundet dagstidningar och tidskrifter som Harper’s och Atlantic. Annars kretsade hans läsning förstås mest kring hans intressen, i synnerhet allt som hade med gångna tider att göra. Han läste lite filosofi i början av 1920-talet som en följd av debatter, främst Friedrich Nietzsche, och på 1930-talet George Santayana. Han läste också åtminstone en volym av Oswald Spengler och en annan populär volym av Joseph Wood Krutch som också hade att göra med västvärldens undergång. I yngre år läste han grekisk mytologi, Tusen och en natt, grekisk och romersk filosofi (Epicurus och Lucretius, han kunde läsa latin), Arthur Schopenhauer, Ernst Haeckel och Thomas Henry Huxley. Han läste också allt han kunde hitta om astronomi redan i tonåren.
Hur syns Lovecrafts samtid i det han skriver?
– Lovecrafts filosofi var inte så unik som det kanske allmänt antas, och han påverkades kraftigt av vissa stora filosofiska rörelser som var karakteristiska under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, som hade att göra med reaktioner mot modernism och förlusten av gamla traditioner på grund av eller tack vare vetenskapliga framsteg. Speciellt viktigt var Schopenhauers filosofiska pessimism, vissa intryck från Nietzsche, och vissa biologiska och antropologiska teorier som hade att göra med dekadens och förfall och västvärldens undergång (ur både en samhällelig och biologisk synvinkel). Det här återspeglar sig i flera av Lovecrafts historier, ibland som ett bakgrundselement och ibland som en del av den huvudsakliga motivationen, som till exempel i The Rats in the Walls och The Shadow over Innsmouth.
Kan du mer i detalj beskriva stämningarna i Lovecrafts samtid, det vill säga USA kring 1920-talet?
– Det fanns egentligen två stora strömningar som gick mot varandra på Lovecrafts tid: å ena sidan en stark tilltro till vetenskap och progressiv teknologisk utveckling, och å andra sidan en kulturell pessimism som orsakades just av de vetenskapliga och teknologiska framstegen. En bristfällig förståelse av evolutionsteorin var speciellt betydelsefull här, som grund för alla möjliga negativa ideologier som till sist kulminerade i Nazi-regimen i Tyskland. Det här är en komplex och väldigt intressant fråga som inte går att sammanfatta i några meningar.
– Men man kan säga att Lovecraft levde i de sista årtiondena av en period som fick sitt definitiva slut i andra världskriget, och som skiljde sig mycket från den moderna värld som började ta form under andra halvan av 1900-talet.
Hur ser man Lovecrafts inflytande i kulturen idag? Hur skulle du beskriva (pseudo)begreppet ”lovecraftiansk” som ett sätt att beskriva ett verk eller kanske snarare stämningen/tonläget i ett verk?
– Jag tycker personligen att man kan göra en skillnad mellan lovecraftiansk och det som numera kallas ”Cthulhu Mythos.” Det senare har redan länge gått i sin egen riktning som omfattar element som inte egentligen är så karakteristiska för Lovecraft (synonymt med den populära bilden av honom som en pulpförfattare vars historier handlade om obeskrivliga tentakelmonster, och så vidare).
– För mig har lovecraftianska texter mera att göra med den karakteristiska atmosfär som Lovecraft målade upp genom sitt sätt att använda språket, och hit hör förstås också det här med brott mot verkligheten som jag var inne på tidigare.
Vilka är dina egna favoriter i Lovecrafts produktion?
– Jag kan ärligt säga att jag gillar nästan alla Lovecrafts historier, utom The Horror at Red Hook och Medusa’s Coil. Det blir svårt att välja en personlig favorit, men jag tenderar att dras till de längre historierna som är mest atmosfäriska, som At the Mountains of Madness och The Dunwich Horror.
– Lovecraft såg alltid The Colour out of Space som sin personliga favorit, och den var också en av de första av hans historier som hörde till hans stilistiskt mogna period som började i slutet av 1920-talet. De stilistiska element som Lovecraft är känd, och anklagad, för förekommer faktiskt ganska sparsamt i hans historier från 1930-talet, men de historierna tenderar istället att vara ganska långa.
Lovecraft – Giger – Alien
Den schweiziske konstnären H.R. Giger (1940–2014), eller särskilt hans stil, förknippas ofta med H.P. Lovecraft. Giger hade en böjning åt det psykosexuella och det kan man inte säga om Lovecraft, men där de tu möts är i en stämning som vänder upp och ner på världen och något ur själens, eller kanske snarare det undermedvetnas mörker framträder på ett sätt som psyket helt enkelt inte klarar av.
Ridley Scotts film Alien från 1979 anses av många ha klara paralleller med Lovecrafts kortroman Vansinnets berg (Mountains of Madness från 1936). Berättelsen i Alien är i och för sig arketypisk för science fiction, och manusförfattarna tänkte sannolikt inte på Lovecraft medan de skrev. Men när filmen förverkligades tillsammans med Gigers design av den kraschade främmande och, av allt att döma, uråldriga rymdfarkosten med pilot – och särskilt Gigers ”xenomorf”-monster (som Ridley Scott sett i Gigers bok Necronomicon) – uppstår en riktigt usel stämning som starkt påminner om vad den olycksaliga expeditionen till Antarktis i Vansinnets berg råkar ut för.
Regissören Guillermo Del Toro berättar att han var i färd med att filmatisera Vansinnets berg men då Ridley Scotts Alien-prequel Prometheus släpptes år 2012 ansåg han att det var omöjligt att filma Vansinnets berg då berättelserna är så lika.
Metallica
H.P. Lovecraft har inspirerat en mängd musiker, om inte annat så i stämning och teman. Ibland är referenserna direkta – inte minst hos hårdrocksbandet Metallica som bland annat har denna pärla i sin repertoar: ”Call of Ktulu” på albumet Ride the Lightning från 1984.
Sedan naturligtvis en av de mäktigaste Metallicalåtarna överhuvudtaget: ”The Thing That Should Not Be” som finns på Master of Puppets från 1986. Här finns ren Cthulhu-lyrik: ”Messenger of Fear in sight / Dark deception kills the light! / Hybrid children watch the sea / Pray for father roaming free! / Fearless Wretch, insanity / He watches lurking beneath the sea! / Great Old One / forbidden site / He searches / Hunter of the Shadows is rising! / Immortal! / In madness You dwell.”
Ytterligare Lovecraft i Metallica hittar man i låten ”All nightmare long”, som finns på albumet Death Magnetic från 2008 och sedan igen rent uttalad cthulhuism på låten ”Dream no more” på albumet Hardwired for Selfdestruct från 2017.