Aktuellt

Fem frågor till Anna Widlund om elevers motivation och välbefinnande

Anna Widlund är biträdande professor i specialpedagogik och akademiforskare vid Åbo Akademi. Hon forskar i barns och ungas välbefinnande, motivation, och lärande, särskilt i matematik.

I sitt akademiforskarprojekt MotiWell studerar hon elever från årskurs 4 till årskurs 9 för att förstå hur motivation och välbefinnande utvecklas och relaterar till lärande och utbildningsmålsättningar – både över skolåren och från lektion till lektion.

Vad väckte ditt intresse för det här forskningsområdet?

Mitt intresse väcktes under studierna till speciallärare. Redan då fascinerades jag av hur stor betydelse elevernas tankar om sig själva som lärande har. I skolan fokuserar vi ofta på lärande och prestationer, och det är lätt att tro att goda resultat är nyckeln till framgång.

Men hur eleverna ser på sin egen förmåga, och vilka värderingar och känslor de har, spelar en avgörande roll för hur mycket de anstränger sig, hur uthålliga de är och vilka utbildningar de väljer – ibland en större roll än själva prestationerna. Varför underskattar en del elever genomgående sina kunskaper, trots att de presterar mycket bra? Varför syns det här särskilt hos flickor i matematik? Och varför väljer många elever bort matematikinriktade utbildningar, trots att de är intresserade och presterar bra i ämnet?

I dag ser vi dessutom att allt yngre elever upplever låg motivation och skolrelaterad utmattning, vilket hindrar både lärande och välbefinnande. Som forskare vill jag förstå varför det blir så, och hur vi kan stödja eleverna i tid.

Vilken är den mest oväntade upptäckten du gjort i din forskning, och varför visade den sig vara betydelsefull?

Ett resultat som överraskade mig var att ett ökat intresse för ett ämne kan sänka motivationen i ett annat. När vi följde drygt 600 elever genom högstadiet såg vi flera negativa samband mellan motivationen i matematik och i modersmålet. Eleverna bedömer alltså sin förmåga i ett ämne i förhållande till andra ämnen.

Jämförelserna hänger ofta ihop med hur man ser på sig själv, och många tenderar att se sig som antingen ett ”mattehuvud” eller en ”bokmal”. Då börjar man värdera det ämne som passar ens självbild och nedvärdera de andra, även när man presterar bra i båda.

…många tenderar att se sig som antingen ett ”mattehuvud” eller en ”bokmal.”

Den uppdelningen följer ofta seglivade könsstereotyper om att matematik är något för pojkar och läsning något för flickor. En flicka som är duktig i både matematik och läsning kan ändå komma att se sig själv främst som duktig på läsning, och hennes intresse för matematik kan avta trots goda resultat. Pojkar kan på samma sätt gå miste om sin potential i läsning. De flesta uppgifter eller yrken kräver ju färdigheter inom flera områden, så sådana stereotyper gynnar ingen. De begränsar elevernas val i onödan.

Resultaten fick mig att undra hur de här uppfattningarna formas i vardagen, inom och mellan enskilda lektioner. Det blev grunden för akademiforskarprojektet MotiWell, där jag följer elevernas motivation och känslor flera gånger under varje lektion. De preliminära resultaten är spännande. Motivationen varierar mycket från lektion till lektion, och elevens mer stabila motivation för matematik säger förvånansvärt lite om hur motiverad hen är under en enskild lektion. Varje lektion är alltså en möjlighet att påverka.

Vilka är de största utmaningarna som forskare inom ditt område står inför i dag?

En av de största utmaningarna är att samla in data som verkligen fångar elevernas motivation och välbefinnande. Motivation och välbefinnande handlar i hög grad om subjektiva upplevelser som delvis är ganska stabila, men de skiftar också från stund till stund. En elev som i grunden tycker om matematik kan ändå uppleva en enskild lektion som ångestfylld eller meningslös – men när börjar de stundvisa negativa känslorna forma den mer stabila uppfattningen eleven har om ämnet?

Det mesta av forskningen bygger på enkäter som görs en eller ett par gånger per år, och då missar vi den vardagliga variationen. För att fånga den behöver vi följa eleverna både över längre tid och intensivt i klassrummet, med olika typer av mätningar. Det kräver mycket tid och resurser, ett stort antal deltagare, avancerade statistiska modeller och ett nära samarbete med skolorna.

Datainsamlingen sker ofta i klassrummet och behöver fungera i skolans vardag. Lärare och elever har redan en hög arbetsbörda, och vi behöver samla in data på ett sätt som respekterar skolans verklighet. Dessutom måste forskningen föras tillbaka till dem som arbetar med eleverna varje dag, så kunskapen inte stannar hos oss forskare.

Hur tror du, eller hoppas du, att din forskning kan påverka samhället?

Jag hoppas att min forskning bidrar till att vi bättre förstår när och hur elever behöver stöd – inte bara för sitt lärande, utan också för sin motivation och sitt välbefinnande. Resultaten från projektet kan förhoppningsvis användas för att bättre kunna skräddarsy stöd och pedagogiska insatser, förebygga negativa känslor och utmattning hos eleverna, och stärka deras tilltro till sin egen förmåga tidigt, innan negativa mönster hunnit bli stabila.

Min förhoppning är också att fler elever ska behålla intresset för matematik och se matematikintensiva utbildningar som ett möjligt val.

Eftersom jag ansvarar för speciallärarutbildningen vid Åbo Akademi har jag dessutom goda möjligheter att föra ut forskningsresultaten direkt till framtidens lärare. På så sätt kan kunskapen nå klassrummen och bidra till en skola där fler elever både lär sig och mår bra.

Om du inte hade blivit forskare, vilket yrke hade du då valt?

Troligen hade jag arbetat med något slags utvecklingsprojekt som fokuserar på barn och unga. Det som driver mig är möjligheten att vara med och påverka och att hela tiden få utmana mig själv, och just det är det bästa med mitt nuvarande arbete.

Som forskare får jag inte bara föra forskningen om barns och ungas välbefinnande framåt, utan också bidra till att föra in kunskapen i vår lärarutbildning och därigenom ut i skolorna. För mig är det ett otroligt meningsfullt och viktigt arbete.