Talldöden i Skärgårdshavet
I skärgården har många förundrats över att till synes friska tallar plötsligt dör. Träd på magra växtplatser betraktas vanligen som symboler för uthållighet. När stora, kraftiga tallar dör lika lätt som yngre plantor och när skadorna uppträder i grupper, måste det finnas en bakomliggande orsak. Eller är de till och med flera?
När tallar i skärgården dör här och här… och där, då måste något vara på gång. Tallarna dör dessutom på liknande sätt. Mitt i sommaren bleknar barren på enstaka träd eller grupper av träd, under sensommaren blir de bruna och under vintern faller barren av. Sedan lossnar barken i stora flak, trädet grånar och blir till en torraka. Samma händelseförlopp kan upprepas på närliggande träd.
Även om skadan ofta sprids i närmiljön, brukar den efter några somrar upphöra lika oväntat som den började. Kvar finns ett trettiotal nakna träd, både stora och små, samt några grenar som kan ha dött på intilliggande tallar. Övriga träd förblir opåverkade. När den skadliga inverkan avtar på en plats, börjar motsvarande utveckling någon annanstans i närheten.
Att tallar dör, precis som andra organismer, är en del av naturens kretslopp. Trädet åldras, skador kan uppkomma, växtförhållandena kan vara ogynnsamma eller förändras. Tallar har också många skadegörare och sjukdomar som på olika sätt påverkar tillväxten och vitaliteten. Ibland är det kombinationen av flera faktorer som blir för mycket.
Skärgårdens tallar växer på magra växtplatser, under rätt svåra växtförhållanden. Även om träden har anpassat sig till sin miljö under sin livstid, kan även små förändringar påverka dem negativt.
Även om somrarna inte heller förr var likadana, verkar förändringarna i klimatet under växtsäsongen belasta tallarna. Nordliga områden, inklusive Finland, värms upp mer än genomsnittet på jorden. Eftersom sommarens torra perioder är vanligast och längst just i kustregionerna, kan tallar på magra platser allt oftare drabbas av vattenbrist i början eller mitten av växtsäsongen.
I sydvästra Finlands kustområden finns många berghällar. Även där det finns jord kan berggrunden ligga bara en till två meter under markytan. Trots att tallarna har utvecklat rötter i sänkor och bergssprickor försämrar långa torrperioder tillgången på markvatten. På djupa morän- och sandjordar är situationen bättre, men sådana finns sällan på små och medelstora öar. På större öar och längs kusten finns även lerjordar som behåller fukt bättre, men dessa har ofta röjts till åkrar eller rymmer skogar som domineras av gran.
Jordmånens sammansättning verkar förklara den geografiska spridningen av talldöd. När vi genomförde en medborgarenkät kring fenomenet under en kurs i tillämpad biogeografi vid Åbo universitet sommaren 2024, rapporterades talldöd främst från skärgården och kustnära områden. Över hälften av de nästan två tusen rapporterade platserna låg på bergshöjder eller sluttningar, där uttorkande varma vindar ökar avdunstningen. Höga temperaturer och stark sol belastar också barren under långa värmeperioder.
Ibland förekommer talldöd även på platser där vattenbrist inte borde vara ett problem. Det påminner om att andra faktorer än de ovan nämnda kan vara bakomliggande. Träden kan drabbas av sjukdomar eller så kan miljön vara belastande på andra sätt än genom vattenbrist. Till exempel kan träd på mineraljordar, vars markfuktighet normalt härstammar från regnvatten som rinner ner från sluttningar, under torra år utsättas för påverkan av salt havsvatten. Sådana och andra hypotetiska orsaker kan testas experimentellt. Effekterna från sommaren 2025 blir också intressanta att följa. Åtminstone fram till högsommaren regnade det tillräckligt och det var inte så varmt, ändå började enstaka träd blekna redan i juli.
