Skriv här det du söker efter!

Bildning är inte socialisering

Bildning är inte socialisering

Begreppet bildning reduceras lätt till att betyda utbildning inom ett specifikt skrå, eller till en uppsättning värderingar som den bildade bör omfatta. Ett annat sätt att förstå begreppet är att se bildning som en förmåga till självreflektion och vilja att försöka förstå uppfattningar som man själv kanske inte alls håller med om.

Visar Jonas Ahlskog i stol
Jonas Ahlskog.

Jonas Ahlskog är forskare i filosofi och historia vid Åbo Akademi och samtidigt också sakkunnig vid Svenska folkskolans vänner där han leder ett projekt som heter Bildningskraft. Avsikten med Bildningskraft är att så frön för en bred bildningsdiskussion i Svenskfinland – en diskussion som redan pågått en längre tid i Sverige.

– Det handlar om att visa vilken relevans bildning har för både en samhällelig utveckling som för en personlig utveckling, säger Ahlskog.

Tanken med bildning, i den mening som Ahlskog för fram den, handlar inte nödvändigtvis om att var och en bör tillägna sig en viss kanon, utan snarare en bildning som kultiverar ett kritiskt omdöme, en för demokratin relevant förmåga.

En utgångspunkt är den svenske pedagogen Donald Broady som kritiserar en konservativ bildningsidé, där bildningen fungerar som klassmarkör. Istället vill Broady visa att bildning handlar om att lära sig reflektera och bli något inte-på-förhand-givet, det vill säga: bildningen leder inte automatiskt till en viss yrkeskompetens eller till en doktorshatt. Även om man samtidigt behöver poängtera att en bra läkare, eller vilken god yrkesutövare som helst, blir bildad genom sin utbildning – bildningen går utanför den specifika yrkeskompetensen.

Den välutbildade förstår vilken slags kunskapsbotten ens kompetens grundar sig på och har en uppfattning om vilken annan slags kunskap och vilka andra perspektiv samtidigt kan vara relevanta.

– Tidigare har man tänkt att bildning och utbildning är samma sak. Då begreppet bildning kommer till det svenska språket i början på 1800-talet gjordes inte någon större skillnad mellan bildning och utbildning – bägge benämnde människans kunskapsinhämtning i bred bemärkelse. Men idag finns en ganska klar begreppslig distinktion, där utbildning är något som kan mätas, något som har formella krav. Man kan testa om någon har den utbildning som behövs för en viss uppgift. Det är ju påkallat om man till exempel vill försäkra sig om att en läkare är tillräckligt kompetent. Medan bildning däremot, inte har något givet mål, det är en fri process som också är personlig. Bildning betyder i den här tappningen också att man är motståndare till förkrympande perspektiv som lätt kan följa med mera vetande inom ett specifikt ämnesområde.

– Kulturvetaren tenderar att tro att alla former av mänskliga relationer är former av maktrelationer, ekonomen tror att allt är en ekonomisk fråga och biologen tänker att alltid då man ska försöka förstå vad en människa håller på med så har det en biologisk rot. Men vad man menar med bildning är en allsidighet, att man inser att det finns olika perspektiv att se på vad människan och den mänskliga tillvaron inbegriper.

Skillnaden mellan kund och medborgare

I en politisk jargong, som börjar under neoliberalismens framväxt under 1980-talet och som är utbredd från 2000-talet och framåt, är synen på medborgaren i ett land som en kund i ett företag som är är nationen. Skillnaden mellan kund och medborgare är att medborgare har rättigheter men också skyldigheter och ansvar. En kund, däremot, har alltid rätt.

– Det finns många som inte ser skillnaden mellan att leva i en demokrati och att leva i en korporativ stat eller i ett ståndssamhälle. Man tar det lätt för givet att var och en tillhör en intressegrupp och att varken man själv eller någon annan har skyldighet att ha ett allmänintresse för ögonen. Man tänker helt enkelt att alla driver sina gruppintressen. Men demokrati utgår från att jag inte bara tänker på vad som är bäst för mig själv eller de grupper jag tillhör. Bildning handlar då också om vilken sorts samhälle vi vill leva i, om att försöka förstå på vilka olika sätt vi är beroende av varandra, vad vi menar med frihet och hur vi ska dela de resurser vi både skapar och ärver.

– Men det här verkar man inte alltid ta på allvar, varken i diskussion bland politiker eller bland journalister som för diskussion. I opinionsundersökningar visar det sig dock att finländare i majoritet vill betala sin skatt, många är till och med villiga att betala mer skatt för att upprätthålla det välfärdssystem som vi har – ett system som förväntas ta hand om alla medborgare. Det är en annan bild än den cyniska bild man lätt får, som går ut på att var och en bara betalar för sig själv, som om staten vore en butik.

