12.12.2023
När Alexander Pope (1688–1744) fattade sin fjäderpenna och skrev dikt om regeringen och monarkin i upplysningstidens England kunde han omöjligt ana att han också skrev in sig i en konstnärlig tradition som 300 år senare skulle leda till Alfons Åberg-videon dubbade av den finlandssvenske komikern Alfred Backa (f. 1987).
Ifall man vill vara riktigt cynisk kunde man kanske tycka att problemet med en demokrati är alla dom där som inte förstår att rösta som man själv. Inte för att bitterheten över de folkvalda alla gånger brukar vara mindre bara för att ”rätt sida” vann.
Vilken är satirens roll? Har satirikern något ansvar som sträcker sig utanför det egna verket? Och är det nu sen okej att skoja med våra demokratiskt valda representanter som jobbar så hårt?
Från α till YLE
Som med så mycket annat så var ”de gamla grekerna” först ut även på den här fronten. Komediförfattaren Aristofanes (445 f.v.t – 385 f.v.t) gick åt både jordliga och himmelska härskare genom sina pjäser och anses vara den första satirikern, åtminstone den som vi känner till.
Kulturyttringar av olika slag har underhållit massorna på västvärldens knaggliga stig mot nutiden. Även om den härskande klassen alltjämt är och har varit ett tacksamt föremål för komedi har det funnits behov av en försiktig balansgång, inte minst för kulturarbetarens egen säkerhets skull. I tider och på platser där envåldshärskarens syn på rättvisa sätter de egna intressena först är livet som satiriker säkert intressant, men kanske kort. Det är få som skrattar i Nordkorea.
Att satir existerar, och speciellt då politisk satir, kan ses som ett symptom på ett sunt samhälle, åtminstone om vi likställer sådant med tanke- och yttrandefrihet. Sticks and stones, som det heter.
Också statsfinansierade YLE producerar program med humoristiskt innehåll, som kan gå åt de politiska partierna, både inom och utanför regeringen. Exempelvis Uutisvuoto, där en panel går igenom verkliga och fiktiva nyheter från veckan som gått, bjuder in aktiva politiker, vilket förstås erbjuder dem en plattform att skämta om sina motståndare tillsammans med professionella komiker. På svenskt håll har vi Parlamentet som går på Sveriges kanal 4, där ett fiktivt ”blått parti” debatterar med ett ”rött parti”, och då tar dessa generaliserade, eller stereotypifierade, politiska ideologier till sin komiska spets.
Översättare, poet och redo att förbättra Shakespeare
Ovanför Café Arken, i engelska ämnets utrymmen, sitter Adam Borch, doktorand inom engelska språket och litteraturen. Han jobbar på en avhandling om Alexander Pope och hans The Dunciad, en komisk hjältedikt där den heroiska diktningens stilistiska grepp används för att åstadkomma en satirisk effekt. Borchs första möte med Pope skedde redan under grundstudierna, men det var i samband med en kurs på magisternivå som han verkligen tog sig den här diktaren vars eftermäle svävat någonstans mellan känd och bortglömd, beroende på rådande atmosfär.
Jag måste erkänna, att för mig var det här ett obekant namn?
– Det är inte helt ovanligt, och det har sina förklaringar. Alexander Popes storhetstid, upplysningen, följdes av romantiken, och då blev han helt enkelt klassad som omodern och förlegad, säger Borch.
Det kom att dröja till mitten av 1900-talet innan intresset för Pope började återuppstå inom akademiska kretsar.
– De flesta känner säkert till hur Shakespeare varit upphovsman till flera ord och uttryck som ännu idag är en del av den engelska vokabulären, men näst efter honom är det faktiskt Alexander Pope som bidragit mest, säger Borch.
Några exempel är ”to err is human, to forgive is divine”, ”hope springs eternal”, ”damn with faint praise” och “the eternal sunshine of the spotless mind”.
– Exempelvis ”Fools rush in where angels fear to tread” tror folk ofta att är från Bibeln, men det är alltså Pope som är källan. Ett annat citat är ”What mighty contests rise from trivial things” som var tryckt på lådan till en upplaga av spelet Trivial Pursuit, säger Borch.
Exempelvis ”Fools rush in where angels fear to tread” tror folk ofta att är från Bibeln, men det är alltså Pope som är källan.
Alexander Pope försörjde sig som översättare, men lyckades också förhandla till sig ett fördelaktigt avtal med en förläggare, något som gav honom en större och säkrare inkomst än vad som var vanligt för skriftställare på den här tiden. En av hans inkomstkällor var en översättning av Homeros Iliaden och Odyssén, som han sålde på prenumerationsbasis, med en utgivningstakt på ungefär en bok i året, över tio års tid.
– Han var också redaktör för en upplaga av Shakespeares texter. Det är inte den mest ansedda utgivningen, om vi säger så. Pope var inte främmande för att gå in och ändra i texten, ta bort rader han inte var speciellt förtjust i, och så vidare, säger Borch.
Pope saknade inte självförtroende, och med sin komiska hjältedikt The Dunciad kom han att angripa alla som han ansåg hade gjort honom illa eller som han fattat missnöje med. Han var katolik, något som ansågs misstänksamt på den här tiden i England, och han var puckelryggig (följderna av att han som barn ådrog sig en variant av tuberkulos). Sen hade han heller inte gjort sig populär bland de skribenter som hörde till Grub Street, det vill säga den marginaliserade klick av ofta politiska skribenter som skrev vad som helst bara de fick betalt för det. Grub Streets vassa pennor, om de sedan författade satir eller hatskrift, anlitades av maktens män för att attackera och avskräcka sina politiska
motståndare.
