28.2.2018
”Jag måste förstå”, säger Hannah Arendt, det är det väsentliga för henne. När hon i en intervju ställs frågorna om hon med sitt arbete vill uppnå ett större genomslag, om hon tror att ett verkligt inflytande är möjligt, eller om allt sådant är oväsentligt för henne, så svarar hon att hon inte alls tänker på det när hon arbetar. Hon skriver för att förstå. När det arbetet är färdigt, så är också hon färdig med det. Naturligtvis har Arendts böcker och hennes essäer haft ett oerhört inflytande, men de skrevs alltså utan sikte på något sådant; de skrevs för att förstå.
Också Albert Einstein säger, i sin intellektuella självbiografi, att det betecknande för en person som honom ligger i vad och hur han har tänkt, inte i något annat. Drivkraften i hans arbete har varit att försöka undkomma upplevelsen att de begrepp man till vardags utgår från inte stämmer överens med någon viss erfarenhet, och den kluvna förundran man då drabbas av; kompassnålen slog honom med häpnad redan som barn.
Ansträngningar som strävat efter en djup förståelse av något fenomen har ofta fått ett större genomslag, vare sig de som gjort ansträngningarna hade den avsikten eller inte. Men jag är inte säker på att det lika ofta gått andra vägen: att ett arbete vars främsta mål har varit genomslag automatiskt gett oss en djup förståelse. Snarare undrar jag om inte fokus på inverkan kan göra att vi aldrig ger oss den tid och avskildhet som krävs för att verkligen tänka efter.
Istället riskerar vi att få en ivrig och jäktad kultur, något som Arendt menade att leder till inget mindre än en tanklös kultur. En sådan kultur må sedan vara hur rationell och nydanande man vill, fostrar till eftertanke gör den emellertid inte. Nej, stop and think, uppmanade Arendt oss att göra.
Jag tänker mig att den som likt Arendt skriver om människans existentiella villkor, i någon mening eviga frågor, på ett sätt inte kan vara särskilt nydanande. Det hör liksom till saken. Man behöver bara låta fingrarna stryka över några sidor i till exempel Marcus Aurelius Självbetraktelser för att se att allt sannerligen inte är nytt under solen. Däremot kan sådana eviga insikter glömmas bort, och har glömts bort. Varje ny generation måste ta till sig dem på nytt, förstå dem, och omformulera dem i sin egen historiska situation för att de ska hållas levande. Därför är det viktigt att det finns sammanhang där dessa förvaltas och samtalen fortsätter, särskilt för dem som inte har fått det arvet med sig hemifrån.
Att rikta uppmärksamheten mot naturen befriade Einstein från ”en existens dominerad av önskningar, förhoppningar och primitiva känslor”. Han märkte att många av de historiska personer han beundrade hade nått inre frid och säkerhet genom att hänge sig åt kontemplation över den yttre, objektiva världen. I den meningen kan också naturvetenskapen – och matematiken, inte minst – vara ett slags sysselsättning med de eviga, existentiella frågorna. Simone Weil gick så långt att hon menade att vetenskapen kommer att gå under om den inte återfår den existentiella inramning som hon såg falla i glömska.
Låter det överdrivet? Jaja, men visst kan man ändå undra om hon inte har fått rätt på den punkten när man betänker hur dagens alternativa fakta alltför ofta segrar över det vetenskapen säger. Att ta emot det vetenskapen säger kräver nämligen en ödmjukhet som inte vårdas av en önskan att ha inflytande, men däremot av viljan att verkligen förstå på djupet.
Jag måste förstå. Försök stanna där.