21.4.2022

De senaste åren har rapporteringen om hedersrelaterat våld ökat, och sedan början av året har en diskussion om fenomenet förts i Helsingin Sanomat. Man talar om riskgrupper för hedersrelaterat våld och då syftar man på samfund från Mellanöstern, delar av Afrika och delar av Latinamerika samt vissa (inhemska) kristna sekter och väckelserörelser.

Riskgrupperna för hedersrelaterat våld består av ungefär 150 000 människor i Finland. Siffran beräknad utifrån statistikcentralens uppgifter om språkgruppers storlek, samt siffror från andra källor om religiösa samfunds storlek.

Att höra till en riskgrupp är givetvis inte synonymt med att vara offer eller utövare. Men trots att hedersförtryck är en grov form av systematiskt förtryck, främst av kvinnor och sexualitet- och könsminoriteter har man i Finland inte undersökt hur många fenomenet berör även om det funnits initiativ och handlingsplaner i ministerierna i över 10 år för att specifikt motverka hedersrelaterat våld.

Aktivister som aktivt jobbar med hedersrelaterat våld jämför fenomenet med förslavandet av kvinnor. Det är inte en långsökt jämförelse. I till exempel Irak kan hedersmotiv fungera som en förmildrande omständighet då mord behandlas i rätten. Kvinnor har inte samma arvsrätt som män, och våldtäktsmän kan slippa straff om de gifter sig med offret.

De som understöder arrangemanget hänvisar till en hederskodex och menar att äktenskapet kan rädda flickan från hedersmord. Flickors och kvinnors oskuld (måttet på renhet inför ett förestående äktenskap) är måttet på hennes värde. Om hon har blivit “nersmutsad”, till exempel genom våldtäkt, eller av ett rykte om tidigare pojkvän, kan det leda till hennes död. Det är männen i familjen som återställer sin (och familjens) heder genom att döda en kvinnlig familjemedlem. Ibland gör man det också för att statuera exempel för släktens
övriga kvinnor i andemeningen att så här kan det gå om ni inte lyder under den patriarkala koden. Även män som bryter mot den patriarkala maskulina hederskoden kan råka ut för våld och mord, till exempel homosexuella män, eller män som vägrar hålla “sina kvinnor” i schack.

Vågar vi sätta oss vid samma bord som män med invandrarbakgrund? Vågar vi ställa krav på en diskussion om maskulinitet som ska främja jämlikhet?

Hedersförtrycket börjar när en flicka föds, och fortgår under hennes livstid. Det innebär, även för flickor som lever under hederskodex i Finland, att andra regler gäller för en flicka jämfört med hennes bröder. Hon måste hållas “ren”, och hon kan ha så strikta hemkomsttider som klockan sex på kvällen även om hon är myndig. På fritiden får hon kanske inte umgås med någon utanför det egna samfundet, eller släkten, och framförallt inte med pojkar. Att veta någonting om sexualhälsa kan göra henne till en flicka utan heder. Hon måste klä sig rätt. Hon får inte ha sex innan hon är gift, och när hon är gift får
hon inte bestämma när, hur eller varför hon ska ha sex eller få barn.

De som arbetar med offer för hedersrelaterat våld säger att flickor har levt så länge under män som bestämmer över henne, först pappan, sedan den äkta maken, att när hon väl söker hjälp, oftast först då döden ligger nära, så klarar hon inte längre av att fatta några beslut om sitt eget liv.

Vågar vi sätta oss vid samma bord som män med invandrarbakgrund? Vågar vi ställa krav på en diskussion om maskulinitet som ska främja jämlikhet? Eller låter vi invandrarmän undgå att ta ansvar för frågan? Borde inte internationella konventioner som ska säkra allas trygghet och (sexuella) självbestämmanderätt, jämlikhet och frihet även gälla flickor, och köns -och sexualitetsminoriteter med invandrarbakgrund?

En fråga till det akademiska samfundet kunde nu vara: Vilket är priset om vi låter beröringsskräck och antirasistisk identitetspolitik styra den vetenskapliga och politiska debatten om hedersrelaterat förtryck?

Nana Blomqvist
Skribenten är doktorand i ämnet religionsvetenskap vid Åbo Akadem och jobbar med jämställdhetsfrågor och maskulinitet ur ett mångkulturellt perspektiv