– Själv menade Pope att det inte var han som kastade den första stenen i den striden, men jag antar att det är någonting som vi inte kan veta säkert, säger Borch.
The Dunciad tar sin form och stil från de stora episka dikterna, såsom just Homeros Iliaden. Men Pope vänder upp och ner på de heroiska konventionerna. Med en vass penna beskriver han sin samtid, och den bild han målar upp är en där sinnets och intellektets slöhet och likgiltighet tar över England, förstås med hans personliga och politiska meningsfränder som de största bidragarna till detta förfall. Språket apar episk dikt, men när dessa grepp används för att beskriva oförmögna drönare uppstår en, eventuellt komisk, spänning.
Ett återkommande element i heroisk dikt är när karaktärer, oftast soldater, tävlar sinsemellan. Exempelvis i slutet av Odyssén tävlar en grupp friare för att vinna Penelopes hand.
– I The Dunciad låter Pope en skara författare kämpa för att visa vem som kan föra mest oljud, eller kan dyka djupast ner i Fleet River, som då var en öppen kloak som rann genom London. Pope kritiserade hur den tidens författarskap, i hans mening, mest var koncentrerat på att föra oväsen, vara högljudd, och slänga retorisk dynga på sina motståndare, i stället för att föra fram tänkvärda argument, säger Borch.
Roligt för egen del åtminstone
Sedan våren 2023 har den finlandssvenska internetbubblan fått ta del av ett flertal kortfilmer där komikern Alfred Backa dubbar över klipp från gamla Alfons Åberg-filmer, Peppa Gris och en animerad filmversion av Sagan om Ringen. Backa har varit professionell komiker sedan 2010 (men han har varit roligare längre än så), och har ibland marknadsfört sig som ”förmånligare än KAJ”.
Från idé till publicerad video kan det ta så kort tid som två timmar. Att Backa gör de här videorna på eget bevåg, som frilanskomiker, underlättar, och låter honom också kommentera saker medan de sker, och inte veckan efter.
– Skulle jag jobba på exempelvis YLE skulle varje video behöva gå genom tre producenter och tre mellanchefer. Och sen om någon tycker att det är för känsligt material behövs en arbetsgrupp ovanpå det för att godkänna, säger Backa.
Efter riksdagsvalet började Backas filmer alltmer kommentera det dagspolitiska läget. Oftast är det den nuvarande regeringen som hamnar i skottlinjen.
– Det är på något vis lätt att driva med högern. Vi har alla växt upp med sagor där de fattiga och goda kämpar mot de rika och onda. Jag kommer inte på någon saga som skulle handla om någon som bygger upp en industri för att tjäna pengar, eller om hur för att lyckas måste man samarbeta med nazisterna, säger Backa.
Det är inte meningen att komik ska ge några svar. Komik kan peka ut något som är motsägelsefullt, eller idiotiskt. Den kan ge ett skratt eller en applåd, men den kan inte komma med några lösningar.
Backa driver gärna med de sannfinländska politikerna, exempelvis genom att låta partiordförande och finansminister Riikka Purra häva ur sig vansinnigheter och skratta åt svikna löften till fattiga väljare i skepnad av Peppa Gris. Och när han riskerar stämbanden för att skrika ”Voi voi, Helsingin Sanomat hyökää!” för att ge röst åt en jämrande Halla-Aho-Gollum som försöker vinna medlidande, då är det svårt att låta bli att brista ut i skratt.
– Jag upplever kanske de som är på vänsterkanten som snällare, fastän de är tråkigare. Jag gjorde en film med Alfons Åberg där han ville gå med i vänstern, men efter att han märker att Li Andersson och dom där bara sitter och problematiserar en massa shit som ingen bryr sig om inser Alfons att han måste starta revolutionen själv, säger Backa.
Responsen har varit god, och efter att han också började texta sina alster till finska har han funnit en publik bland finskspråkiga. Enskilda politiker har noterat, om än inte kommenterat, klippen.
– Joakim Strand gillade ett klipp på Facebook, men det var då jag skämtade med SDP. Då det passar politikernas egen agenda är det förstås roligt för dem. Men jag tror inte någon politiker har något att vinna på att ge sig in i en diskussion eller debatt över roliga videoklipp på internet, säger Backa.
Det betyder ju i och för sig inte att någon politiker inte skulle försöka slå mynt av dem. Mika Aaltola, obunden presidentvalskandidat, använde en snutt av Backas melodiska stämma där han sjunger ”Tässä tulee Mika Aaltola” om och om igen för en valkampanjsvideo på TikTok. Om det hjälper Aaltola att flytta in i presidentslottet återstår att se.
Backa har inget uttalat mål med sin satir. Han är en komiker, och är ute efter att skratta, och få andra att skratta.
– Det är inte meningen att komik ska ge några svar. Komik kan peka ut något som är motsägelsefullt, eller idiotiskt. Den kan ge ett skratt eller en applåd, men den kan inte komma med några lösningar. På sin höjd kan den kanske uppmuntra eller inspirera, säger Backa.
Backas satir går efter hela det politiska fältet, och skulle gärna uppträda framför de politiker han skämtar om. Men samtidigt förstår han om de av någon orsak kanske just nu inte vill släppa upp honom på scenen på sin partikongress.
Vad för slags komiker månne samlingspartisterna bjuder in till sin kongress?
– Jag vet inte. Kanske Janne Grönroos?