10.5.2024

Men vad gör du på riktigt? – tankar om det kontinuerliga lärandet i det finska systemet

I kolumnen Man vad gör du på riktigt? får vi ta del av Emil Oljemarks tankar om det kontinuerliga lärandet i det finska systemet. Oljemark är utbildningsplanerare vid Öppna universitetet/CLL och doktorand i offentlig rätt vid Åbo Akademi.

Det kontinuerliga lärandet är lite av en udda fågel i den finska offentligrättsliga regleringen beträffande utbildning. Grundtesen är nämligen att utbildning i Finland är systemsatt. Med systemsatt menas att utbildning påförs först inom ramen för en läroplikt, en skyldighet påförd personer i viss ålder. Då läroplikten är avklarad sker det inom ramen för en utbildning dit man har sökt in, antagits och blivit tilldelad studierätt.

Studierätten innebär att en person inom givna lagstadgade ramar har en rättighet att ta del i utbildning. Med givna ramar menas till exempel att studierätten kan vara tidsmässigt begränsad och att en läroinrättning kan vidta disciplinära åtgärder mot en person som innehar studierätt. Men studierättens betydelse begränsas inte enbart till frågan om studerandes ställning inom utbildningssystemet i sig, alltså mer konkret sagt till att få bedriva studier inom ett visst slutet system med målet att nå examen. Anknutet till det slutna systemet är också de olika formerna av studiesociala förmåner, exempelvis tillgång till studievägledning, subventionerade måltider och förmåner i form av ekonomiska stöd och lånegarantier. Mot denna bakgrund som inbegriper både en utbildningsrättslig och en socialrättslig dimension, kan man påstå att studierätten till en examensutbildning kan anses ge en vuxen person en status som studerande i Finland.

Studierätten för en person som deltar i kontinuerligt lärande, till exempel en fortbildning eller kurser vid Öppna universitetet (Öpu) är mer teknisk till sin natur. Studierätten skrivs in för att en person antagen till en kurs kan få tillgång till behövliga ICT-tjänster och att ett kursvitsord kan registreras.

Den som deltar i kontinuerligt lärande är primärt kategoriserad i en annan grupp än examensstuderande och nuddar vid utbildningsdammen från sidan, men hoppar inte i den.

Personen som deltar i kontinuerligt lärande är utgångsmässigt arbetstagare, företagare, pensionär, arbetslös, föräldraledig eller något annat som vår lagstiftning kategoriserar personen till. Ett citat ur Sitra-rapporten Millä ehdoilla, 2019, s. 21, belyser detta på ett förträffligt sätt. Citatet är av mig fritt översatt från finska till svenska.

”Rättsområden bildar normhelheter som reglerar vissa samhälleliga eller privata funktioner, det vill säga rättsliga regleringsobjekt såsom utbildningen, hälsovården, trafiken, företagsverksamheten, och så vidare. Livslångt lärande hör inte som fenomen till ett särskilt rättsområde, utan placerar sig som angränsande till flera rättsområden som till exempel utbildnings- och socialrätt.

Då livslångt lärande inte direkt är underställd reglering inom ett specifikt rättsområde, är det svårt att fatta rättsliga lösningar som stöder det livslånga lärandet i situationer där lärandet inte samtidigt förverkligar några andra av begreppsstrukturen från de existerande rättsområden godtagbara syften med ett givet självändamål.”

Våra kursdeltagare inom det livslånga eller kontinuerliga lärandet har vitt varierande skäl för varför de tar kurser och kan inleda sina studier från väldigt olika samhälleliga roller, detta gäller framför allt Öpukurser som utgångsmässigt är öppna för alla. Motiven kan variera från viljan att förkovra sitt kunnande inom det man redan har en examen i, till att ta första stegen mot en ny utbildning. Och stramt taget behöver man egentligen inte ha något uttalat syfte med att studera. Man behöver inte studera till något, den bildande dimensionen är ett motiv i sig.

Skillnaderna i det offentligas synsätt är därmed påtagliga om man studerar till examen eller deltar i kontinuerligt lärande. Vår lagstiftning bygger på en grundtes om att det är ett eget val som styr in på kontinuerligt lärande, till skillnad från de systemsatta examensstudierna där det offentliga styr upp ramar för en studiestig. Denna dikotomi anknutet till status syns i att deltagande i kontinuerligt lärande till exempel inte åtnjuter samma kostnadsfrihet som tredje stadiets examensutbildning.

