1.9.2022
Barnens värld formas av de distinktioner vuxna påför. Taru Leppänen forskar i småbarns musicerande i musikskolor. Hon vill gärna se att barnen lärde oss vuxna något om de förbehåll vi närmar oss världen med, och att vi lärde oss se dessa förbehåll för vad de är.
Taru Leppänen är professor i ämnet genusvetenskap vid Åbo Akademi. Hennes specialområden är posthumanistiska och nymaterialistiska studier.
– Posthumanistiska studier innefattar människans alla uttrycksformer men också djur och andra icke-mänskliga varelser. Nymaterialismen innefattar materiella ting men också till exempel utrymmen, säger Leppänen.
– I den nymaterialistisk teoribildningen har alla materiella saker en agens. Till exempel det här bordet där vi nu sitter. Här kan tre människor sitta, det är en del av bordets latenta agens.
Det som Leppänen fokuserat på i sin forskning är barnmusik och musiklekskolor. Hon skriver nu en bok om just musiklekskolor för Routledge. När hon studerar musiklekskolor för spädbarn har hon tittat på musiklekskolorna ur en nymaterialistisk politisk synvinkel.
– Här kommer också intersektionella studier in i bilden. Vi vill inte glömma bort intersektionella skillnader, jag tar dem i beaktande. Men det finns också saker som läcker över gränserna, så att säga. Fenomenen går alltså inte att isolera eller placera i de kategoribildningar som de intersektionella teoribildningarna ger till handa: som kön, etnicitet, ålder, funktionalitet – när man har att göra med barn blir sådana kategorier ofta otillräckliga.
– Jag har alltså forskat i spädbarn och småbarn som deltar i musiklekskolorna. Det är varelser som man traditionellt inte forskat så mycket i ur humanistiska och samhällsvetenskapliga perspektiv. Det eftersom så små barn inte pratar ännu, vilket betyder att de inte kan inte intervjuas då de inte har ett språk som fungerar om man vill ha svar på komplicerade frågor.
I fältarbete med fokus på musiklekskolorna har Leppänen som ett fokusområde haft hur vuxna pratar och tänker och agerar kring genus och kön när de umgås med barn, i det här fallet både barn och vuxna i grupp.
– Vi vuxna vill ofta direkt bestämma om ett barn är en flicka eller en pojke. Men barnen själva, särskilt de väldigt unga, bryr sig inte om sådana saker. Den sortens distinktion finns inte i deras värld. Distinktionen påförs av de vuxna. Jag har till exempel sett ett pojkbarn som interagerat med flera olika flickbarn och då har de vuxna skämtsamt pratat om romanser.
Det är inte skämtandet Leppänen vill åt eller kritiserar, utan det att ett sådant skämtande visar hur vi bygger en värld av de föreställningar och språk vi har tillgängligt och hur dessa sedan skapar ett sammanhang som inte fanns bland barnen innan de vuxna förde in det.
– Jag är jätteintresserad av Gilles Deleuzes och Felix Guattaris filosofi. ”A thousand tiny sexes”; den binära idén om kön kör över alla tusen variationer och uttryck som den mänskliga livsformen uttrycker. Och kanske vi genom att studera småbarn kunde lära oss vuxna att tänka annorlunda om vad vi vuxna människor är utanför kategorier som just kön, ålder och funktionalitet.
Kanske vi genom att studera småbarn kunde lära oss vuxna att tänka annorlunda om vad vi vuxna människor är utanför kategorier som just kön, ålder och funktionalitet.
Leppänen säger samtidigt att man ur en intersektionell synvinkel kan konstatera att det i fråga om barn är så att det är de vuxna som har makten. Det är vuxna som lär barn om alla skillnader mellan kön, ras, ålder och funktionalitet, och kommunikationen, åtminstone den vi diskuterar här, går enbart åt ett håll.
– Men kanske barnen kunde lära oss? Barnen är vårt samhälles ”others”.
– I de musiklekskolor jag har studerat formar ett spädbarn och en vuxen ett assemblage. Assemblage betyder i det här sammanhanget ungefär ett samarbete där två parter har oklart definierade roller som glider in i varandra. Det är till exempel inte så stor skillnad på att lyssna och uppträda, både barnet och den vuxna gör lite av båda. Det finns inga solister.
– Det som barn kan lära oss är glädjen i musicerandet, det vill säga med allt som har med musik att göra. Christopher Small har skrivit om det här. Musicerandet begränsas inte enbart till dem som musicerar, även de som säljer biljetterna innefattas, alla människor kring ett evenemang, blir mycket bredare än enbart musiken.
– Den här sortens erfarenheter kan ändra våra uppfattningar om musik. Det finns inga färdigt utnämnda solister, barnen lever organiskt i musicerandet.
En observation om könslighet Leppänen gjort ifråga om musiklekskolorna är att det är främst mödrar som deltar med sina barn.
– I boken jag skriver har jag med Karl-Ove Knausgårds beskrivning då han i en av Min Kamp-böckerna deltar i en musiklekskola tillsammans med ett av sina barn, och hur udda han känner sig som man i sammanhanget.
Leppänen har också gjort fältarbete med asylsökande, döva barn och barn med funktionshinder.
– Det är mycket lättare att arbeta på det här sättet med asylsökande. Vi har haft musiklekskolor på mottagningscentralerna och vi kunde göra mycket med musik även om vi inte hade ett gemensamt språk.
– Ett av målen med allt det här är att både belysa och att komma bort från alla antaganden om vad vi är och vem vi borde vara. Och det visar sig redan när man håller på med musik. Det finns så många antaganden om vad vi kan göra med musik. Om vad som utgör kön.
– Jag försöker tänka på musiken som vibrationer; musiken är relationell, musiken, vibrationerna bryr sig inte om ifall de går igenom ett bord, eller en människa: allt hör samman.