– Desto mera samhället präglas av att vi enbart tänker utifrån egna gruppintressen desto större risk för att demokratin havererar. Den moderna demokratiska staten utgår från Rousseaus idé om ”allmänintresse”, eller ”allmänviljan” – ett inte helt oproblematiskt begrepp, men tanken inbegriper att en demokratiskt tänkande individ väljer vad som är bäst för samhället i stort, inte vad som gynnar den själv eller olika grupper.

– Det bör påpekas att detta allmänintresse kan missbrukas. Man kan ju arrangera blodbad i ”allmänintressets” namn. Men trots att det finns den sidan av saken betyder det inte att det inte skulle finnas en god användning av begreppet.

Trygga rum

Idag finns också en tendens till att se bildning som liktydigt med att omfatta vissa värderingar och ett särskilt kunskapsinnehåll.

– Det som går fel här är att man tror att bildning är en socialisering, att man tror att en bildad människa förstår världen på ett visst sätt. Där utesluter man lätt personer med andra perspektiv och andra uppfattningar. Det finns också en tendens inom samhället överlag, och även i det akademiska livet, att undvika offentlighet och föra diskussioner i slutna rum, och det innebär då att man diskuterar med folk som alltid har mer eller mindre samma åsikt som man själv har och att alla andra uppfattningar lätt uppfattas som ”problematiska”.

Vad jag vet är det inte aktuellt på Åbo Akademi ännu, men vad betyder det att införa safe spaces eller ”trygga rum” på universitet med listor på ord, ämnen och attityder som är förbjudna eller behöver förses med ”trigger varningar”? Hur kan det gå ihop med bildningstanken, alldeles särskilt om dessa safe spaces tar sig ända in i föreläsningssalarna? Att man inte får uttrycka sig hur som helst faller ju under vanlig uppförandekod och behöver väl inte accentueras?

– Något som automatiskt är svårt med riktiga samtal är att man kanske först i själva samtalet förstår innebörden av det man säger. Det är alltså svårt att på förhand säga vad något kommer att betyda i ett samtal och det går därför inte heller att dra upp riktlinjer om vad får man säga i en diskussion. Och om man inte får benämna känsliga saker kan man ju inte diskutera dem kritiskt. Det är mycket möjligt att någon riskerar bli sårad av något som sägs, men det är en risk som man nog måste ta om man ska kunna föra öppna samtal.

– Nu beskriver vi alltså en verklig diskussion människor emellan, människor som alltså inte på förhand håller med varandra. Där försöker man se något genom en annan människas perspektiv, också när man inte håller med, eller alldeles särskilt just då. Annars finns det en risk för att vi enbart reagerar och också en risk att vi bara projicerar våra egna idéer på om hur världen bör vara på andra. Det kräver en viss robusthet att stå ut med att själv få sin uppfattningar åtgångna av folk som tänker annorlunda.

– Det verkar också finnas en idé om att man kan svärtas, bli oren av sitt undersökningsobjekt, så därför vidrör man inte vissa frågor eller ämnen över huvud taget.

I den politiska offentligheten är det lätt att förstå, om inte godkänna, den där reflexen: att man aktar sig för att ta itu med vissa frågor eftersom man oundvikligen kommer att dra på sig uppmärksamhet som man inte vill ha, även om man då riskerar överlåta problemformuleringsprivilegiet. Men på ett universitet borde det väl gå att undvika det politiska spelet, skulle man kunna tycka?

– Om man håller sig till universitet så är ju en central idé att för att kunna få syn på vad något betyder för dig, så måste jag försöka se det ur ditt perspektiv, och i den kritiska granskningen ur så många andra tänkbara perspektiv som möjligt. Det betyder att man även måste försöka förstå personer som har åsikter som man själv uppfattar som motbjudande – hur kommer det sig att någon kan tänka så eller så? Och hur ska jag veta att jag själv har rätt i min uppfattning om den inte tål att bli ifrågasatt? Man kan ju inte göra någon analys av det man undersöker om man redan på förhand bestämt vad som är sant och riktigt, det blir bara reaktioner eller att man, som jag sade tidigare, helt enkelt håller ämnet på avstånd för att man är rädd för att bli besudlad. Och då är man kanske främst rädd för tanken på hur andra personer som är en del av samma grupp kommer att se på en, eller kanske reagera med ett markerat avståndstagande för att även de är ängsliga för att bli svärtade av ämnet eller av att någon uttrycker osäkerhet inför dogmer som blivit heliga.