Det offentliga lyfter dock hela tiden fram vikten av det kontinuerliga lärandet i festtal och dess strategiska betydelse har erkänts. Finland har en nationell strategi för kontinuerligt lärande som sträcker sig fram till år 2030. I strategin ingår bland annat mål på att höja andelen unga vuxna som avlägger högskoleexamen och att en större procentandel av arbetskraften årligen ska delta i kontinuerligt lärande. Det kontinuerliga lärandet betraktas som ett medel för att nå högre mål.

Vi som arbetar med kontinuerligt lärande måste därmed ha en aningen kluven inställning till det vi erbjuder och dem vi bemöter som våra kursdeltagare. Är deltagande i kurserna och avläggandet ett mål i sig? Jo, det kan det vara för många deltagare som vill höja sin kompetensnivå. Dessa deltagare eftersträvar inte primärt en status som studerande, de är ute efter specifik kunskap och tar glatt ut sin lilltå ur utbildningsdammen efter att de avklarat sin kurs. Men, ju mer prestationer inom kontinuerligt lärande systemsätts av det offentliga, desto fler deltagare får vi också som tar ett urval kurser med syftet att söka in till examensstudier. Då har vi studerande som betraktar det kontinuerliga lärandet mer som medel för att nå studiepoäng som krävs för antagning till examensstudier.

Inom Öpu har mina kolleger gjort ett stort arbete i att vidareutveckla vårt studievägledningssystem. Detta arbete kan på en mer generell nivå anknytas till erkännandet av det faktum att vi gungar på brädan mellan kontinuerligt lärande som individuella val och systemsatta studier. Men lite tillspetsat måste vi ställa oss frågan, vägleder vi vid Centret för livslångt lärande (CLL) studerande i ordets riktiga bemärkelse? Svar jo och nej. Om man tänker på våra deltagare rent formellt så är de personer som inte är studerande i den sociala bemärkelsen, de betalar för sina kurser och de har inte tillgång till studiesociala förmåner. Men samtidigt kan vi ha personer med sikte på antagning via Öpuled och som avlägger fler studiepoäng per år än vad som krävs för examensstuderande för att få tillgång till fullt studiestöd. Att dessa personer praktiskt taget är studerande är något vi måste erkänna för att kunna ge dem behövlig vägledning.

Kontentan av det hela är att om det offentliga vill styra in kontinuerligt lärande allt starkare och binda det till höjning av utbildningsgraden, så uppstår en allt för stor diskrepans mellan vissa av våra kursdeltagarens officiella status och den vardag de lever.

Att ställa en person som avlägger 60 studiepoäng per år frågan ”Vad gör du på riktigt?” blir aningen pinsam.

Då kursavgifterna blir högre signalerar det offentliga (inklusive universiteten) en starkare betoning på de som inte är studerande och som av fritt val tar kurser och är beredda att bekosta sin fortbildning. Då talar man om kontinuerligt lärande i snävare bemärkelse, det vill säga som kompetenshöjning anknuten till arbetsliv och sysselsättning. Denna inriktning är i sig förståelig och satsningarna via det relativt nybildade servicecentret Skols (Servicecentret för kontinuerligt lärande och sysselsättning, Jotpa) eftersträvar att erbjuda skräddarsydd finansiering för just vissa typer av kompetenshöjande verksamhet. Målet i sig är då att förmånligt, eller gratis, erbjuda just den typ av fortbildning som arbetslivet i stunden tillfrågar. Men om det kontinuerliga lärandet även ska bidra till den mer systemsatta utbildningen och erbjuda broar över till examensstudier så måste vi hålla temat framme och lobba för mer medel för att stöda denna dimension. Och med stöd menas inte endast att universiteten får ekonomiska resurser att erbjuda kurser, utan också att de studerandes position erkänns och förbättras.

Emil Oljemark, utbildningsplanerare vid Öppna universitetet och doktorand i offentlig rätt

PS! Texten är inspirerad av kapitel 2 i Sitra-rapporten 156, Millä ehdoilla? Kuinka elinikäistä oppimista säädellään? Rapporten är skriven av Pauli Rautiainen och Oskari Korhonen och utkom år 2019. För den som är intresserad av en mer djupgående analys rekommenderar jag hela rapporten. Det är även ur rapporten som metaforen utbildningsdammen tagits med i texten.

Kolumnen ingår i CLL:s nyhetsbrev CLLsius 2/2024. Vill du prenumerera på nyhetsbrevet, det utkommer fyra gånger per år, kan du göra det via denna länk.