9.5.2023
Den här gången tar Språktipset sig an en kanske liten men inte alldeles oviktig del av språket, nämligen pluralformerna av olika typer av substantiv.
Vill du hellre lyssna på Språktipset?
Vi testar göra Språktipset i diskussionsform – på en dryg kvart kan du lära dig mer om pluralformer. Översättaren Niklas Ollila och kommunikatören Mia Henriksson vid CLL diskuterar.
Pluralformen av svenska substantiv brukar i de flesta fall bildas med någon av ändelserna -or, -ar, -er och -n eller helt utan ändelse, till exempel: flickor, pojkar, damer, äpplen och universitet. Eftersom det i talspråket ibland förekommer former och ändelser som inte – ännu i alla fall – har inkluderats i det normerade standardspråket, kan man ibland vara lite osäker på vilken ändelse som rekommenderas i just standardsvenskan.
I den här texten kommer också temat finlandismer att nämnas, och bland annat därför är det på sin plats att påpeka att ingen ordform som talare av ett språk använder i sitt talspråk kan sägas vara felaktig eller rentav förbjuden i sig. Skriftspråksnormen är alltid en konstruktion, en överenskommelse om hur man rekommenderas skriva. Den normen gäller dessutom uttryckligen i sammanhang där en större skara människor ska ta del av texten och där den därför också ska vara språkligt tillgänglig för alla talare av språket. Detta innebär alltså man fortsättningsvis i till exempel vardagliga finlandssvenska sammanhang gärna kan fortsätta använda de ändelser och ordformer man alltid har använt. Rekommendationer gäller alltså uttryckligen den gemensamma standardsvenskan i både Finland och Sverige.
Finlandssvensken som älskar n-plural
När en finlandssvensk är osäker på vilken pluraländelse hen ska välja, är förstahandsalternativet ändelsen -n. Det gäller framför allt en-ord (dvs. ord som t.ex. en bil) som slutar på någon annan vokal än -a eller -e. Exempel på den här typen av ord är bastu, hustru, avokado och video. I standardsvenskan bildas pluralformen av dessa ord med ändelsen -r: bastur, hustrur, avokador och videor (av avokado förekommer också formen avokados, men mer om det lite senare). Även ordet taxi får gärna n-ändelse i plural i en finlandssvensk mun, men det rekommenderas att pluralformen det ordet är taxibilar.
Också av en-ord som slutar på -ande och som är beteckningar för människor – som studerande och ordförande – vill man i Finland ofta bilda pluralformen med n-ändelsen. I standardsvenskan saknar dessa ord ändelse i plural, och därför ska man alltså skriva flera studerande, flera ordförande (i bestämd form lägger man dock till ändelsen -na: studerandena och ordförandena). I allmänsvenska sammanhang kan det vara bra att komma ihåg att formerna videon och studeranden kan tolkas som bestämd form singular (jfr bilen).
Lånord som ställer till det
Svenskan har, precis som alla språk, fått in en hel del ord från andra språk, så kallade lånord. Nuförtiden kommer de flesta lånord från engelskan, men så har det inte alltid varit. Därför har vi en hel hög ord i svenskan som har sina rötter i till exempel. Några exempel på sådana ord är ett-ord som slutar på -um, såsom museum, jubileum, gymnasium, seminarium och numera förstås också webbinarium (observera stavningen med två b:n). De rekommenderade pluralformerna av dessa ord bildas med pluraländelsen -er såhär: museer, jubileer, gymnasier, seminarier och webbinarier. (Värt att notera i sammanhanget är också att dessa ord i singular alltså ska sluta på -um; det heter till exempel inte *ett seminarie.)
Pluralformen av ett annat ursprungligen latinskt ord, scenario, kan bildas antingen med -er eller -n (mer regelbunden böjning): scenarier eller scenarion. Ibland finns det alltså utrymme för viss valfrihet. Överlag är det bra att komma ihåg att en skriftspråksnorm inte är något oföränderligt, utan rekommendationerna ses över och kan också ändras, om det visar sig att språkbrukarna tydligt föredrar en viss form. Till exempel böjs ordet tema – precis som till exempel trauma – som vilket som helst ett-ord som slutar på vokal, dvs. ett tema, flera teman (temana i bestämd form), även om pluralformen temata fortfarande hänger kvar i en del ordböcker.
Är det förbjudet med s-plural?
I motsats till vad en del svensktalande kanske tror är pluralformer med -s inte något nytt fenomen i svenskan; enligt Institutet för språk och folkminnen i Sverige har s-plural förekommit i språket åtminstone sedan 1700-talet. Man kan tänka sig att s-plural i en del fall smittat av sig från engelskan i samband med att ett engelskt ord lånats in i svenskan. Ett exempel på ett sådant ord är ett fan (till exempel i fotbollsfan), som har pluralformen flera fans (fansen i bestämd form). Det är knappast många som reagerar användningen av s-ändelsen i ordet.
Traditionellt har den svenska språkvården avrått från användningen av s-plural av den enkla anledningen att det blir rätt svårt att böja orden i bestämd form. Därför rekommenderas det att ordet partner även i plural heter (flera) partner. Använder man s-plural (partners) är det oklart vad man skriva i bestämd form i plural: *partnersen eller kanske *partnerserna? Numera säger språkvården inte kategoriskt nej till s-plural, eftersom s-formen blivit så etablerad i samband med ord som kimonos, ponchos och safaris. Däremot kvarstår problemet med den bestämda pluralformen. Det är en fråga som ännu inte har fått ett svar som de flesta språkbrukare kan stå bakom, men det lär klarna efter att vi levt med s-plural i svenskan ett tag.
Dubbelt upp och dold plural
Ibland kan det också hända att det blir, så att säga, för mycket av det goda – på grund av en liten feltolkning. Det har hänt med böjningen av ordet minut i plural. Den rekommenderade pluralformen är minuter, men det är inte alls ovanligt att, i alla fall talspråkliga sammanhang, stöta på formen *minutrar, där det ser ut som att pluralformen fått en till pluraländelse. Fenomenet är lätt att förstå när man jämför böjningen av minut med böjningen av meter. Ordet meter slutar alltså redan i singular på -er, men där är det inte fråga om någon pluraländelse, och därför är den rekommenderade pluralformen av ordet metrar (bortsett från sammanhang där ordet förekommer tillsammans med räkneord trettio meter) – såsom i de sista metrarna. Och då är ju inte steget till formen *minutrar egentligen inte särskilt långt.
En annan typ av feltolkning gäller ord som redan är pluralformer men som ibland tolkas som singularformer, nämligen ordformerna data och fakta. Dessa två ord är inte alls ovanliga i vetenskapliga sammanhang, när forskarna exempelvis redogör för sina undersökningsresultat, men enligt den nuvarande normen för standardsvenska ska man alltså skriva till exempel dessa fakta och mina data.
Tungan ska med andra ord helst vara rätt i mun när man böjer en del substantiv i plural. Blir man osäker på hur ett visst substantiv ska böjas, finns det till all lycka hjälp att få. Man kan gå in på adressen svenska.se och slå upp ordet i Svenska Akademiens ordlista för att kontrollera böjningen. Ordlistan finns dessutom numera också som app för smarttelefoner.