Inledaren 4/2025
Var det ändå bättre förr?
När en fungerande postgång var en äresak för nationen.
Den organiserade postgången kom till Sverige och därmed Finland på 1600-talet. Drottning Kristinas regering genomförde en postreform där Stora postvägen från Stockholm till Viborg, via bland annat Åland och Åbo, blev en av fem huvudpostlinjer.
Postgången i Finland fortsatte fungera också efter 1809 genom ett avtal mellan Ryssland och Sverige. Posten har genom tiderna tagit sig fram i stora motgångar: till fronten, till andra sidan jorden, i menföre och storm, under krig och global pandemi. Är det marknadskrafterna på 2020-talet som ska ta död på en fungerande postgång?
Posti (ja, bolaget heter ju faktiskt så) har på drygt fem år fördubblat sina priser för distribution av tidskriften Skärgård. Någon förhandlingsmån finns inte och priset höjs ibland till och med två gånger om året endast genom ett meddelande.
Har kvaliteten på servicen blivit bättre? Nej! Jag sänder här en varm tanke till en av våra prenumeranter vars fyra senaste nummer uteblivit. Detta på grund av att Posti anser att tidskrifter endast kan levereras till vad de kallar primäradresser, inte där man är deltidsboende. Som tur verkar brev ännu kunna levereras till just den adress som står på kuvertet, så varje gång Posti misslyckats sätter vi tidskriften i ett kuvert och postar, och betalar således ännu mer för att tidskriften ska nå fram. Exemplen är tyvärr många.
Allt var inte bättre förr men jag vågar hävda att postgången var det. Nina Söderlund frågar sig i artikeln om Hasse Åbergs vådliga färder som postutdelare i skärgården: Hur många skulle i dag riskera livet för andras post? Vi kräver inte postgång med livet som insats men pålitlig service till ett rimligt pris är väl inte för mycket begärt? Om Skärgård – och för all del Svenskfinlands 90 andra tidskrifter, och mångdubbelt fler på finska – ska kunna fortsätta utkomma i pappersformat behövs mera pengar, eller mindre postavgifter! Goda idéer och tips om djupa finansieringskällor mottages tacksamt. Och ännu har vi väl inte gett upp hoppet om politiska åtgärder, till exempel i form av ett distributionsstöd.
Men nog om bekymren. Det här är en Inledare där jag egentligen bara vill jubla. Tidskriften Skärgård är Årets tidskrift 2025! Med ambition och tilltro till läsarens förmåga serveras mångsidig läsning som både beskriver, överraskar och berikar bilden av skärgården som en levande boendemiljö där ständig förändring råder. Det kursiverade är ett utdrag ur juryns motivering. Det är hedrande ord, såväl för Skärgård som för skärgården: Vi lever och ständig förändring råder!
Vi vill tacka alla som bidrar till att tidskriften blir till och har utkommit i snart 50 år. Som nybliven redaktör är det med skräckblandad förtjusning jag tar över efter Pia Prost. Hur kan man bli bättre om man redan är årets bästa? Ribban är högt satt men jag lovar göra mitt bästa för att hålla den där. Och vi gör ju det tillsammans! Redaktionen och redaktionsrådet, alla skribenter och alla ni läsare, utöver finansiärer, ombrytare och tryck. Håll gärna kontakt och kom med tips och respons. Och kanske viktigast av allt: prenumerera till dig själv eller som gåva, tala om tidskriften, rekommendera den åt grannen, berätta vad du har läst och gillat. För juryn sa också att de aldrig förut hade läst Skärgård, och att det är synd att så bra och intressant innehåll inte når fler!
Det här får vi ta som en gemensam utmaning, att få Skärgård att nå ut till ännu fler. För vi har inga planer på att dö ut! Som jag sa i tacktalet när Årets tidskrift-priset delades ut på Bokmässan i Helsingfors: I hela mitt liv – som är ganska exakt lika långt som tidskriftens – har jag hört om att skärgården avfolkas och snart kommer att dö ut. Det har inte hänt och de som bor i och jobbar för skärgården har inte för avsikt att låta det hända.
Tidskriften Skärgård är lika seg som skärgårdsborna. Vi kämpar på, tacklar en utmaning i taget och tar sikte på strålande tider framöver. För om inte vi själva tror på vår framtid, vem ska då göra det?
Mia Henriksson
Redaktör
Inledaren är publicerad i Tidskriften Skärgård 4/2025
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!