Kan tallarna ha utsatts för en smittsam sjukdom? Även om svampar är livsviktiga för skogarna, finns det svampar som är skadliga för växter och flera av dessa kan skada tallar. Beroende på sjukdomstyp och -alstrare kan svampsjukdomarna leda till att barren faller av, vätskeflöden avstannar eller att stammen eller rötterna ruttnar.
De färska tallskadorna i skärgården är ofta kopplade till skottspetsdöd, som orsakas av svampen Diplodia sapinea. Sjukdomen kallas diplodiasjuka. Mikrosvampen förekommer vanligtvis i tallens vävnader, är ofarlig eller kanske till och med nyttig, men kan bli dödlig om tallens kondition försämras. Varmt och torrt väder ökar risken för diplodiasjukan, samtidigt kan trädet också drabbas av andra svampsjukdomar, såsom rotröta orsakad av rottickan Heterobasidion annosum.
Skottspetsdöd gör att tallarnas barr, ibland hela kronan, blir bruna under sommaren. Själva sjukdomsorsaken syns inte med blotta ögat, men i förstoring kan man se svarta prickar på döda barr och gamla kottar – svampens sporbildande strukturer. Sjukdomen sprider sig i årsskottet från det nyaste till det äldsta, det yngsta skottet kanske inte ens öppnar sig ordentligt.
Även insekter kan angripa träd. I samband med talldöd i skärgården finns nästan alltid tecken på Ips acuminatus, den skarptandade barkborren, släkt med barkborren som angriper gran. Den avslöjas lätt genom de små hål den borrar i tallens bark och grenar.
Barkborrens liv följer årscykeln, med både social växelverkan och en slags jordbruksekonomi. När vårens dagstemperaturer når kring 20 grader samlas de vuxna skalbaggarna, som övervintrat i strö eller under barken, för svärmning. De flyger korta sträckor i närliggande skogar och söker försvagade tallar med låg kådproduktion. När ett lämpligt värdträd hittas, utsöndrar hanarna ett feromon som lockar till sig honor.
Skalbaggarna borrar in sig under den tunna barken för att lägga ägg. Honorna gräver först stjärnformade gångar i kambiumlagret, som sedan böjer sig längs stammen, där de lägger sina ägg. Med de vuxna skalbaggarna följer sporer av blånadssvampen Ophiostoma. Larverna som kläcks ur äggen livnär sig på svampens mycel som sprider sig i träets ytskikt. De behöver inte gräva djupt, så larvgångarna blir korta. Svampens tillväxt stör tallens vätskeflöden och leder till att barren torkar. Den gör också att träet blånar snabbt, dess närvaro syns som blå färg i sågade tvärsnitt av träet.
Att talldöd uppträder i fläckar kan förklaras med barkborrarnas svärmbeteende, men det är ännu oklart i vilken grad Diplodiasvampen och barkborren samverkar. Inte heller vet man vad som får talldöden att upphöra på en viss plats. Barkborrarna åtföljs av rovdjur, såsom myrbaggar, som äter dem, så det är bättre att flytta vidare. Träd i närheten kan också aktivera försvarsmekanismer.
Varför har skadorna då ökat under 2020-talet? Det antas bero på upprepade torr- och värmeperioder under flera år, men detta räcker kanske inte som förklaring. Klimatuppvärmningen kan ha ökat mängden svampar och barkborrar eller förändrat deras egenskaper. Ju fler skadegörare som finns, desto större är risken att ett försvagat träd drabbas. Liknande fenomen har observerats även i andra delar av Europa.
Kanske har också medierna bidragit till uppfattningen om en plötslig ökning av talldöd. Om det tidigare fanns lokal träddöd, kändes det kanske inte lika betydelsefullt som nu när det kopplas till ett naturfenomen som observerats på flera håll.
