Telefoncentralen var den förenande länken
Länge var telefonisterna, oftast kvinnor, centrala för att människor skulle nå varandra per telefon. I Skärgård 4/2026 får vi höra berättelser av telefonister som under olika tidsåldrar har jobbat ”på central’n” på Bergö, i Korpo och i Nagu. Här på webben delar vi texten om Nagu.
Trots den tekniska karaktären var telefonistyrket ett utpräglat kvinnligt yrke – världen över. Telefonisterna skötte de manuella telefoncentralerna, som fanns på så gott som varje ort. År 1877, året efter att telefonen patenterades, upprättades Finlands första telefonlinje och därmed kom också telefoncentralerna.
På små orter kunde man installera telefoncentralen i en liten vrå hemma hos någon som skötte jobbet. Alla telefonsamtal kom in i centralskåpet och telefonisten förmedlade samtalen vidare till önskat nummer. Ibland kunde det gå snabbt, ibland kunde den som beställde ett samtal få vänta i timmar. Till arbetet hörde också att bokföra samtalen och samtalens längd. Telefonräkningen betalades enligt bokföringen.
Telefonistyrket dog ut i takt med att telefoncentralerna automatiserades. Till Helsingfors kom en automatcentral redan 1922 och i städer i allmänhet på 1930-talet. På landsbygden och i mindre städer förmedlades samtalen manuellt ännu länge. De sista centralerna i Finland automatiserades först i november 1980, detta i Kolari, Pello och Övertorneå.
Nina fick höra hemligheter på centralen i Nagu
Text: Nina Söderlund
Jag jobbade ibland på Nagu telefoncentral som vikarie under veckosluten i slutet av 1970-talet. Denna arbetsplats var helt kvinnodominerad och en av dem som höll lite ordning på oss yngre var Kopparholms-Lisa, också kallad Fruen.
Berättelserna om att folk kunde ringa till dessa telefoncentraler och fråga om den och den setts åka förbi, stämmer nog. Ibland kunde någon fråga om frugan redan hade cyklat förbi mot byn eller hemåt, och någon orolig förälder ville veta om tonårssonen åkt förbi med sin moped. Vi som jobbade på centralen kunde nog svara, för Skärgårdsvägen gick precis intill. Och den som ringde behövde inte presentera sig.
En stormig höstnatt när jag hade dejour på telefoncentralen hörde jag utdrag ur ett samtal som jag ännu minns. För att veta om ett telefonsamtal fortsatte måste man ibland lyssna och då hörde man förstås ibland både det ena och det andra, och därför hade vi ju tystnadsplikt.
Den natten pågick ett samtal väldigt länge och konversationen fick allt mera besynnerliga undertoner. Jag fick mera och mera en känsla av att något sådant pågick eller planerades som inte tålde dagsljus. Sannolikt hade de två personerna inte heller kännedom om att en mager tonårsflicka kunde höra en del av deras samtal, det var inte alls alla som visste att man på telefoncentralen kunde (måste) tidvis lyssna på samtal. Jag insåg att det handlade om en lite större fritidsbåt som planerades bli sänkt i samband med ovädret samma natt. Försäkringsbrott alltså. Glömde hela saken följande dag men ett par dagar senare såg jag en rubrik i en tidning: fritidsbåt förliste i hård vind söder om Nagu. Kan det ha funnits ett samband?
En midsommardag stod jag på Kyrkbacken och hörde oväsen från den telefonkiosk som då ännu fanns i närheten. En svettig och tydligt krapulantisk ung mansperson försökte ringa någonstans, men förstod inte att man alltid kom först till Nagu telefoncentral – sådana centraler fanns det inte många av mera i hela landet. På centralen svarade man alltid vänligt ”Nagu-Nauvo” men vad det betydde förstod ynglingen inte utan efter några nya försök slog han ilsket på dörren och skrek så det hördes över hela Kyrkbacken: ”mitä tämä tarkoittaa? Mikä saatanan Naku Naku? (Vad är det här? Vilket satans Naku Naku?) Hans fnissande kompisar informerade honom att denna plats heter Nagu och på finska Nauvo och att det inte går att ringa direkt utan alla samtal går via en telefoncentral.
Efter några år var både telefoncentralen och -kiosken ett minne blott. Men nu ropar ju många på midsommardagen: ”Kuuluuko, kuuluuko? Pätkii kovasti”, hörs dåligt, vad sade du, m.m. Så allt har inte blivit bättre.
Artikeln är publicerad i tidskriften Skärgård 4/2025. I printversionen kan du läsa en längre version med flera berättelser om telefoncentralisternas intressanta jobb.
Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!