När ett område med döda tallar börjar utvecklas i den egna eller i en annars känslomässigt viktig skog, är det förståeligt att många undrar om något borde göras. Jag har fått tiotals oroliga e-postmeddelanden och telefonsamtal i ämnet. De flesta har kommit från skärgårdsområdena, och huvudbekymret har varit talldöd på den egna sommarstugetomten eller i dess närhet. Däremot har få markägare med tallskogar i skogsbruk hört av sig. Det stärker bilden av att problemet främst gäller magra växtplatser. De mest produktiva tallskogarna växer i mineraljordar på större öar och längs kusten, där fuktförhållandena är bättre än på bergiga marker.
Jag har märkt att förfrågningarna kan delas in i fyra huvudtyper:
Observationer
- ”… på klippan vid min sommarstuga finns bruna tallar. Trädens färg förändrades till brunt på ungefär två veckor efter midsommar …”
- ”… över 20 tallar på min tomt har torkat under försommaren. Några har fortfarande lite barr, men de verkar också hålla på att torka.”
Förfrågningar om råd
- ”Vi undrar hur vi borde agera framöver. Vi har sökt information på nätet men inte hittat några tydliga råd. Vi vill veta 1) sprider sig skadegöraren – när och vart? 2) ska träden fällas – när och vad ska göras med de fällda träden?”
- ”Behöver man göra något åt dem?”
Osäkerhet och ansvarskänsla
- ”Situationen är verkligen oroande, över 25 döda tallar hos oss, nu även yngre träd.”
- ”Hjälper det att fälla träden, eller kommer vi snart att semestra i en skog av torrakor?”
- ”… Min granne är mycket orolig, rädd att det sprider sig till hans tomt …”
- ”… föreslog att alla träd borde fällas. Det känns som en drastisk åtgärd, men är det enda alternativet?”
- ”Att låta träden stå som torrakor vore mer tilltalande, men oron finns att sjukdomen sprider sig till omgivande träd.”
Reflektioner
- ”Har trädens täthet betydelse för spridningen? Borde skogen gallras som en förebyggande åtgärd?”
- ”… våren var så torr att inte ens gräset växte ordentligt.”
- ”Jag fällde … två stora, bruna tallar och tyckte mig se tecken på rotticka vid deras bas.”
- ”Kanske skador som uppkommit i ung ålder.”
Jag brukar svara att trädfällning sannolikt inte hjälper, eftersom problemet ändå brukar avta. Fenomenet är också så utbrett att enskilda markägares åtgärder knappast har någon inverkan. Om en torraka inte stör, är det bäst att låta den stå kvar och berika naturen. Döda träd ger upphov till nytt liv, kanske även organismer som kontrollerar tallens skadegörare.
Självklart får man fälla träd om de är till besvär och bränna dem med grenar om man vill arbeta hårt – men det ger kanske inte ens någon lokal nytta. En person berättade att hen fällde femtio tallar i juli, men redan samma sommar hann några av de kvarvarande, tidigare friska träden bli bruna.
Vissa har förståeligt nog tidigarelagt avverkningen av närliggande tallskogar för att få ett bra pris för virket. Skadade tallar duger till energived – om ens det.
Naturresursinstitutet Luke har som uppgift att följa och forska i skogsskador i Finland. Ur deras årliga rapporter framgår att problemet med talldöd började uppmärksammas först kring 2020-talet. Barkborren Ips acuminatus nämns första gången 2019 och svampen Diplodia sapinea året därpå. Fortsatt uppföljning är viktig. Skogsträden är en viktig naturresurs, men deras hälsa kan förändras.
Medborgarobservationer stöder annan forskning, såsom fältstudier av forskare samt kartläggningar med satellit- och flygbilder. Observationer kan registreras på finska (sök på männyn kuolema) i Lukes karttjänst.
Artikelförfattaren Risto Kalliola är professor emeritus i geografi vid Åbo universitet. Medborgarenkäten om tallskador skapades under en kurs i tillämpad biogeografi ledd av Kalliola.
Artikeln är publicerad i Tidskriften Skärgård 3/2025. Klicka här för att komma tillbaka till Tidskriften Skärgårds artiklar!
